Lasse Grönroos: Liveskivan är död!

Den klassiska liveskivan handlade om att återskapa en konsert mellan öronen på lyssnaren. Men det fungerade bäst när skivköparen inte hade sett för många skakiga videoklipp som krossat alla illusioner på nätet.

Känslan av att själv vara på plats var liveskivans magi. Egentligen satt du där i kalsare på golvet i ditt pojk- eller flickrum och beundrade en plansch på väggen. Men i fantasin var du redan halvvägs backstage.

Om du slöt ögonen kunde du känna hur det skvätte blod på dig i första raden när Gene spottade blod då du vred upp volymen på Kiss Alive II och det kändes nästan som om du kunde fånga Pete Townsends plektrum i luften när du lyssnade på The Whos Live at Leeds.

Det var YouTube som tog livet av den klassiska liveskivan. De närmast sörjande är kanske inte så många i dagens värld, men ändå.

Det magiska med en bra liveskiva är att man får uppleva ett gig om och om igen och inbilla sig att man är där på plats på första raden

I och för sig är det kanske en överdrift att säga att liveskivan är död. Musikscenen översvämmas ju av liveupptagningar, publikfilmade mobilvideor och strömmade direkta konserter i högsta upplösning med surroundljud. Så vad klagar Grönroos över nu igen? Det är ju bara att välja och vraka.

Så okej, liveskivan är kanske inte död men den ligger lågt och luktar litet konstigt. Jag skulle inte vilja peta på den med en pinne. Man vet inte vad som kan komma ut.

Olika sorters liveskivor

Liveskivor kommer i alla möjliga former och färger. Vi kan notera bland annat följande typer:

Symfoniskivan (till exempel Metallicas “S&M”)
Akustiska skivan (till exempel “MTV Unplugged”-skivorna)
Historiska dokumentationen (till exempel den berömda “Judas!”-konserten med Bob Dylan)
Kvotliveskivan av kontraktsskäl (till exempel Ozzy Osbournes Speak of the devil)
Turnésouveniren (till exempel Pearl Jams liveskivor från varenda gig på en turné)

Ni må ursäkta om jag favoriserar mitt favoritband Kiss i den här artikeln, men de är ett bra exempel eftersom de har hela paletten i sin diskografi: Succéliveskivan (Alive!), uppföljarna (Alive II, III, IV, Millenium album), akustiska skivan (MTV Unplugged), symfoniorkester-liveskivan (Kiss Symphony) och turnéminnes-liveskivorna av svag kvalitet ("Best of Alive 35" till exempel). Dessutom får man numera köpa flera av de gamla radiosända gigen som bandet gjorde på 70-talet. Oftast av ganska dålig ljudkvalitet. Och nörden i mig köpte en mp3-spelare formad som en c-kassett som innehöll 5 hela (identiska) gig från Kiss Alive 35-turnén. Naturligtvis felkodad så spåren var huller om buller.

Men till saken.

Liveskivan VAR ju bättre förr

När Kent i höstas avslutade sin karriär med sina sista konserter så brydde jag mig inte om att delta i begravningskaffet, men jag märkte på Periscope att många streamade live från konserten. Ljudet var hyfsat för en mobil men avståndet till scenen så långt att man bara såg en mörk hall och en massa lampor. Hur länge orkar man titta på sånt här? Inte länge.

Liveskivan i sina glansdagar måste spelas in väl, den måste mixas väl, man måste välja låtarna väl för att de skulle rymmas på vinyl och därmed fick man lämna onödiga låtar bort. För att uppnå samma effekt som “the real deal” fick man mixtra litet i studion i efterhand och fuska litet för att uppnå bästa möjliga resultat. Konvolutet lade man också ner tid och pengar på.

YouTube och liknande webbtjänster fungerar bäst när någon filmat från första raden en specifik kort händelse av intresse. På sin höjd max 2-3 hela låtar.

När tidigare Pantera-vokalisten Phil Anselmo var rolig och gjorde Sieg heil-hälsningen på scen och ropade “white power” så fanns det dokumenterat på video och man kunde kolla om det stämde som han påstod att det bara var “ett rolig skämt”. Nä, det var ju varken roligt eller en trovärdig bortförklaring. Där satt det bra med ett webbklipp så var och en kunde avgöra själv.

Ingen återvändo efter Alive II

Min första liveskiva var Kiss dubbelalbum “Alive II” från 1978 som jag köpte på vinyl i mitten av 80-talet. Man kunde vika upp konvolutet och se världens häftigaste syn med bandet högt uppe på sina mobila plattformer medan bomberna exploderade kring dem. Efter det lekte en tonårig Lasse varje sommar Kiss-konsert på berget vid sommarstugan.

Bergsknallen var en avancerad scenkonstruktion och min yxformade bas samt “platåskorna” hade jag sågat till av vedklabbar och plankor. Sen ketchup i munnen och Kiss Alive II på full (nåja) volym från en liten kassettspelare (jag behöver kanske inte nämna att jag inte hade många flickvänner på den tiden). Jag kör samma rutin än idag, när ingen ser.

35 s

Vega dag - video: Lasse Grönroos visar liveskivorna Kiss Alive! (1975) och Alive II (1978) - Spela upp på Arenan

Det magiska med en bra liveskiva är att man får uppleva ett gig om och om igen och inbilla sig att man är där på plats på första raden. En studioinspelning kan inte ge exakt den där samma känslan av gemenskap som en konsert med extatisk publik kan ge.

En dålig liveskiva däremot kan få en att inte vilja köpa en biljett nästa gång bandet kommer hit.

Artister som experimenterar med sitt sound och framför väldigt annorlunda tolkningar live än på skiva är förstås en kategori av liveskivor som är intressanta för fansen. Här kommer jag att tänka på till exempel Björks "Livebox".

“Lögn, förbannad lögn och statistik”

Den mest sålda liveskivan är Eric Claptons Unplugged från 1992 som har sålts i över 26 miljoner exemplar. Countrystjärnan Garth Brooks Double Live från 1998 har sålts i över 11 miljoner exemplar men är certifierad för 21 x platinum.

Kruxet här är det att ett dubbelalbum räknas som två skivor, så till exempel Bruce Springsteens box Live 1975-1985 med 5 skivor räknas som fem sålda album. Så på papper ser det ut som om Bruce sålt dryga 13 miljoner exemplar av liveboxen men i verkligheten blir det dryga 2 miljoner.

Här i Finland var “Mestarit Areenalla”-konserterna med dito liveskiva 1999 en storsuccé. Kirka, Pepe Willberg, Hector och Pave Maijanens gemensamma uppträdande har sålts i över 130 000 exemplar.

Här ser man vilka de mest sålda inhemska albumen varit.

Det är som att fota en fantastisk solnedgång med mobiltelefonen. Det blir bara skit. Men med ett lager av Instagramfilter blir det mitt i allt ungefär som verkligheten. Samma sak med liveskivor.

Rockpoliserna röt till om Deep Purple

Sjuttiotalet var liveskivornas gyllene tid. Speciellt inom rock och hårdrock gavs det ut flera klassiska liveplattor. Vilken är den kändaste? Omöjligt att säga, men när temat diskuterats i Svenska Yles facebookgrupp “Rockpoliserna” (gå med om du inte redan gjort det!) så har bland annat Deep Purples Made in Japan och Ramones It´s alive! dykt upp i diskussionen. Thin Lizzy, U.F.O. och Cheap Trick gjorde också kända liveskivor då.

Jag skapade en omröstning bland 15 klassiska och intressanta liveskivor. Medvetet tog jag en risk då jag lämnade bort Deep Purples Made in Japan...

Ove Lillas ansåg att det är “ofattbart att Deep Purples Made in Japan inte fanns på listan. Den är ju en liveplatta som satt djupa spår i musikvärlden”.

Patrick Bagge konstaterade också att han spelade slut sin Made in Japan c-kassett, för den var så bra.

Patrik Lindberg ansåg att det var helgerån att utelämna skivan från omröstningen. Ouch.

Andy J. Prinkkilä lade sin röst på Nirvanas MTV Unplugged med motiveringen att en starkare avslutning på ett akustiskt gig än Where did you sleep last night sällan skådats.

Fusk eller inte?

Men var det faktiskt live på riktigt? Kiss stora genombrott efter tre svagt säljande studioalbum kom i form av live-dubbelalbumet Alive! 1975. Titeln stal de av sina brittiska idoler Slade som gav ut liveplattan Alive 1972.

Liveversionen av Rock n’ roll all nite släpptes som singel och det blev Kiss första hit. Alive! blev en miljonsäljare tack vare att Eddie Kramers produktion lyckades återskapa känslan av en svettig och elektrisk Kiss-konsert som var mycket visuell. Men bomberna har nästan inget ljud på riktigt och när du svansar omkring i platåskor medan du slukar eld så sker det misstag. Beroende på vem man frågar så sägs det allt från att Peter Criss trummor är det enda autentiska på skivan till att man fixat till litet misstag här och där och sjungit in vissa delar på nytt där det gått litet falskt.

Men vad är viktigare? Att det låter grymt bra eller att det är “äkta”? En ofixad Alive! hade antagligen låtit för jävlig eller åtminstone platt och trist. Som de slarviga turnésouvenir-liveskivorna bandet gett ut de senaste åren.

Det är som att fota en fantastisk solnedgång med mobiltelefonen. Det blir bara skit. Men med ett lager av Instagramfilter blir det mitt i allt ungefär som verkligheten. Samma sak med liveskivor.

Andra kända liveskivor som senare visat sig vara mer eller mindre fusk är Judas Priests Unleashed in the east (1979) där Rob Halford har berättat att han sjöng in sången på nytt i efterhand, Peter Framptons Frampton comes alive! (1976) som var en av sjuttiotalets miljonsäljande liveskivor. Efter fyra studioalbum med svag försäljning brejkade Frampton som soloartist med liveplattan.

Van Halens Live: Right here, right now (1993) är också långt fejk. Sammy Hagar berättar i sin biografi Red att bröderna Eddie och Alex Van halen spelade litet svajigt live så Hagar, som är en erkänt duktig sångare, fick följa dem snarare än att sjunga som på skiva. När det var dags att ge ut en liveskiva ville Eddie spela om sina gitarrpartier som inte var perfekta live och då blev ju Hagars sång i osynk.

Det hela slutade med att de gav honom en dvd i handen med konserten och så stod han i en studio och sjöng om hela konserten från början till slut medan han tittade på konsertfilmen från en tv.

Unplugged: Stäng av strömmen!

I något skede av karriären skall varje band ge ut en julskiva och en akustisk skiva. I de allra flesta fall borde någon PR-konsult avråda dem i god tid. Men ibland blir det bra. Inte julskivorna förstås, men till exempel Nirvanas MTV-spelning Unplugged in New York är många Nirvana-fans favorit av bandet.

Också Alice in chains MTV Unplugged var ett lyckat sätt att föra fram det finstilta och sköra i musiken. Där grunge ofta kännetecknades av kaos och skrän och punkig inåtvänd anarki visade de här båda akustiska skivorna att det fanns en annan dimension också.

Kiss MTV Unplugged (1996) markerade startskottet för återföreningen av den ursprungliga lineupen då bandet i slutet av giget bjöd in Ace Frehley och Peter Criss för att spela några gamla godingar.

Det radiovänliga hard rock-bandet Tesla var först ute med att ge ut en akustisk skiva som blev en hit. Åtminstone inom den här genren. Five man acoustical jam var ett vågat drag av ett band vars musikstil inte normalt skulle förknippas med barstolar och akustiska gitarrer, men det var grym sväng om låtarna och exalterad publik vilket syntes i skivförsäljningen.

Arkiven öppnas

Under senare år har många gamla veteranband börjat glänta på locket till sina arkiv och släppt liveskivor på både cd, dvd och Blu-ray med mycket hög kvalitet.

Till de bästa hör Rolling Stones “From the vaults”-serie med en klassisk konsert på dvd + cd i samma paket. När jag jämför med deras klassiska liveskiva Get yer ya ya’s out (1969) till exempel, så måste jag säga att de här nyligen släppta gigen är mycket intressantare på alla sätt och dessutom är videoupptagningarna otroligt bra. Perfekt bild och ljud och intressanta turnéer med bra setlistor. Speciellt L.A. Forum 1975 och Hampton Coliseum 1981 är helt fantastiska. Mick Jagger har de galnaste discokläderna någonsin och bandets hela energi och scenshow är helt på topp.

Neil Youngs liveupptagningar från olika perioder av karriären bjuder också på mycket fina stunder. Själv gillar jag speciellt mycket den lågmälda Live at the riverboat-konserten från 1969 när Young spelar ensam med akustisk gitarr på en flodbåt och snackar med publiken lika mycket som han sjunger. Det låter som om det finns 15 människor i publiken och den här intima stämningen är skön att lyssna på.

Av Youngs många och alla goda liveskivor är dock Rust never sleeps (1977) kronan i hans diskografi. Den låter inte live för publiken är mixad ner tills det inte nästan alls hörs att det är en konsertsituation, men låtarna på skivan är alla odödliga rockklassiker och de finns inte utgivna som studioinspelningar överhuvudtaget.

Metallic K.O: Flygande flaskor och en utslagen vokalist

Till serien “historiska dokumentationer” hör framförallt Iggy & The Stooges ökända sista gig från Michigan Palace den 19 februari 1974 i Detroit. Drogmissbruk och utmattning hade drivit bandet framåt de sista åren på rena bensinångorna och Iggy Pops trupper var i närmast katastrofalt skick. Ett hostande och hickande vrak som redan skymtade mållinjen och som under detta gig stupade på målrakan med ansiktet i gyttjan.

Vokalisten Iggy Pop hade jävlats med ett motorcykelgäng tidigare (de kallade sig “the scorpions”) och uppmanade dem i en radiointervju att komma och slåss till Michigan Palace-giget. Vilket de gjorde. Tjejerna kastade trosor på scen och motorcyklisterna kastade glas, ägg, iskuber, kameror och en massa bråte på bandet vilket bara eldade upp Iggy ännu mer.

Någon i publiken bandade andra halvan av giget och ljudkvaliteten är ju därefter. Men denna bootleg av Iggy & The Stooges sista gig 1974 (innan återföreningen 2003) är en fascinerande dokumentation av rock n’ roll som mest ohämmat och spännande.

Man hör tydligt hur instrumenten träffas av flygande föremål och på omslaget syns en avtuppad Iggy liggande på rygg på golvet. Giget avslutas med orden “Tack så mycket till personen som kastade den här glasflaskan mot mitt huvud. Du tog nästan livet av mig men du missade igen. Så fortsätt försöka nästa vecka”. Sedan hör man ett kras av krossat glas.

Men det kom inget gig "nästa vecka". Bandet upplöstes, Iggy försvann in i sin heroindimma men bootleg-inspelningen släpptes officiellt på vinyl 1976 kompletterad med material från ett annat gig.

Johnny Cash i fängelset

“Mannen i svart”, countrylegenden Johnny Cash hade under sextiotalet en svacka i sin karriär. Uppbackad av June Carter, Carl Perkins och Tennessee three förverkligade han 1968 en dröm han haft sedan sin låt Folsom Prison Blues 1955 om att uppträda i ett fängelse. Två gig slogs ihop till en liveskiva som blev en välkommen succé för Cash.

Året därpå gjorde han en till fängelseskiva (At San Quentin) som också blev en succé och fick en massa priser. Dialogen mellan Cash och publiken är påtaglig och fängelseskivorna hör till pärlorna i Cashs diskografi.

Vi måste tala om introtapes

Den kanske viktigaste stunden på en konsert är hur bandet eller artisten äntrar scenen. Användningen av en så kallad “intro tape”, d.v.s. en förhandsinspelad melodi hör till varje gig med självaktning.

Klassiska introduktioner på liveskivor är till exempel Winston Churchills tal från kriget i början av Iron Maidens Live after death-dubbelskiva från 1985.

Carl Orffs klassiska komposition Carmina Burana förknippas med bland annat Ozzy Osbournes och Hanoi Rocks konserter. Kiss har den kända frasen “You wanted the best, you got the best! The hottest band in the world: KISS!” som i början av karriären löd “Put your two lips together and KISS!”. Den har spelats ur högtalarna på varje gig sedan 70-talet innan giget brakar loss. Vi skall inte heller glömma Ennio Morricones legendariska spagettiwestern-filmmusik som både Ramones och Metallica öppnat sina konserter med.

Elvis, liksom hädangångna radioprogrammet Metallväktarna, tydde sig till Also sprach Zarathustra som är bekant från filmen Space odyssey 2001.

Kvotliveskivan

Förr i världen skrev artister långa kontrakt med skivbolagen där de förpliktades att leverera x antal album inom så och så många år. Ibland hände det att skivbolagen vägrade marknadsföra artisten eller i värsta fall saboterade ett bands karriär med flit för att istället lyfta en annan artists karriär, även om båda låg på samma bolag.

För att få kontraktet fyllt så snabbt och enkelt som möjligt och därefter bli fri från ett dåligt kontrakt och bolag kunde en artist släppa en halvtaskig liveskiva utan att behöva lägga ner tid, energi och pengar på ett nytt studioalbum.

Ozzy Osbournes Speak of the devil är en dylik skiva. I och för sig är den inte taskig alls, den är faktiskt fenomenal, men den innehåller konstigt nog enbart Black Sabbath-låtar av diverse skäl och Ozzy själv var inte precis stolt över just denna skiva. Han hade ju nyss lämnat Black Sabbath (som också vid den tiden var aktuella med liveskivan Live Evil där Ronnie Dio sjöng) och hade en egen framgångsrikt inledd solokarriär på gång. Men Ozzy var skyldig Jet Records två album till och därför spelade han in denna liveskiva av kontraktsskäl. Dessutom är tre av låtarna inspelade tidigare på dagen utan publik, men det är oklart vilka låtar som är fejk.

Quo Vadis liveplattan?

Iron Maidens Live after death leder i skrivande stund Svenska Yles omröstning om den bästa liveskivan med över 50 procent av rösterna. Under senare år har bandet hållit sig vitala och aktiva genom att regelbundet släppa en ny skiva, sedan turnera kring något gammalt klassiskt tema (till exempel just Powerslave- eller Seventh son of a seventh son-turnéns scenshow samt ungefärliga setlista, eller låtar enbart från de fyra första albumen, eller de senaste albumen, och så vidare) och därefter släppa en liveskiva från senaste turnén.

Här blir det naturligtvis inflation på Iron Maiden-liveskivor och även om de alla är av mer eller mindre godkänd kvalitet så blir det dyrt för de hårda fansen att köpa dem alla. Bandet sade i en intervju för flera år sedan att de här liveplattorna är ett slags souvenirer för fansen från den turnén att köpa om man vill återuppleva giget man sett på nytt sedan senare. Vill man inte ha den så låter man bli att köpa.

Deras funktion är med andra ord inte riktigt den samma som då vi för första gången fick uppleva hur en äkta Iron Maiden-konsert i stora världen lät på vinyl när Live after death släpptes.

Pearl Jam brukar också ge ut en hel del av sina gig på cd för den som vill köpa.

Det här med minnen för livet har blivit ganska vanligt bland många band. Ibland får man på en konsert då man går in beställa en cd eller minnessticka med samma kvälls gig och efter sista encoren får man hämta sin pinfärska liveskiva på vägen ut.

Ett år köpte jag en dylik minnessticka av Alice Cooper och eftersom encorena inte hunnit snabbmixas i farten så kom det en nerladdningskod i lådan där jag ett par dagar senare kunde ladda ner låtarna som saknades gratis. Stickan innehöll också setlistan och foton med mera. Helt kul och bra ljudkvalitet.

De som fick en biljett till Metallicas kommande spelningar i Helsingfors 2018 kommer att få nyaste albumet Hardwired...to self destruct som cd eller nerladdningskod på köpet med konsertbiljetten.

Det skulle ha varit otänkbart 1985.

Liveskivan må vara död eller halvdöd, men som tur bandades till exempel klassiska konserter från Woodstock-festivalen in 1969 när hippiena vältrade sig nakna i gyttjan. Så att vi kan få höra hur Jimi Hendrix eller Country Joe & The Fish lät live på världens kändaste festival. För det finns väldigt få fanfilmade skakiga YouTube-klipp därifrån. Tack och lov.