Maria Sundblom Lindberg: Det som bara händer andra

I samma stund som jag stiger av spårvagnen inser jag, att jag inte bara har glömt att ta middagsmat på vägen, utan Ivars fotbollsträning är tyvärr också helt förträngd. Blir helt svettig. Jag tar två trappsteg åt gången, kastar mina väskor i ett hörn i hallen och ska just gå mot frysen när jag ser att Henka redan är hemma.

Han sitter nersjunken på en köksstol som borde ha målats om för länge sen. Han svarar inte på mitt flåsiga hej och det är först när fiskpinnarna ligger i pannan som jag ser att han gråter. Han gråter och ger mig ett papper. Han gråter typ aldrig.

Jag kan inte läsa sånt som får honom att gråta. Jag sätter mig på golvet och han berättar om oron, om hotet, om hatet och att vi måste packa. Varsin väska på oss vuxna och ryggsäckar till barnen. De måste kunna bära sin packning själva. Jag ringer Siri och Astri, men bara Astri textar tillbaka att hon är på finskastöd och kommer 18. Ivar dyker upp och börjar leta sina benskydd. Elvi och Ilon leker längre bort, men jag kan inte stiga upp.

Jag kan inte tänka. Jag kan inte packa. Borde man ringa någon? Vem kan hjälpa som ännu inte har hjälpt att få slut på hoten och hatet? Hjärnan är tom. Jag tömmer den klibbiga medicinlådan i en plastpåse, sätter tandborstar och hårsnoddar i samma röra. Henka söker passen och hämtar väskor från vinden. En tröja och ett par byxor åt alla. Pyjamas är semester och det här är tvärtom, så jag skippar den och tar en hög med tights och träningsbrallor som nästan passar på alla.

Vi måste bort för det är livsfarligt att stanna. Bättre borta i okänt än hemma i hemskt.

Ska man ta mat? Böcker? Nej, de väger. Min kropp väger. Min ångest väger tusenhundramiljoner. Men barnen behöver sagor. Lägger ner Mördarens Apa, den gillar alla. Kommer vi hit igen? Kommer vi alla hem? Hur ska vi ens kunna berätta för kidzen att de måste lämna allt? Dagis kan vi kanske ringa i morgon men hur ska det gå för Siris gymnasiekurser? Man får ju inte ens åka till Gran Canaria, så hur ska det acceptera att vi inte ens vet vart vi ska?

Men vi måste bort för det är livsfarligt att stanna. Bättre borta i okänt än hemma i hemskt. Bättre tillsammans än att någon en dag är borta. Vi tar kvällsfärjan. Ingen hytt. Ingen sover ändå. Alla är tysta. Vi är många. Toaletterna slutar funka redan före midnatt och alla cafeér drar bara ner gallret när de inte orkar med trängseln och kaoset. Jag försöker hålla alla barnen nära. Men jag har två händer och fem barn.

Söker Astris ben med min fot, söker Siris blick under den långa luggen. Ber till Gud medan twinsen äntligen somnar mot Henkas arm. Vi går i dagar. Ivar glömmer sin väska på en rastplats. Ilon har feber. Vi bär henne turvis. Överallt finns kontroller och soldater. Jag skriker åt barnen att gå nära varandra. Ingen får bli efter. Telefonerna har laddat ur för länge sen och jag undrar om någon saknar oss.

Undrar vad mina klienter tänker vid låst dörr? Acke lovade att fixa pengar till något konto, men vi kan ju inte ringa honom längre. Siri gråter. Hon hann inte säga hej till sin pojkvän. Är arg på mig, men hon är mest orolig för sin pappa som troligtvis var på samma båt som vi. Lovar henne att fixa en laddare bara hon slutar gråta. Lovar, lovar, lovar. Hon lugnar sig. Men sen skjuter någon in i folkmassan. Jag tappar taget om Elvi och faller.

Väskan dras ur handen. Alla springer. Jag ligger stilla, men den som är ännu mer stilla är Elvi. Hon ligger hopkrupen mellan mina ben och hennes jacka är röd. Men bara på ryggen. Hur kan den vara röd när den är grå? Hur kan hon ligga så stilla fast alla springer på henne? Henka sliter upp henne och jag känner att jag åker ut ur min kropp och att mitt skrik inte har ljud och att mitt barn, mitt trygga glada vackra barn, inte längre rör sig.

Vi fattas en syster, men för myndigheterna är det stora problemet att vi fattas våra pass,

Det som händer sen går inte att berätta om. Det finns inte såna bokstäver och ord. Vi begraver henne vid vägen och ingen gråter. Det är andra ljud. Det är urljud efter sin minsta lillasyster. Sen är allt tyst inuti mig. Gränsvakterna lyser med ficklampor och vi får åka bussar till hallar där det finns soppa och liggunderlag. Jag kan inte ta hand om någon. Jag vill, men jag förmår inte hålla om. Astri sköter de mindre. Henka bär nu mig längst in i hallen.

Vi ligger sked och han berättar om att jag måste komma tillbaka. Att jag behövs. Det går månader och vi bara byter plats på liggunderlagen. Ligger turvis nära varandra. Vi är sjuka. Vi är döda fast vi andas. Vi fattas en syster, men det tycker myndigheterna inte att är det stora problemet utan det är att vi fattas våra pass, som blev kvar i kaoset. De tror inte på vår historia. Vi förhörs turvis. Barnens berättelser är olika. De börjar om.

De vill skicka tillbaka oss, men vi kan inte förlora fler. Jag vill dö. Fast jag är morsa vill jag dö. Trodde aldrig att det skulle hända mig. Trodde att jag var en lejonmamma. Jag är tvärtom. Orkar inte kämpa, orkar inte övertyga. Gör vad ni vill med mig, men låt mina barn få stanna. Ge dem en säng, ett köksbord, någon som tröstar. Ge Siri en laddare. Bara det. Lovar att inte kräva mer. Någonsin.

32 000 personer sökte asyl i Finland 2015, 163 000 i Sverige. För lilla döende Midya, 6 år tog det 2,5 år innan Finland gick med på att ta emot henne. Cirkus Familjavsnittet om hennes liv är inte en skön avslutning på en onsdag, men det är din plikt att titta. Det är nämligen inte bara bomber som dödar utan också byråkratisk ondska och vår likgiltighet.

Cirkus Familj visas onsdagar kl. 22 och söndagar kl 16.55 i Yle Fem. Säsongens alla avsnitt finns nu också på Arenan. Temat i veckans avsnitt diskuteras på torsdagar i Yle Vega kl 14-15.