Regissör med egen röst i essä om målarbröder

Det var en gång tre bröder på en gård i Savolax. De hette Magnus, Wilhelm och Ferdinand. Alla målade fåglar. - Nu i färsk filmessä.

Det mest fascinerande med bröderna von Wright är deras nitiska, oerhört noggranna sätt att efterlikna verkligheten. Nästan som en magisk rit som ger makt över verkligheten och erbjuder något livslevande och tredimensionellt, berättar filmregissören Georg Grotenfelt.

Samtidigt med det tidiga fotografiet

- Man kan nästan se deras realistiska målningar som det naturalistiska måleriets svanesång. För samtidigt kommer fotografiet!

När Magnus von Wright såg en daguerrotypi för första gången tyckte han att naturen gör en kopia av sig själv men såg inte att det var en konkurrent till hans eget realistiska måleri. Och med facit i hand kan vi idag vara väldigt glada över att fotografiet inte tog kål på brödernas iver att porträttera naturen och fåglarna just så exakt som de gjorde.

Bröderna var självlärda och levde så pass isolerade att de fritt kunde utvecklas utan att ta alltför mycket intryck av nya trender.

Georg Grotenfelt ville göra en film om den savolaxiska herrgårdskulturen.

- Jag har själv tillbringat mina barndomssomrar på Vehmais gård i Savolax och därför har jag en personlig anknytning till trakten.

100 år tidigare bodde målarbröderna von Wright, på gården Haminanlaks, och de blev därför en naturlig inkörsport. Dessutom finns en del av målningarna på gårdarna i Savolax.

När man ser din film om bröderna von Wright kan man bara ana vilket stort, gediget jobb som ligger bakom. Hur såg arbetsprocessen ut?

- Det har tagit ungefär 5 år, det tog tid att gå igenom de tre målarnas arbeten i olika muséer och arkiv. Jag var tvungen att göra en proveditering för att kolla att resolutionen är tillräckligt bra för att man skall kunna gå in i bilden och röra sig i det von Wrightska landskapets detaljer. En absolut förutsättning för den här filmen har varit den nya digitala tekniken.

Du har valt att ha fokus på den yngsta brodern, Ferdinand von Wright (1822-1906)

- Det låg nära till hands eftersom han valde att leva hela sitt liv på gården i Haminanlaks i Savolax. Han var dessutom väldigt lik Carolus Enckell som också medverkar i filmen, inte bara i iscensättningar som Ferdinand utan också som sig själv för att spegla ett slags tidlöst konstnärsskap.

Det finns gemensamma nämnare, Carolus är bildkonstnär, står naturen nära och samlar på fjärilar. Han känns hundraprocentigt rätt i rollen.

Jag är själv intresserad av fåglar. De kan flyga! Det har ju människan drömt om i evighet!

― Carolus Enckell, bildkonstnär

Tiden står på sätt och vis stilla i filmen och när du spränger in Carolus moderna, abstrakta målningar i materialet känns det helt rätt. Likaså Maria Falkenbergs färska, stiliserade naturfotografier kring Haminanlaks ger en ytterligare dimension åt de von Wrightska landskapen.

Du talar om det svaga bruset av ett oändligt nu.

- Det är nog den viktigaste meningen i filmen, som symboliserar det tidlösa, det som gör att det blir tydligt att människan de facto inte har förändrats så mycket och på många sätt är den samma.

Ferdinand von Wright satt i en avsides vrå i Haminanlaks utanför Kuopio för mer än 100 år sedan. Att följa spåren har inte varit lätt. Han hade bränt det mesta. Georg Grotenfelt har använt fragment ur brev och dagböcker, detaljer ur målningar, det som finns kvar av Ferdinand och hans bröder.

Förutom Carolus Enckell medverkar några andra väl utvalda personer i filmen, Karl Grotenfelt, som är godsägare på Järvikylä gård och släkt med bröderna von Wright, Juhani Lokki, ornitolog, som anser att bröderna von Wright lade grunden till den moderna ornitologin i Finland och Atte von Wright, som är huvudman i släkten von Wright.

Bättre och visare vore det om menniskan förstode naturens tecken och hemtade en lärdom af fåglarne i luften och djuren på marken.

― J.F. Cooper. Den siste mohikanen

Filmen är en hommage till naturen och också till långsamhetens lov, ett modigt grepp idag, när formaten med fart blir kortare och hetsigare.

- Jag tänker inte på det. Det är inte ett medvetet val, det är intuitivt. Det är farligt att skapa med tanke på åskådaren, då är du lost. Du är ju själv åskådaren. Jag tänker inte på målgruppen. Publiken hittar nog det som är bra. Man måste tro på vad man gör.

Du är egentligen professor i arkitektur, med trähusbygge som specialitet, hur kom det sig att du småningom har gått över till film?

Som arkitekt lockades jag inte av datorn som redskap medan jag alltid har fotograferat och haft en passion för bilder och ett starkt intresse för filmkonst. Den passionen finns med mig när jag klipper ihop filmpusslet, en helhet som växer fram, mer som fragment än som en intrig med kronologi.

- Men visst undervisade jag ännu på 2000-talet. Och då och då ritar jag ett hus.

Miljöer och byggnader har också en synlig plats i hans filmer. Han har bland annat porträtterat arkitekten, filosofen, författaren Nils Erik Wickberg i dokumentären “Tonfall” (2007)

Georg Grotenfelt är en finsmakare som producerar i lugn takt och stor omsorg med ett eget grepp. i Hans filmografi ingår vi det här laget 12 filmer.

Också det litterära landskapet har varit i fokus när han i tre essäer fångat trion Rabbe Enckell, i “Landskapet med den dubbla skuggan” (2005), Gunnar Björling i “Anteckningar från den vita staden” (2011) och Hermann Parland i “Hermannfilmen” (2012).

Georg Grotenfelts filmskapelser är högst personliga och subjektiva till sin karaktär och inbjuder till flera tolkningsmöjlighter. De bygger på en lång, intuitiv process, där filmen växer fram och hittar sin rytm.

Du har ett speciellt personligt sätt att göra film, mer essä än dokumentär, vad ger dina filmer ett speciellt tonfall?

- Jag har svårt att svara på det, men jag kan tänka mig att det finns en viss undermedveten intonation, som präglar helheten och gör att det speglar ett visst temperament. Jag ser film lite som dans eller musik, som en koreografi där kameran rör sig. Andrej Tarkovskijs filmer kan vara som en mångdimensionell dans. En annan förebild är Alexander Sokurovs dokumentärer. Jag har ju också haft glädjen att jobba med hans fotograf Alexander Burov. En annan förebild är Robert Bresson, hans rytm, hans ödesmättade stämning. Han har också lyckats uttrycka sin filmkonst i skrift, mycket inspirerande. Jag är säker på att Aki Kaurismäki är väldigt påverkad av honom. Där har vi också exempel på en person som tror på sitt sätt att berätta, lysande, modiga sagor utan cynism. Han litar på åskådaren.

Du har oftast valt att inte göra intervjuer utan använt din egen berättarröst?

- Oftast har jag undvikit talking heads men i den här filmen kombinerar jag båda två, jag tyckte att konkreta personer som berättar i det här fallet tillför en vardaglig dimension, en slags speglingar av tiden, ett nu.

Kan du tänka dig att använda sociala medier till att nå ut?

- Visst ser jag många möjligheter för mer udda verk att nå en publik med hjälp av sociala medier och en viss typ av filmessä kan ju ha ett hur långt liv som helst ifall man är oberoende av sändningstider. Det är fantastiskt vilka möjligheter det öppnar..

Har du någon ny filmessä på gång?

- Jag sitter med två helt unika material om både Outi Heiskanen och Pentti Linkola men dessvärre har finansieringen inte ännu lyckats. Det har kanske varit ett problem att mina filmer oftast föds under arbetet och att det inte alltid är så lätt att presentera ett manus i förväg. Det har faktiskt ibland varit en käpp i hjulet.

Att låta miljöaktivisten, ornitologen Pentti Linkola bli dokumenterad av ett särdeles känsligt öga, skulle vara ett viktigt kulturarv. Och personligen kan jag knappast föreställa mig en mer lämplig person som bättre skulle kunna fånga Outi Heiskanens poetiska, förunderliga, magiska, grafiska landskap än Georg Grotenfelt med sitt känsliga bildspråk som har ett helt eget tonfall.