Behöver världen människan?

Ständigt förefaller den aktuell, Martinsons Aniara från år 1956.

Boken om det havererade rymdskeppet på väg mot sin oundvikliga undergång har omtolkats och omformats och dystopin har återuppstått som film, opera, seriemagasin och inte minst som teater.

Den avgörande impulsen till rymdeposet Aniara sägs Harry Martinson ha fått redan år 1953, när han i sin stjärnkikare såg Andromeda-galaxen. Det världspolitiska läget med Koreakrig och sovjetiska provsprängningar bidrog också till att Harry Martinson ville skriva en bok som kritiserade kapprustningen och haveriet som hotade mänskligheten. Dessutom hade han på egen hand bedrivit studier i astronomi och naturvetenskap.

- Harry Martinson var väl insatt i science fictiontematiken, säger litteraturforskaren och SF-entusiasten Jerry Määttä. Förmodligen hade Martinson läst Jules Verne-Magasinet på 40-talet och inspirerats av rymdberättelserna som importerats från Storbritannien och USA.

Rymd-Harrys segertåg

När Aniara utkom år 1956 fick den ett entusiastiskt mottagande. Recensenter i Sverige öste beröm över det nydanande rymdeposet och tidningen Expressen anslog tonen genom att rubricera sin recension: Rymd-Harry visar att han är vår störste diktare just nu.
Förutom hyllningsord kompletterade Expressen sin recension med en författarintervju och en teknisk skiss över rymdfarkosten.
Mot slutet av 50-talet rådde en veritabel Aniara-feber som tog sig uttryck i att allt från restauranger, båtar och vägar uppkallades efter det berömda rymdskeppet.

Form och innehåll

Aniaras 103 sånger ger boken en väldigt originell form, men innehållsmässigt har man ofta överdrivit dess betydelse, säger Jerry Määttä. Rymdskeppets sorliga färd mot sin undergång speglar inte bara rådande tidsstämningar, den tangerar långt innehållet i de dystopiska berättelser som Martinson tagit del av i Jules Verne-Magasinet.

Ständigt talar boken ändå till nya läsare. Kolossens ensamma färd speglar nya generationers alienation och missmod, samtidigt som bokens filosofiska diskussion om konstens och religionens berättigande i en kall och hänsynslös värld, är minst lika relevant som den var på 50-talet.

Aniara speglar samtiden

Varje generation återskapar sin relation till Aniara. Otaliga teateruppsättningar, filmatiseringar och forskningsprojekt omtolkar och analyserar Aniara, liksom Philip Teirs nyutkomna roman Så här upphör världen.

- Jag tycker om den där konstiga blandningen av futuristisk modernism och nostalgi.

I Philip Teirs roman möter man en klimatdystopisk grupp som håller på att förbereda sig inför den stora undergången. Mänsklighetens inneboende destruktivitet är universell och identifierbar i så väl Teirs som Martinsons bok, och därför passar det mer än väl att den klimatdystopiska gruppen läser Aniara som sin Bibel.
Mänskligheten behöver jorden, men behöver jorden mänskligheten? är en fråga som förenar både Philip Teirs och Harry Martinsons böcker.

Att bejaka undergången

I Harry Martinssons diktcykel färdas rymdskeppet mot en oundviklig undergång. I Philip Teirs roman representeras rymdskeppet av en dystopisk miljörörelse som inte bara fogar sig i sitt öde, utan även bejakar undergången som om den var särskilt eftersträvansvärd. Men där som Martinson prövar olika medel (religion, konst, kärlek) att lindra besättningens plåga, där är Chris mer absolut och självisk i sin syn på vad mänskligheten behöver.

- Det är narcissistiskt av människan att tänka, att hon ska rädda världen, säger Philip Teir och syftar på rörelsens karismatiske ledare Chris. Han vill ta sina anhängare till en förcivilisatorisk tid där man istället för aktivism och framtidstro ägnar sig åt primitiva riter genom att skälla som hundar eller rita tecken i sanden.

Aniara är en pessimistisk bok som avfärdar all form av intellektuell och fysisk verksamhet som tillfällig lindring. Det finns inget skydd mot människan, lyder en berömd rad ur boken. Varken religionen, konsten eller kärleken kan hindra mänskligheten från att gå under.

En liten springa lämnar ändå Harry Martinson på glänt i form av nåden.

Philip Teirs karismatiske romanfigur har däremot inte mycket till övers för något så vagt och osäkert som nåden. Chris är mer intresserad av sig själv och sin egen maktutövning. Han är med andra ord en perfekt uppdatering av Harry Martinsons vilsna rymdfarare: självsäker, självupptagen och otåligt väntande på vågen som ska utplåna oss alla.

Men hur fungerar då Aniara idag som en handbok i levnadskonst?

- Den ger en ganska dystopisk, men realistisk syn på mänskligheten, avslutar Philip Teir.