Filmrecension: Life – allt liv är inte gott

En internationell rymdstation plockar upp en kapsel från Mars och börjar undersöka materialet. Besättningen hittar en cell, de får cellen att börja röra på sig och dela sig. Det kommer sedan alla att ångra.

Life (Liv) är kanske inte världens bästa titel på en scifi-film men å andra sidan visar den att levande varelser är beredda att göra det mesta för att behålla livet eller rädda livet på andra.

I den lilla rymdstationen som cirklar runt jorden undersöker besättningen materialprov från Mars och hittar en cell som börjar röra på sig.

Först är alla superglada. De har hittat liv utanför jorden! Sedan blir alla supernyfikna. Cellen delar på sig i beundransvärd fart! Och sedan dröjer det inte länge innan alla är superrädda. Det som växer fram är supersmart och superstarkt.

Och väldigt inriktat på att överleva.

Det är ungefär allt man kan säga om handlingen utan att förstöra bioupplevelsen.

Lockande och kittlande

Det finns mycket som är riktigt bra i den svenska regissören Daniel Espinosas (Snabba cash, Safe house) film med manus av Rhett Reese och Paul Wernick. Det finns nämligen nånting mycket lockande i att första gången möta utomjordiskt liv. (Och kanske för en kort stund känna sig som en skapare, om du, som forskaren i filmen, får cellen till liv.)

Likaså är det alltid lika spännande med en grupp mänskor som befinner sig i ett litet utrymme, i extrema förhållanden och det uppstår en kris. (Samma enkla men välfungerande koncept bygger de flesta ubåtsfilmer på.)

Men sen finns det förstås också mycket som klingar väldigt bekant. Har vi kanske sett det här förut? En rymdkapsel med en ”passagerare” för mycket. Till all tur hinner den här filmen ha biopremiär några veckor innan Ridley Scotts Alien: Covenant (premiär 17 maj).

Å andra sidan - visst är det varje gång lika barnsligt fascinerande, när vi ännu inte sett varelsen och ännu inte vet om den kanske, mot förmodan, skulle kunna vara fredlig (man kan ju alltid hoppas). Och att den då kanske kunde ge svaret på alla våra stora frågor.

Varför?

Life är snyggt filmat och nervpirrande väldigt länge innan allt sedan faller tillbaka i gammalt mönster. Och då börjar man fråga varför?

Varför tycks det vara så svårt att skriva en lite ny och annorlunda vändning på berättelsen om en passagerare för mycket?

Varför måste utomjordiska monster vara så slemmiga och klibbiga?

Och varför gör supersmarta mänskor alltid så superdumma beslut i rymden?