Teaterrecension: Vi dansar med skammen och den dansar med oss

Scenkonstgruppen [sisko] bjuder in publiken i en spiral av skam ur vilken ingen tar sig obefläckad. Smutstvätt och fantasier får vädras, men ändå är vi inte renade när vi går ut. Vi är precis som förr. Men lite mindre ensamma.

Jag skäms över att jag beter mig skamlöst och sedan skäms över det.

FESTEN börjar inte med de orden, men de sägs, och för mig blir de en nyckel. Det här är inte en föreställning som presenterar resultatet av en slutförd terapi, istället bjuds vi in mitt i ett utforskande.

Vi bjuds på fest, bokstavligt talat. Svenska teaterns Nicken-scen är inredd med både mys och glam: publiken serveras alkoholfri öl och får ta plats i soffor och på kuddar. Senare blir det chips, godis, sojakorv och pizza, i takt med att dramaturgin löper från förfest till fest till efterfest till dagen efter.

Skammen tränger sig på

Under festen lurar skammen, den tränger sig på när dansandet och skrattandet avbryts av högtalarrösten som rabblar upp saker som personerna på scenen skäms för:

Att jag onanerar på jobbet. Att jag attraheras av 17-åriga killar. Att jag har en könssjukdom. Att jag äter morot på spårvagnen

.

Scenkonstduon [sisko] består av skådespelaren Malou Zilliacus och journalisten Johanna Dikert, i den här föreställningen förstärkta av författaren Johanna Holmström och konstnären Anna-Sofia Nylund.

Holmström svarar för manus och dramaturgi och Nylund för regin, men de är med på scenen under hela föreställningen, i roller som flyter mellan skådespeleri, scenteknik och närvaro i egenskap av författare och regissör. Det stärker känslan av att vi som publik får delta i en process i tillblivelse – och blottar på ett feministiskt sätt lagarbetet som ligger bakom – men bidrar tyvärr också till att vissa dialoger får drag av amatörteater på ett ofördelaktigt sätt.

I övrigt lyckas ensemblen bra med att redan från början etablera en avslappnad känsla som gör att atmosfären är trygg också när performansen kontinuerligt bryter fjärde väggen. Det känns spontant, men samtidigt tillräckligt genomtänkt och välskrivet för att man som publik ska känna tillit till konceptet. Visst finns det skäl att skruva på sig ibland – speciellt om man är benägen att bli pinsamt berörd å andras vägnar – men det beror inte på framförandet, utan är i linje med föreställningens innehåll.

Igenkänning snarare än förfrämligande

Själva fest-temat rör sig bland bekanta troper: det är Viking Line-kryssning, klädbyten, dans, karaoke och snurra flaskan – allt det här gestaltat tämligen rakt upp och ner, med syfte att väcka igenkänning snarare än förfrämliga. Festandet tjänar på så vis mer som fond än som fokus, scenerna som bränner till handlar främst om relationer runt de festande, och skammen kring dem:

Att du är feminist och älskar en idiot. Att du inte älskar din mamma. Att du är sexuellt omättlig.

Bäst fungerar föreställningen när allt känns lika sant: både agerandet och metakommentarerna. Ibland skiner föreställningens konstruktion lite väl starkt igenom och gör det svårt att bli berörd annat än på ett intellektuellt plan, men det finns också andningspauser då vi får svepas med.

Hit hör Johanna Dikerts upphetsande monolog om ett spontant sexuellt möte mellan två kvinnliga hundägare – den breder ut sig som en skamlös fristad, effektivt kontrasterad av att hennes nästan nakna kropp tvångsmässigt täcks av blommor medan hon pratar. Förvisso en sliten trop det med – att skyla kvinnlig sexualitet bakom pryda blomster – men den får komik och motståndspotential genom materialiteten som de fysiska plastblommorna på scenen medför.

Malou Zilliacus bjuder också på en stark monolog om ambivalent närhetslängtan – ett tema som de facto kan spåras genom hela föreställningen.

En annan andningspaus är samspelet mellan Zilliacus och Dikert, det är lyhört och helgjutet såväl fysiskt som verbalt, men samtidigt tillräckligt laddat med sprickor och friktion.

Skammen som låtsaskompis

Till viss del önskar jag att föreställningen hade vågat satsa ännu mer på att verkligen gå in i det som skaver och borra ner sig i hur skam fungerar, istället för att som nu främst bara säga att den finns. I en annars tydligt normmedveten föreställning hade det varit intressant att reflektera kring vilken skam som är okej att lyfta upp: det talas om skam över sexuell omåttlighet, men inte över sexuell olust. Om skam över längtan efter stabil tvåsamhet, men inte över längtan efter det motsatta – bara för att ta några exempel.

Å andra sidan finns det en förtjänst i öppenheten som festformatets fladdrighet innebär. Det rör sig inte om att vetenskapligt katalogisera skammen, utan mera erkänna att den dansar där bredvid, som en efterhängsen låtsaskompis. Att den dansar bredvid oss alla. Då blir slutresultatet inte en katharsisk rening, utan snarare känsla av att vara lite mindre ensam i världen med sin smutsighet.

I sig en ytterst hedervärd och systerskaplig konstgärning. Det här är en fest du inte vill missa!