Pia och hennes bröder - berättelsen om ett förlorat judiskt kulturarv
När Camilla Kovero upptäckte den gröna lådan med brev visste hon att där fanns en historia att berätta. Resultatet blev boken På spaning efter Pia och hennes bröder, bakgrund och riskfyllda krigsår 1939 – 1944.
Men berättelsen börjar egentligen inte med breven. Den börjar mer än ett kvartssekel innan breven sänts, i ett Finland där bekännare till den mosaiska tron inte räknas som fullvärdiga medborgare förrän år 1918. Varje judisk familj som bor i Finland är tvungen att separat ansöka om medborgarskap.
Det är här familjen Bernsteins berättelse, men det finns säkert andra motsvarande berättelser som inte har kommit i dagen. Hemligheter som förtigits mellan generationerna.
”Under den autonoma tiden hade alla judar i Finland varit officiellt registrerade i Ryssland och deras liv begränsades av olika förbud. Frågan om judarnas medborgerskap hade flitigt debatterats under årtionden.
På den tiden var judarna rysk-, jiddisch- eller svenskspråkiga och de finsknationella kretsarna var rädda att de medborgerliga rättigheterna skulle försvaga den finskspråkiga befolkningens ställning. 1918 bodde det omkring 1 400 judar i landet och Finland kom att bli det sista landet i Europa som gav judarna medborgerliga rättigheter. I Sverige fick judarna medborgerliga rättigheter redan år 1870. ”
Tro före nationalitet
Hur inverkade det här på enskilda familjer? Det ligger nära till hands att tänka att judiska familjer inte kände sig delaktiga i det finska samhället. Att de identifierade sig främst med det judiska trossamfundet, där kravet att följa de kulturella normerna ansågs vara en av de viktigaste sammanhållande faktorerna.
Det här i sin tur ledde till att äktenskap mellan kristna och judar inte sågs med blida ögon av den judiska församlingen eftersom man ansåg att de ledde till att den judiska tron försvagades. För paret Herman Bernstein och Ellen Wilén betydde det att de, trots tre gemensamma barn, inte kunde gifta sig.
Vad som egentligen hindrade dem är inte klart. Men eftersom de gifte sig fem månader efter att farfar Simon Bernstein dött ligger det nära till hands att tänka sig att han varit den som främst motsatt sig detta blandäktenskap. Då var barnen redan 14, 12 och 7 år gamla.
Trotsade konventioner
– Det måste ju ha varit tufft att ha tre barn födda utomäktenskapet på den tiden, säger Camilla Kovero. Så fröken Wilén kallades fru Bernstein, i väntan på bättre tider. För barnen berättade man inte hur saken låg till. Det kom fram långt senare i samband med en släktutredning.
Allt detta skulle Camilla Kovero ha velat tala om med sin mamma Pia Bernstein. Men det blev inte av i tid. Vilket är mycket mänskligt. Camilla Kovero, som är docent i vuxenpedagogik och har jobbat vid Helsingfors universitet, har istället gått tillväga som den forskare hon är och letat fram historiska källor där det funnits sådana.
I skydd av nya namn
Pias lillebror Aatos och storebror Daniel ändrade sina namn från Bernstein till Pihkama. Aatos hette Pihkama redan då han inkallades i krigstjänst 1940, medan Daniel heter Bernstein under vinterkriget och Pihkama när han inträder i aktiv tjänst i fortsättningskriget. Bröderna hade ansökt om namnbyte redan 1936 men processen tycks ha varit besvärlig. Namnbytet ansågs nödvändigt för att skydda bröderna i ett krig där Finland var allierat med Tyskland. Slutresultatet blev att Aatos antog en finsk identitet, medan Daniel antecknades som svenskspråkig.
Det för oss till den låda jag nämnde i början. Den innehöll 62 brev som Pia Bernsteins, sedermera Broms, bröder Aatos och Daniel sänt från fronten under vinter- och fortsättningskriget. Brev de skickat till sin syster Pia som också hade sin man Bengt i kriget.
För att vi ska få en bakgrund till det bröderna skriver om så har Camilla Kovero, med hjälp av sin syster Christina Forssell som har jobbtr på Riksarkivet, även sökt fram kompaniernas officiella krigsdagböcker från samma tid.
Vad som berättas och vad som hände
Det skiljer en hel del mellan brödernas nästan lättsamma skildring av livet vid fronten och krigsdagböckernas neutrala redogörelser av eldstrider och stupade. Dels ville de skydda hemmafronten från onödig oro och dels var censurbestämmelserna stränga. Brevskrivandet var ett sätt att hålla kontakten till närstående och vad som sist och slutligen kom på pränt var inte så viktigt. Det viktiga var att få veta att den anhöriga vid fronten var vid liv trots omständigheterna.
Hur olika breven kunde vara från krigsdagböckerna illustreras av följande utdrag ur Daniels brev den 15.1.1940:
…”Mår bra här ute i första linjen, där vi fått vara rätt länge redan, är åter ganska lugnt för tillfället. Knäpper nu och då en ryss. Få kanske snart avlösning och slippa bakåt en tid. Något vidare upplevelser ha vi just inte varit med om på detta avsnitt.” …
Samma dag skildras i krigsdagboken på följande sätt:
”kl 15.30 kom meddelande att en fientlig patrull varit synlig norr om våra linjer. Egen patrull jagade den. Uppmärksamheten hos parterna bör skärpas så att fienden ej slipper igenom bakifrån… Sold. S hade stupat på dagen när han stod på post… På dagen uppmättes -30 graders köld.”
Pias brev till sina bröder har inte bevarats, men vi kan tänka oss att hemmafronten också uppvisade tapperhet trots att alla var oroliga för hur bröderna skulle klara sig. När Camilla Kovero läser breven har hon facit på hand. Äldsta brodern Daniel stupade i striderna vid Juustila i juli 1944. Kontakten till yngre brodern Aatos tunnades med åren ut.
En familj bland många
Boken På spaning efter Pia och hennes bröder, bakgrund och riskfyllda krigsår 1939 – 44 blir en skildring av hur en familj genom historiens dramatik och samtidens antisemitism stegvis förlorar kontakten till sitt judiska kulturarv. Rädslan för nazismen var stor hos den judiska befolkningen och även familjen Bernstein hade planer på att gömma sig för att inte blir skickade till Tyskland. Något som Pia Broms bara har nämnt i förbigående för sina barnbarn.
Med den här boken har Camilla Kovero inte bara skingrat en del familjehemligheter. På samma gång har hon också kastat ljus på en förtigen del av Finlands historia.
Här kan du höra Camilla Kovero om familjehemligheter:
