Anne Hietanen: Är det faktiskt viktigt att vara här och nu?
Kvinnan föder gränsle över graven om man får tro Beckett. Under det korta fallet som kallas livet hinner man kanske dra några suckar, oroa sig en hel del och harmas över det som varit.
Poeten Horatius sägs ha myntat vårt mest älskade och hatade talessätt Carpe Diem för att vi skall inse att det enda som finns, det är stunden just nu, här och nu och vi måste fånga dagen innan det är för sent.
Jag minns när Carpe Diem slog mig, det kändes stort. Vi har bara stunden just nu - det här andetaget. Det kändes jämlikt eftersom det inte spelar någon roll om man är president eller en tolvåring som känner sig misslyckad, alla har vi bara andetaget just nu. Men efter att storheten i Carpe Diem slog mig har jag varje dag misslyckats med att fånga dagen.
Dagen efter
I sanningens namn har jag alltid haft lite svårt för att uppskatta just detta andetag, inandningen är bara snäppet mindre tråkigt än utandningen. Men kan jag inte vara här just nu kan jag åtminstone försöka leva som om var dag var den sista. Nej det har jag egentligen aldrig heller kunnat, eller ens försökt, eftersom jag tänker mig att dagen efter kan bli väldigt tung med enorma skulder och all världens skörlevnad på samvetet. Och redan där blev det ju fel, jag borde inte ha tänkt på dagen efter.
Ät glassen innan den smälter
Den här “här och nu- hetsen” känns egentligen omöjlig, jag klarar inte av att vara många sekunder i sträck här och nu och om sanningen skall fram njuter jag ofta mera av livet om jag tillbringar det tankemässigt i det som varit eller i det jag hoppas att skall komma. Memento Mori fungerar bättre än Carpe Diem för mig, då kommer jag åtminstone ihåg att livet är kort och vill jag äta glass är det bäst att göra det innan den smälter.
Det nyaste Lasso-avsnittet handlar om att vara här och nu och varför digitaliseringen ofta får bära skulden för att vi inte är närvarande.
