Vad du än gör, Mark Levengood, rör inte vid det heliga bordet!
Men Mark sträckte ändå ut sitt pekfinger och med ett spjuveraktigt tonårsleende på läpparna närmade sig handen ohjälpligt bordet och katastrofen. "Här står jag och kan inget annat", sa han. "Så hjälpe mej Gud."
Konsekvenserna var omedelbara.
Äventyr med Mark
Att ha att göra med Mark Levengood är alltid ett äventyr. Dels är det så gott som omöjligt att gå tillsammans med honom på gatan. Han är så mycket offentlig person så alla "känner" honom.
Och Mark är vänligheten själv, stannar och pratar och låter människorna ta selfier. Så en promenad på några hundra meter kan ta hur länge som helst. Ibland skyddar han sig genom att gå till synes djupt försjunken i sin läsplatta för att skapa någon sorts mur omkring sig för att överhuvudtaget komma nån vart.
I Luthers fotspår
Vårt samarbete den här gången har handlat om inspelning av tv-serien Mark och Luther. En resa som tog oss via intressanta gäster allt från toppolitiker, ärkebiskopar, författare, teologer och historiker i Sverige och Finland, ner till Wartburg och Wittenberg i Tyskland för att följa i Luthers fotspår.
En resa för att försöka förstå lite mera av vem Martin Luther egentligen var och på vilket sätt reformationen har påverkat Sverige-Finland under femhundra år.
En av Marks styrkor är att få gästerna att känna sig bekväma. Han är intresserad och kan småprata om vad som helst och plötsligt är all nervositet som bortblåst för vem det vara må.
En annan styrka är att han kan berätta så att storyn verkligen förs framåt. Jag lärde mej snabbt att det är ingen vits att förse honom med texter på förhand. Helt bortkastat arbete. I stället var det några franska streck just innan bandningen som gällde.
Detta skall det handla om. Ingenting annat. Mark funderade en stund och så levererade han.
Bäddat för katastrof
Ett spänningsmoment vid sådana bandningar var ändå att man inte riktigt exakt visste vad som skulle hända. För ibland blev den etablerade professionella programledaren Mark Levengood den obstruerande tonåringen Mark Levengood.
Och det var det som hände i Lutherhaus i Wittenberg och som höll på att få katastrofala följder för vår tv-serie.
Lutherhaus är det kloster som Martin Luther fick som gåva av sin beskyddare kurfursten Fredrik den Vise. Där bodde Martin tillsammans med hustru och deras sex barn.
Inte bara de, utan också en hel del studenter och likasinnade. Hustrun Katharina von Bora såg till att den som behövde fick mat och husrum.
Stället drevs som ett sorts vandrarhem.
Efter de gemensamma måltiderna samlades männen i den så kallade Lutherstube där Martin Luther la ut texten. Hans studenter och lärjungar förde noggranna anteckningar som senare sammanställdes i skrifter och spreds ut över världen.
Lutherstube finns bevarad i Lutherhaus, som numera är ett välbesökt museum. Och i rummet finns en klenod, nämligen Luthers originalbord från 500 år tillbaka i tiden.
Tidspress och turister
Det var svårt att filma i Lutherstube eftersom där rörde sig turister hela tiden och det mesta var avbalkat. Men vi fick tillstånd av chefen för museet att komma tidigt en morgon innan de öppnade för allmänheten.
Då skulle vi få en halv timme på oss och han lovade ta bort avbalkningarna så att vi skulle kunna röra oss fritt.
En halv timme är en kort tid när man skall belysa, ställa in kamera, testa och eventuellt göra omtagningar. Men vi satsade på att vi skulle hinna.
Det fanns bara en regel och den var absolut. Vi fick röra oss fritt i rummet. Men bordet, det 500 år gamla bordet, fick absolut inte vidröras.
Det magiska fingret
Vi satte igång med vårt arbete med belysning, ljudtest, bildtest och rörelseschema, hela tiden noga övervakade av museets personal och väl medvetna om att hinner vi inte innan turisterna väller in så är det kört.
Mark hade en relativt lång text men vi litade på att han skulle fixa den. Vi tog några provtagningar. Ingenting fungerade riktigt bra. Var det inte fel på ljudet så krånglade ljuset eller bilden.
Eller så kom Mark för ovanlighetens skull av sig. Och tiden gick.
Vi skulle hinna med ett sista försök. Sen skulle det vara för sent. Mark kom in precis som vi hade övat. Han satte sig vid bordet och började berätta det han hade att säga.
Ljudet fungerade, ljuset fungerade. Han kom ihåg allt och pratade engagerat. Den sista inzoomningen satt som den skulle och inga turister hade rusat in. Mark sa den sista meningen och allt blev tyst.
Jag jublade inombords: "Yes! Vi gjorde det."
Men Mark var inte klar ännu. Då, medan bandet ännu rullade, sträckte han ut sitt pekfinger långsamt, långsamt. Tiden stannade och det blev iskallt i rummet.
För vår del var det i och med den händelsen slutfilmat i Lutherhaus. Utkastade heter det väl på ren svenska.
Turligt nog hade vi i stort sett det bildmaterial vi behövde. Bordet tog ingen skada.
Men tonårsspjuvern Mark var lycklig.
