Filmrecension: Ghost in the shell – Scarlett Johansson som själlös cyborg

Vad händer när mänskan kan uppgradera och uppkoppla sin kropp till diverse olika maskiner? När gränsen mellan människa och maskin på riktigt suddas ut?

Ghost in the shell är ursprungligen en mangaserie av Masamune Shirow (1989) som sedan blev en animerad kultfilm av Mamoru Oshii (1995) och som sedan utvecklats till serier, spel och ett antal filmer. Nu kommer berättelsen i live action-format, alltså en film med riktiga skådespelare.

Ännu en snygg och sexig skapelse

Det hela börjar inne i ett laboratorium, en ung kvinnas kropp rullas in i en operationssal. Hon är så gott som död, hör vi en röst säga, det enda som ännu fungerar är hennes hjärna. Den plockas därför ut och placeras i en cybernetisk kropp. När den här konstgjorda kroppen sedan slår upp ögonen är hon cyborgen Major (Scarlett Johanson) skapad av megabolaget Hanka robotics.

Om det är nåt vi lärt oss av tidigare cyberpunkfilmer om cyborger och robotar så är det att när män(skan) försöker sig på att skapa en annan varelse brukar slutresultatet ofta bli ett väldigt snyggt och sexigt kvinnoliknande väsen.

Men Major är mycket mer än bara snygg. Hon är en fascinerande varelse - en mänsklig hjärna kopplad ihop med en helt artificiell robotliknande kropp. Det betyder att kroppen alltid kan repareras och fixas medan hjärnan kan tänka intuitivt samtidigt som den också kan kopplas upp till en dator.

Bolaget som skapat Major kan läsa av henne som en kod och har också raderat, eller försökt sudda ut, alla hennes tidigare minnen.

Vad de skapat är alltså ett mycket effektivt vapen.

En cyborg mot cyberterrorism i cyberpunkstil

Inledningen är fascinerande men när Major sedan börjar användas som det högeffektiva vapen hon är blir det hela genast mycket luddigare.

Major visar sig vara mycket rationell, slagkraftig och modig. Hon kan skjuta och slåss och varje gång striden blir riktigt seriös kastar hon av sig kläderna och kämpar i nån slags seminaken robotkropp. Varför hon gör så blir lite oklart.

Major hör till Section 9, en brottsbekämpningsstyrka som styrs av Aramaki (Takeshi Kitano). De skall försöka hålla koll på en futuristisk stad där ingenting verkar vara vad det ser ut som. Det stora hotet kommer i form av en röst som tillhör den mystiska Kuze (Michael Pitt), en man som lyckas hacka alla datasystem och som är ute efter hämnd på Hanka robotics.

Filmen går i cyberpunkens fotspår, en dyster stilart som skildrar hur datorer och nätet tagit över makten och megabolag styr världen. Filmen för tankarna till föregångare som Blade Runner (1982), Robocop (1987) The Matrix (1999) och i all sin dystopi finns här även en viss anspelning på Metropolis (1927).

Vad definierar oss som mänskor?

Det finns mycket som fängslar och fascinerar i Ghost in the shell, filmen ger oss möjligheten att leka med tanken på vad som händer när vi suddar ut gränserna mellan kropp och maskin. Vad har vi då skapat? Och vilka är konsekvenserna?

Det filmen poängterar ett antal gånger är att det inte är minnena som definierar vem vi är utan det vi gör. Och här återanvänder filmen en mängd gamla idéer (Blade Runner är bara ett exempel) men lyckas sedan inte riktigt bygga vidare på berättelsen.

Major har inget minne, hon får ibland korta glimtar av det som hänt henne innan hon blev en cyborg, de är störande minnen som hon ber företaget radera. Tills hon får veta mer om vem hon en gång var och vad hon kämpade för då.

Whitewashing

Debatten kring filmen har präglats av whitewashing (när man låter vita skådespelare spela icke-vita karaktärer). Det var nämligen många som blev förvånade och upprörda då det tillkännagavs att Scarlett Johansson skulle spela Major. Major är i den ursprungliga serien och filmen en japansk kvinna och heter Motoko.

Även i den här filmen är Major ursprungligen en japansk kvinna. Det är Hanka robotics som väljer att skapa en cyborg som ser ut som en vit kvinna. Varför de gör så kan vi bara spekulera kring.

Men det är ett faktum att Scarlett Johansson är ett namn som med största sannolikhet säljer biobiljetter. Hon har också genom sina tidigare filmer byggt upp en image som passar den här typen av berättelser. Hon är en bra actionhjälte som Black Widow i Avengers-filmerna. Hon är både skrämmande och farlig som utomjordingen i Under the skin (2013). Supersmart och tuff i Lucy (2014) och perfekt som datorrösten i Her (2013).

Sedan är det inte Johanssons fel att vi inte blir berörda och fascinerade av cyborgen Major. (Här finns inte alls samma mystik och komplexitet som Alicia Vikander får till det i Ex Machina, 2014).

Melankoli som inte drabbar

Som alla goda filmer om undergången så präglas också den här filmen av en stillsam melankoli. Det är illa och blir bara värre men trots det finns det en spillra av mänskor och cyborger som fortsätter kämpa.

Det är det som är tjusningen och det som ofta också skapar det emotionella engagemanget. Utom att i den här filmen kommer vi aldrig så långt.

Ghost in the shell är ingen dålig film men handling berör en inte och melankolin drabbar en aldrig. Istället sitter du som åskådare och beundrar på avstånd alla detaljer, det tekniska utförandet och effekterna.

Därför blir till sist filmens titel Ghost in the shell (en ande i ett skal) så väldigt ironisk. Vad vi får är ett skal som är extremt snyggt men där innanför finns tyvärr ingen själ.