Den stora stygga och förfadern till vår bästa vän är en och samma

Den stora stygga eller den fascinerande förfadern till människans bästa vän är en och samma. Förföljd, beundrad. Hur kan ett djur – bland tusentals andra – väcka så starka känslor? Romulus och Remus ammare, Rödluvans listiga monster, fullmånens fånge… Sagor och myter ger också denne varelse sin givna roll. Ja, jag talar om vargen.

I dokumentären Varg eller icke varg? Det är frågan tar vi inte itu med statistik av x antal vargar i olika delar av landet. Vi behandlar inte EU-direktivens funktionalitet i förhållande till de praktiska motsättningarna i frågan om huruvida vargar skall skjutas i Karelen, Österbotten eller Egentliga Finland.

Vi tar helt enkelt en biltur – i vargens Finland. Henrik har sen barnaben varit intresserad av vargar – kanske pga att han inte hade nåt annat val. Han heter Wolff. Som aktiv inom Luonto-Liitto har han upplevt heta debatter där de för varandra blinda motpolerna tar ihop på diskussionstillfällen och inte minst i den sociala median. Jag ville inte göra en film om den världen.

Nu skulle det handla om att möta människor, som på sätt eller annat är berörda av vargen. Wolff, jag (Martin Ilmoni) och min kamera hoppar i en bil och styr från trygga Helsingfors – i vargbemärkelse det vill säga – och styr iväg på en resa i den vackraste tiden i början av juni. Det skall bli Norra Karelens täta skogar, Savolax vida vyer, Österbottens slätter och bördiga trakter i Satakunta och Egentliga Finland.

Det här är bara ramen; en lång resa för att kunna få lite perspektiv, och ens ett litet hum om läget i några människors liv i vargens Finland.

Avskedad från jaktlaget

Vi styr först mot öst. Markku Pekkarinen bor i Värtsilä alldeles invid den ryska gränsen. Han har tidigare varit med i ett jaktlag då det fick skjutas varg, men har nu tagit en kritisk attityd och hamnat i olag med sina tidigare kamrater då han har börjat ta upp frågor om olaglig jakt och bland annat kadaverhögar som han tror har satts fram för att locka vargen till sitt öde.

Numera är han avskedad från jaktlagen – och han känner sig hotad och isolerad i det lilla samhället. Huruvida saker och ting är på en objektiv nivå tar jag inte ställning till, men en sak är klar; vargen får människor i luven på varandra. En annan fråga är sen; är det vargens fel?

Vidare norrut mot mer kuperad mark. Marko Kettunen planterar skog i ståtliga trakter nära Tahkovuori i Norra Savolax. Han jobbar hårt helt ensam, sover emellanåt i den lilla husvagnen han har parkerat bredvid skogsmaskinerna. På fritiden strövar han också gärna ute i det vilda. Han jobbar frivilligt mot illegal vargjakt och rapporterar till myndigheter vad han skådat på sina vandringar i vargmarkerna.

Han har blivit prisbelönt av Forststyrelsen som årets frivilliga miljöarbetare. Han berättar om hur aktiviteten som vargförsvarare blir svartmålad i social media, speciellt de aktiva kvinnorna i gruppen får mycket skäll. Då Marko träffar de kritiskt inställda ansikte mot ansikte, är beteendet mycket sakligare. Han undrar vad det beror på. Jag tror hans breda axlar och grova armar lägger broms på andras käftande.

När antalet ökar - ökar motståndet

Nosen västerut och en tur tvärs genom landet. Daniel Forsbacka säljer utrustning bland annat för jägare i en butik i Kaustby i Mellersta Österbotten. Han har bestämda åsikter om vargen i dagens Finland. Ingenting gott kommer med den. Han hänvisar också till undersökningar i Sverige där det har påvisats att i orter där vargens antal har ökat, ökar också motståndet mot vargen. Han anser nog att vargen är en av de finaste viltarter vi har i våra skogar, men han är för en regelbunden vargjakt.

Daniel är orolig att vargen kommer för nära bosättningen. Han hänvisar till dödsfall i andra länder och menar att ingen kan garantera att det inte skulle kunna hända här. Små föreningar i Tammerfors och Helsingfors som via överklaganden fått stop för vargjakten får Daniel att se rött. Han menar att det är samma som om deras Hemmabyaförening skulle överklaga spårvagnstidtabellerna i södra Helsingfors.

Debatten blir bara starkare hela tiden. Det är väl kanske till stor del för att folket växer ifrån varandra. Det är landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning och man förstår inte varandra.

Daniel Forsbacka

Från Österbotten riktning söderut och i Satakunta län träffar vi Sari Kantinkoski som jobbar som naturrkartläggare. Hon förstår inte varför vargen är så hatad. Björnen tycks ha mer sympatier bland oss människor. EU-direktiven om skyddandet av varg nämner hon med en glimt i ögat – hon har märkt hur eldfängt det är att ta upp EU i debatten. Hon anser nog att jakt – även på varg, är ok bara stammen är tillräckligt stor.

Speciellt orolig är Sari för jakten under parningstiden. Långa vandringar i ödemarken gör henne inte rädd för att möta rovdjur. Alltid kan det hända något. Hon drar krassa parareller. Varje dag hon sätter sina barn på skolvägen och trots att de snällt går på skyddsvägen behövs det bara en rattfyllerist för att tragedin är framme.

Legenden om vargarna som släpptes från djurparken

Pertti Vuorinen har jagat storvilt runtom i världen. Bland annat ett lejon, en björn och ja, en varg är uppstoppade i hans vardagsrum. Vargen han sköt utgjorde inget hot dock – det skedde i Kanada från ett utkikstorn. Ända till Kanada behöver han inte numera åka för att kunna få en skymt av djuret. De finns i hans hemtrakter i Vittis. Det finns urbana, eller kanske i det här fallet rurala, legender om att vargar skulle ha smugglats ut ur Etseri djurpark och i smyg släppts ut till exempel i Egentliga Finland.

Vuorinen vill inte kommentera den hypotesen, men förundrar sig över den plötsliga uppenbarelsen av vargar i början av 2000-talet. Hans egna närmaste kontakt med vargar har varit när man hittade ett bo inte långt från hans hemtrakter. Själv har han också sett vargar i trakten. Han är orolig för sina jakthundar som han numera inte vågar släppa loss i skogen. En jakthund i trakten blev dödad av vargen några år sedan.

Han är också sur på att jakttillstånden på varg blivit överklagade och på det sättet har man inte kunnat prova på hur jakten skulle påverka vargens beteende. När det gäller uppskattningar av vargmängder i området har han ingen tilltro till de officiella blygsamma siffrorna. Något, som enligt Pertti dock är ännu mer ovälkommet än vargen – är vindmöllorna.

Vargen ger utslag på hela känsloskalan

Det smått ironiska med vår långa resa runtom i landet, i öst och i väst, är att den närmaste kontakten vi fick med varg var i omnejderna av Koskis Gård inte långt från Salo och Raseborg – och inte ens ett par hundra kilometer från huvudstadsregionen. Fredrik von Limburg Stirum som driver gården har sett varg flera gånger. Han visar mig färska vargspår på en sandväg och bilder från hans viltkamera som automatisk knäpper då det smygs på platsen.

Fredrik som har betande djur är orolig för vargens ökande närvaro. Samtidigt känns det hela spännande. Det är första gången på långa tider som vargen etablerat sig i södra Finland. Fredrik talar för en selektiv vargjakt. Han tycker det är viktigt att sätta gränser för det listiga djuret och han har förståelse för barnfamiljers oro för möjliga vargar strykande längs skolvägen. Fredrik har också märkt hur starka känslor vargen väcker i trakten. Vissa är förfärade av vargens närvaro medan andra som fått sina första vargupplevelser nästan brister i gråt när det talas om vargjakt.

Fokus på relationen - om det finns en?

Henrik Wolff och jag hade en intressant bilresa i det vackra junivädret. Vi gjorde en rejäl cirkel genom halva landet; Nyland – Norra Karelen – Norra Savolax – Mellersta Österbotten – Satakunta – Egentliga Finland – Nyland. Inga vargar såg vi, men några hundra döda djur resulterade nog resan i – en klibbig fauna av insekter på vindrutan.

Filmens forskare Jani Pellikka från Naturresursinstitutet Luke delade med sig sina analyser som han kommit fram till efter ett grundligt arbete. I dokumentären sätter vi tyngpunkten på människan och vargens… ja, om man nu kan kalla det för en relation.

En av de väsentiga problempunkterna som har kommit fram i forskningen är tudelningen, där det ena lägret menar att varghatet är ett symptom för landsbygdens illamående, att vargens “hippie-uppfostring” representerar något modernt och ryggradslöst. Något som symboliserar att världen är på väg något okänt håll utan ordning och reda. Det andra lägret håller fast vid att det helt konkret är frågan om vargen och dess närvaro bland oss människor.

Så starka känslor väcker djuret – och en sak ter sig klar. Den här frågan ser inte ut att lösas med att jägaren sätter en maskros i bösspipan och tar en vargkramare dansande i famnen. Det skulle dessutom vara alldeles för konfunderande för den i buskarna försiktigt skådande vargen.

Text: Martin Ilmoni, dokumentärfilmare