Filmrecension: Inte hela världen? – sanslöst snyggt med samlad skådiselit
Tänk Strindberg och Ibsen. Placera deras gestalter i nutid, klä dem i fransk språkdräkt och krydda med trendig musik. Zooma därefter in i extrem närbild. Voilá – välkommen till regissören Xavier Dolans värld.
Innehållsmässigt finns det egentligen ingenting som överraskar i Just le fin de monde - Inte hela världen? Ingredienserna är bekanta från ett otal andra filmer, intrigen tydligt utstakad. Från startskott till mållinje.
Vi vet att huvudpersonen är döende och på väg för att träffa sin familj som han inte sett på tolv år. Vi förstår att det är bäddat för trubbel.
På brinken till det okända vill huvudpersonen ändå göra upp med dem som en gång stått honom närmast – berätta att han snart skall lämna dem för gott. Vad han hoppas uppnå med detta är inte helt klart - söker han försoning eller en förklaring till varför det blev som det blev?
På tal om talande ansikten
Den allra första bilden må ta tid på sig för att övergå från en diffus dimma till en närbild av 34-årige författaren Louis (Gaspard Ulliel) – men efter det är det idel skarpa närbilder som dominerar.
Närbilder av de fem personer som dramat kretsar kring. Utöver Louis möter vi snart dennes syskon Antoine (Vincent Cassel) och Suzanne (Léa Seydoux) - samt trions dramatiska mamma (Nathalie Baye).
Lite utanför den absoluta familjekärnan står Antoines hustru Cathrine (Marion Cotillard) – den enda som förmår urskilja ett mönster i det som sker. Och inte sker.
Vi som sitter i publiken urskiljer huvudsakligen bara ansikten. Ansikten som kommer oss så nära att vi inte har en chans att blunda för vare sig de tankar eller känslor som de reflekterar. För här tycks allt stå skrivet i ögon, munnar, rynkor. Inte i de ord som yttras.
Ibland skymtar man skuggan av ett leende, ibland anar man vibrationen av en känsla. Och stundom blänker det till av insikt i någon av de blickar som utbyts.
En regissör med känsla för Människan
Det råder ingen tvekan om att det kanadensiska underbarnet Xavier Dolan (f. 1989) är en regissör med en sällsam förmåga att klä av en människa alla hennes masker.
När han väl försett sina rollkaraktärer med tydliga konturer går han in för att sudda ut dessa – allt för att komma in under huden på dem. Nå smärtgränsen för hur mycket de vågar erkänna inför varandra och inför sig själva.
Vid sidan av en förmåga att skapa emotionellt nakna manus har han efter sex långfilmer på sju år utvecklat en otrolig känsla för personregi. Sällan har man möjlighet att studera skådespelararbetet som om det placerats under ett förstoringsglas.
Här finns inget utrymme att spela över, missa en ansats, tappa koncepten.
Och ingen gör det. Det är klockrent. Från början till slut.
Det är synd om människan – och ändå inte
Inte hela världen? bjuder visserligen på en familjeträff från helvetet med närmast klaustrofobiska möten mellan människor, men det betyder inte att filmen i sig skulle få en att tappa vare sig mat- eller livslusten.
Visst är det synd om människan och visst gör det ont när knoppar brister och blommor dör – men alla dessa aspekter är ju samtidigt en del av livet. Frågan är vad man gör av dem.
Louis och hans familj befinner sig i ett smärtsamt skede, men resorna tillbaka till det förflutna bjuder också på en doft av de där magiska Madeleinkakorna man bara kan ana minnet av, men aldrig riktigt återskapa.
Och när man som åskådare iakttar den stumhet och de tillkortakommanden som präglar filmfamiljens sammankomst påminns man om sin egen stumhet och får i bästa fall inspiration att göra något för att bryta den. Eller så inte.
