Terrordådet förenade stadens invånare

I S:t Petersburg är invånarna stolta över den solidaritet folk visade varandra direkt efter måndagens terrordåd, skriver svenska Yles medarbetare i Ryssland Anders Mård.

Klockan var tio minuter över 17 när jag hade ringt in min sista direkta rapport från Hötorget i S:t Petersburg i måndags. En bomb hade exploderat i metrostationen vid samma torg och minst 14 människor hade mist livet. Nu promenerade jag mot bilen som jag hade parkerat några kvarter bort.

Trafiken i S:t Petersburg hade redan kollapsat. Staden hade stängt alla metrostationer och det var fullt kaos överallt. Metron i den här femmiljonersstaden betyder allt, för det är metron folk tar för att ta sig från A till B.

Metron är den här stadens artärer och vener, ifall systemet slutar fungera är kollapsen total. Nu var det fullt med folk ute på gatorna som promenerade för att ta sig hem.

Själv hoppade jag i bilen och körde iväg mot Vinterpalatset för att komma till bron som skulle leda mig över till andra sidan floden där vi bor.

De första kvarteren flöt trafiken normalt, men direkt när jag svängde bort från Isakskatedralen för att komma in på gatan mot Vinterpalatset blev det stopp. Det var bilar överallt, och det kom bilar från alla gator och gränder, och trafikstockningen var total.

Unga aktivister

Jag slog på radion där de berättade att en ny service hade öppnats på nätet. Några unga aktivister hade lyckats öppna nya sidor på en populär service som i vanliga fall visar trafikstockningar i staden.

Men nu kunde bilisterna skriva in meddelanden om vartåt de är på väg i stan och att de är villiga att gratis ta med sig passagerare.

Också alla som var ute till fots och som hade svårt att ta sig hem kunde skriva samma sak.

Jag ska till den gatan i de södra stadsdelarna, kan nån plocka upp mig? Och det fantastiska var att det här fungerade. Allt online, direkt och gratis.

Staden hade satt in extra bussar för att transportera folk. Man hade dessutom gett order om att alla privata transportföretag i stan skulle plocka upp folk gratis från och med eftermiddagen.

Men det räckte inte, bussarna var överfulla och stod dessutom fast i trafikstockningarna som vid det här laget hade nått ett historiskt maximum.

Knuten patriotism

När katastrofen slår till kommer det bästa fram hos vissa människor. I Petersburg härskar en otroligt stark lokalpatriotism.

I den här staden är man främst petersburgare, och i andra hand rysk medborgare. Den här kvaliteten blommade upp direkt den här dagen och viljan att hjälpa andra var direkt - och stor.

Till och med taxibilarna ställde upp och började plocka upp passagerare på eget initiativ och köra hem dem gratis.

En bensinfirma gav sina stationer order om att sälja bensinen gratis till bilister som kör hem folk. Utanför en metrostation delade nån ut mat och vatten till trötta fotgängare.

Lokalradion rapporterade om allt det här i extra sändningar och gjorde situationen betydligt lättare för oss alla som fortfarande satt fast i trafikstockningar.

I vanliga fall är bilisterna i den här staden otroligt aggressiva när en trafikstockning slår till. Men den här dagen var det enbart godhet och solidaritet överallt, och det kändes bra, trots allt.

Chocken paralyserar

Följande dag fungerade metron normalt, men både staden och dess invånare var fortfarande i chock.

Jag tog mig ner till en metrostation vid huvudgatan Nevskij prospekt för att göra intervjuer för jobbet.

Invånarna försökte undvika metron så gott det gick den här dagen och det var betydligt färre folk i farten än normalt.

Folk jag pratade med var sorgsna och oroliga, samtidigt sa de att den här stolta staden aldrig kommer att ge vika för några galna terrorister.

Jag satte bort min mikrofon, tittade på klockan och insåg att det är bråttom hem för att hinna göra klart inslaget till radionyheterna.

Jag tar metron, sa jag till mig själv och ställde mig på perrongen. Det är bara en hållplats till min egen stadsdel.

Tåget kom in på stationen och dörrarna öppnades.

Men jag kunde inte röra på mig utan stod bara och stirrade på både vagnen och den svarta tunneln dit tåget var på väg. Jag stod som paralyserad och rädslan hindrade mig att åka med in i tunneln.

Och jag misstänker att samma tunga känsla plågar många andra i den här staden i många dagar framåt.