Franska filmen "Frantz" får första världskriget att kännas aktuellt
François Ozons Frantz bygger en bro från ett tidevarv till ett annat. Grundstoryn skrevs mitt emellan världskrigen och filmatiserades redan 1932. I sin estetik spelar regissören med det svartvita arvet medan den blodröda tematiken känns högaktuell.
Franska filmer går beklagligt sällan upp på den finländska biorepertoaren och därför är det intressant att märka att så många av regissören François Ozons verk faktiskt nått oss.
8 Femmes, Swimming Pool, Potiche, Jeune & Jolie – titellistan är nästan lika lång som antalet stjärnor han jobbat med: Cathrine Deneuve, Emmanuelle Béart, Isabelle Huppert, Charlotte Rampling. Och många andra.
Starka känslor och emotionella maktkamper hör till standardingredienserna i Ozons filmer och detta gäller även nykomlingen Frantz – som ändå visuellt utgör en ny landvinning. Samtidigt som den framstår som en oväntat skarp kommentar till världsläget.
Jag är således nyfiken på tre saker när Ozon besöker Finland i samband med Season Filmfestival. Varför svartvitt? Varför alltid kvinnliga huvudpersoner? Och varför denna story just nu?
Frantz i ett nötskal
Först några ord om bakgrunden. Ursprunget till Frantz ligger i en pjäs från 1930 av franske författaren Maurice Rostand, en pjäs som 1932 omvandlades till film av tyske kultregissören Ernst Lubitsch.
Ozon följer ganska långt samma intrigtråd som Lubitsch, men väljer att låta slutet gå i en annan riktning. Och intrigen - den är förlagd till 1919 och börjar hos tyska Anna (Paula Beer) som varje dag går till hemstadens lilla kyrkogård för att kratta, rensa och vattna. Eventuellt byta några ord med fästmannen som inte längre kan svara.
En dag ligger det nya blommor på den älskades grav och hon får höra att en främmande man setts stå böjd över den. En spenslig ung man som talar tyska med fransk accent. Anna förväntas känna hat mot denne fiende, men hon är bara nyfiken. Kände främlingen hennes Frantz?
Det är upptakten till en relation mellan två personer som omgivningen helst skulle se att hölls åtskilda. Och Adriens (Pierre Niney) passionerade behov av att få vara nära dem som stått Frantz nära väcker naturligtvis frågor. Handlar det om kärlek eller skuld – eller både och?
Varför svartvitt?
De senaste åren har bjudit på många filmer som effektfullt använt det svartvita fotot till sin fördel - franska The Artist (2011) , polska Ida (2013) och inhemska Hymyilevä mies (2016) för att nämna några.
Även när det gäller Frantz är det svartvita fotot (signerat Pascal Marti) en fullträff - inte bara fyller det en innehållsmässig funktion, det är även snyggt. Ursnyggt. Framhäver det som är viktigt, fokuserar. Något som ytterligare förstärks av det faktum att några enstaka scener skildras i färg.
Eftersom estetiken känns så central för helheten är det en överraskning att höra att tanken på ett svartvitt bildspråk föddes först på slutrakan. Att den slutligen gjorde det hänger enligt Ozon ihop med behovet av att skapa en realistisk känsla för perioden - alla bilder vi har av första världskriget är svartvita.
- Beslutet fattades faktiskt bara två veckor innan inspelningen, när vi väl valt alla miljöer. Men eftersom jag älskar färg - gärna i technicolor - så kunde jag inte till helt ge upp den biten utan kom till att ett fåtal nyckelscener skulle få bryta av mot det svartvita.
Valet att jobba med svartvitt skapade också en sällsam dynamik under själva arbetsprocessen.
- Det kändes konstigt. När jag tittade på scenerna bakom kameran medan de spelades in så skedde detta förstås i färg - men när jag gick för att titta i monitorn var det som om jag sett en helt annan film. En gammal film av Dreyer, Max Ophüls - eller Lubitsch, ler han.
- Det svartvita skapar ett filter och en helt annan känsla och får ansikten att framträda på ett annat sätt. Titta bara på de gamla männen i en av de inledande scenerna - man kan verkligen se deras starka ansikten och det är vackert.
På tal om alla dessa kvinnor
De ärrade, gamla männen i all ära men uppenbart är att Ozon framförallt är en kvinnornas regissör. Alla hans filmer bärs upp av kvinnor som gestaltas av skickliga skådespelare. Är det en slump att han dras till historier som drivs framåt av kvinnor?
- Ingenting är en slump! utbrister Ozon med ett skratt. Jag får ständigt den frågan och tycker att det är lite konstigt. Ni journalister blir aldrig chockade av att en historia drivs framåt av manliga huvudpersoner. Men hälften av världens befolkning är ju faktiskt kvinnor!
Jag läxas med andra ord snabbt upp av regissören som naturligtvis har rätt att ifrågasätta frågan - även om det finns en orsak till att den fortfarande ställs. När vi pratar vidare påpekar han att det alltid är kvinnor som undrar över detta och det är ju också ganska talande.
När det gäller kvinnan i just Frantz talar han gärna om Paula Beer som spelar huvudrollen.
- Jag sökte efter en ung Romy Schneider och Paula var perfekt. Ung, vacker och mycket mogen. Hon utstrålar styrka och när jag ställde henne mot Pierre Niney så fungerade kemin perfekt, säger Ozon som konstaterar att Niney var hans första val för rollen som Adrien.
- Han är en väldigt bra skådespelare med en bakgrund i teatervärlden vilket var viktigt eftersom utmaningarna var många: att lära sig tyska, dansa, spela violin. Och så gillar jag hans feminina sida. Manliga skådespelare vill gärna vara starka på duken, men Niney är inte rädd för att visa sin skörhet.
När tiden hinner ikapp ens verk...
Frantz handlar om de problem som uppstår efter ett krig. Skammen och skulden. Ärren som kliar och värker - som ibland ropar efter lindring, ibland efter hämnd. Hur komma förbi ett läge där varje representant för "den andra sidan" ses som en mördare av den egna sonen, brodern, maken?
- Jag inspirerades ursprungligen av Rostands pjäs och blev lite besviken när jag insåg att det redan existerade en filmatisering av den. Men när jag såg Lubitsch version från 1932 insåg jag att hans utgångspunkt av naturliga skäl var ett annat.
- När Lubitsch gjorde sin film trodde han som så många andra att det första världskriget skulle bli det sista och det påverkade förstås helheten. Jag visste att mitt perspektiv var ett annat och omarbetade den senare delen av berättelsen, konstaterar Ozon.
... och förser den med nya dimensioner
Det är uppenbart att det är just placeringen mellan två världskrig som ger Frantz dess speciella klangbotten. En ton som ljuder skarp även rakt in i vår tid.
- När jag gjorde filmen hade jag ingen aning om att den skulle framstå i så pass politisk dager som den nu gör, säger regissören som fått kommentera detta ett antal gånger sedan filmen hade premiär.
- Mitt jobb var gjort innan Brexit och Trump. De nationalistiska strömningarna fanns visserligen överallt redan tidigare - men jag kunde ändå inte ana att verkligheten skulle sammanfalla så väl med filmens tema. En orsak till filmens framgång i Frankrike (där över 600 000 personer sett den) har nog att göra just med situationen idag. Rädslan för främlingar, skriket efter gränser, populismens framväxt.
- Det är bra att titta bakåt för att förstå nuet. Vi vet ju att historien upprepar sig, säger regissören som medger att även han själv ser på den egna filmen med andra ögon nu.
- Vissa scener är starkare. Scenen då cafébesökarna stämmer upp i Marseljäsen får till exempel en helt annan kraft mot bakgrund av det som sker idag.
Visst är den politiska dimensionen intressant, men för mig personligen är det ändå estetiken och porträttet av Anna som följer mig ut ur biosalongen. För det är inte bara det att Ozon låter en kvinna vara huvudperson i en film som heter Frantz - han låter även hennes blick vara den dominerande. Det är Hon som betraktar Honom - inte tvärtom.
Men det är kanske också något som bara vi kvinnliga filmkritiker fäster oss vid.
