Filmrecension: Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen

Hackebackeskogen är en idyll. Här finns en massa söta djur som med jämna mellanrum stämmer upp i sång. Inte ens det faktum att en del vill äta upp de andra är ett problem. Man skriver en lag som förbjuder det och så är allt frid och fröjd igen.

Med lag skall en skog byggas

Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen är en dockanimation baserad på den norska författaren Thorbjørn Egners berömda barnbok från 1954.

Huvudpersonen är Klas Klättermus en glad och sorgfri bohem och speleman som varken bekymrar sig för att samla nötter eller jobba. För han är alltid kvick att bjuda in sig själv när det vankas tårta eller när det gäller att smyga ner i grannens källare och äta lite av hans nötter.

Trots det är inte Klas Klättermus problemet, de andra djuren verkar tolerera honom för att han är så glad och positiv. Värre är det med Mickel Räv, som alltid är hungrig och vill äta upp de andra djuren. Djuren tröttnar på att vara rädda och därför sätter sig Mårten Skogsmus ner och skriver ihop en lag om hur man skall bete sig i skogen.

Bamsefar tillkallar alla skogens djur till möte och så är saken klar, alla skall vara snälla, ingen skall äta upp den andra. Och så sjunger man Grönsaksätarsången - om hur man blir trött och däst om man äter kött men glad och munter hela dagen av grönsaker.

Allting kretsar kring mat och att äta

Det som jag aldrig reflekterade över som barn är att en så stor del av handlingen kretsar kring mat och att äta. Hur vissa av djuren knegar på för att samla ihop sin mat medan andra sedan snyltar. Och att den mat man stjäl inte smakar lika bra som den man hederligt betalar för. Och hur de köttätande djuren tvingas bryta mot sin natur och äta grönsaker.

Samtidigt blir hela lagen om att inte äta upp andra lite naggad i kanterna då det vid skogsranden finns en gård. Och lagen säger inget om att man inte får gå dit och stjäla en skinka.

Och med tanke på debatten kring vegetarisk mat för skolbarn fungerar filmen som ytterligare ett inlägg i diskussionen.

Moralfilosofi för de minsta

Filmen om djuren i Hackebackeskogen är mysig och rar, den är varken flåsig eller riktigt farlig och följer väldigt långt originalet. Men samtidigt är det också det som lite förbryllar mig. Varför har man valt att göra film på den här berättelsen? Varför är det fortfarande så att de enda ”kvinnliga” djuren är en mamma, en farmor och en liten, ensam visthusmus? Och varför får de inte göra nåt roligt och spännande?

Och varför sjunger man sångerna i ett så snabbt tempo att man ibland har svårt att uppfatta orden?

Det bästa är egentligen den inbyggda motsättningen. Att vi lär oss att det är bra att skriva gemensamma lagar och att ha en vis och klok Bamsefar som konstaterar att ”gjort och gjort och ätet är ätet”. Det är inte rätt att äta andra men man kan dra streck och gå vidare. Och så finns det ändå ett litet kryphål och möjligheten att smyga iväg till gården för att få lite kött.

För att inte tala om den skenhelighet som finns i att låta Klas Klättemus komma undan med allt, för att han är så trevlig, medan Mickel Räv alltid får på nöten?