Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Livskvalitet är en vanlig dag utan smärta

Från 2017
Uppdaterad 08.04.2017 22:10.
blå himmel och nakna, lövlösa trädtoppar, björk och grantoppar
Bild: Yle/ Tiina Grönroos

Minna, Stina, Birgitta och Tobias är helt eniga om en sak; vi måste prata om cancer. De har alla genomgått olika cancerbehandlingar. Var och en har sin egen historia, sina egna personliga erfarenheter. Vi har pratat om livskvalitet, allt från utseende, håravfall och peruker till goda vänner och stärkande promenader.

- Vad långt och tjockt hår du har, säger Minna Metzler när vi träffas vid biblioteket i Ekenäs en förmiddag i april.

Minna Metzler i bibliotek. Bokhyllor och böcker i bakgrunden.
Bildtext Minna Metzler identifierar sig inte med sin cancer.
Bild: Yle/ Tiina Grönroos

Minna Metzler har tappat sitt hår för tredje gången. Hon är helt skallig.

- För första gången saknar jag mitt hår, men jag vet att det växer ut igen om några månader. Min identitet finns inte i håret, lika lite som jag identifierar mig med min sjukdom.

Det har gått nästan två år sedan Minna Metzler fick veta att hon har Hodgkins lymfom. Eftersom hon är utbildad fysio- och lymfterapeut var diagnosen ingen större överraskning, hon hade haft sina aningar.

- Jag grät första gången sju veckor efter cancerbeskedet. Då stod jag i duschen och grät, säger Minna Metzler.

Sedan jag blev sjuk har jag varit hungrig två gånger, det var i februari och i november i fjol

Trots att läkaren har sagt att hennes cancer är en relativt ”snäll” variant har det tagit sin tid att hitta rätt cocktailblandning. Nu hoppas Minna att hon inte behöver genomgå flera behandlingar. Hon vill uppleva hur det känns att vara frisk, något hon knappt minns. Minna vill orka röra på sig mera igen.

- Jag har inte mått illa och inte heller haft värk, men jag har mist min aptit. Sedan jag blev sjuk har jag varit hungrig två gånger, det var i februari och i november i fjol, mellan mina behandlingar.

Trots att Minna inte har någon aptit vet hon att hon måste äta. Hon vilar också på dagen och försöker sova långa nätter. Är hon trött blir hon gråtmild.

- Jag blir som ett litet barn, säger Minna och skrattar lite.

För Minna Metzler är livskvalitet att vara med familjen och att läsa böcker.

- Jag har inte fått långtråkigt där hemma, men ibland har jag känt mig lite ensam eftersom jag inte lever i ett parförhållande. Men jag har mina barn och mitt barnbarn och dessutom goda vänner, systrar och föräldrar som alla hjälper mig, säger Minna Metzler.

Det värsta är när ens barn dör

- Cancer är ett hårt ord, men det finns hjälp att få säger Stina Högberg, tidigare ordförande i Västra Nylands cancerklubb.

- När jag fick höra att jag har melanom svartnade det för ögonen, säger Birgitta Nyström.
Då hade Birgittas man dött i melanom fem år tidigare och hennes son hade ett år tidigare förlorat kampen mot tjocktarmscancer. Att tre personer i en familj bestående av fyra skulle drabbas av cancer kändes overkligt och tungt.

Stina Högberg och Birgitta Nyström i ett café.
Bildtext Stina Högberg och Britta Nyström, grannar och vänner i med- och motgång.
Bild: Yle/ Tiina Grönroos

- Men operationen gick bra, jag hade förtroende för min läkare och två dagar efter operationen åkte jag på en resa, säger Birgitta och tillägger att hon numera fokuserar på alla roliga minnen och händelser i familjen.

Stina Högberg och Birgitta Nyström är grannar och goda vänner. Gemensamt för dem är att de har haft cancer. De är dessutom engagerade i Västra Nylands cancerklubb och föreningslivet är något de lyfter fram som väldigt viktigt. Både Stina och Birgitta tycker dessutom det är viktigt att våga prata om cancer.

Man märkte aldrig på Birgitta att hon var sjuk. Men när hennes son var sjuk märkte jag det på Birgitta

Stina har haft tjocktarmscancer, när hon fick diagnosen knackade hon nästan genast på hos grannen Birgitta. Då levde ännu Birgittas son och de två kom överens om att stötta varandra. Stina vann kampen över cancern, men i grannsonens fall hade cancern hunnit sprida sig för mycket.

Sonens bortgång var något som fick Birgitta att gå på knäna och hon är övertygad om att sorgen satte fart på hennes sjukdomar, först blodproppar, sedan cancer.

- Man märkte aldrig på Birgitta att hon var sjuk. Men när hennes son var sjuk märkte jag det på Birgitta, berättar Stina.

- Som granne kan jag säga att Stinas glada, goda humör aldrig ändrade under hennes sjukdomstid. Hon höll kvar sina sociala kontakter och så fort hon började må bättre återupptog hon sina promenader, säger Birgitta

- Jag hade från början bestämt mig för att inte använda peruk. I stället skulle jag ha en duk eller liknande, det här med peruk kändes som något alldeles rysligt. Men jag miste aldrig mitt hår, säger Stina.

Utseendet är också viktigt

Något som kan verka ytligt och mindre viktigt är utseendet. För den som insjuknar i cancer är det ändå en chock när bröstet opereras bort eller när hår, ögonbryn och ögonfransar lossnar. För 20-åriga Tobias Sjöman var det skägget.

Bild på Tobias Sjöman. I bakgrunden hallskåp och stolar i ett egnahem.
Bildtext Tobias Sjöman har fått sitt röda skägg tillbaka.
Bild: Yle/ Tiina Grönroos

- Jag har haft skägg i nästan tre år och när mitt skägg lossnade insåg jag för första gången att jag är på riktigt sjuk. Håret har också varit en stor del av mig, men när jag fick veta att jag hade cancer rakade jag bort håret före behandlingarna. Jag hann alltså vänja mig vid att vara utan hår, men när skägget for var det jobbigt.

Tobias Sjöman har Hodgkins lymfom, en form av cancer i lymfsystemet. Han fick sin diagnos sommaren 2016. Efter flera olika cellgiftsblandningar har Tobias fått en behandling som bitit på cancercellerna. Nu väntar han på stamcellstransplantation.

- Då tappar jag troligtvis hår och skägg igen, säger Tobias som fortsatt raka håret, men som fått tillbaka sitt skägg.

- Sedan blir jag igen tio år yngre, skrattar Tobias och säger att han troligtvis blir tvungen att visa id när han besöker Alko, något som han tack vare skägget inte brukar behöva göra.

Jag tycker inte att jag har blivit annorlunda som person, men min syn på livet har ändrat

Tobias är öppen vad gäller sin sjukdom. Han videobloggar för Yle X3M och har inget emot att folk frågar hur han mår. Tobias har också funderat en del kring vad som är livskvalitet mitt i alla behandlingar, tappade kilon och håravfall.

- När jag var som sjukast var Salkkarit (tv-serien Salatut elämät) något som gav mig en viss rytm i livet. Programmet kom samma tid, varje dag. En annan viktig sak var när mamma och pappa kom hem från jobbet vilket var vid fyratiden varje eftermiddag.

Tobias Sjöman flyttade hem till sina föräldrar i Karis när han blev sjuk. Före det hann han bo och jobba i Helsingfors.

- I början var det skönt att bo hemma hos mamma och pappa igen, nu när jag mår bättre känns det lite småjobbigt fast jag vet att jag får komma och gå som jag vill. När allt det här är över flyttar jag troligtvis tillbaka till Helsingfors igen. Där händer mera och jag vill börja jobba igen. Det är också livskvalitet för mig, säger Tobias.

- Jag tycker inte att jag har blivit annorlunda som person, men min syn på livet har ändrat, säger Tobias Sjöman.

- Att få vakna på morgonen och få känna sig frisk. Att få vara med familjen och äta mat tillsammans är mycket viktigare idag. En helt normal, vanlig vardag är idag livskvalitet, säger Tobias.

Vad är livskvalitet för dig eller din anhöriga som har eller har haft cancer? Dela med dig av din berättelse om cancer på sociala medier under #prataomcancer eller skriv till oss genom att använda formuläret nedan. Vi publicerar utdrag ur en del av texterna på våra webbsidor och förbehåller oss rätten att redigera i dem och rätta språkfel. Texterna kan också användas i Yle Vegas sändningar kring cancersatsningen. Du kan vara helt anonym om du vill, men lämna dina kontaktuppgifter om du vill att vi kontaktar dig. Har du frågor? Kontakta producenten Annika Löfgren: annika.lofgren@yle.fi

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#prataomcancer

Taggar:

Diskussion om artikeln

Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle