Teaterrecension: När hemmet är den otryggaste platsen

Vem träffar slagen hårdast när de vuxna tar till våld? I Jeanette Björkqvists monolog Mammas flicka på Lilla Teatern skildras familjevåldet ur ett barns perspektiv. Linda Zilliacus tolkar en utvecklingsberättelse som rymmer både bråddjup och hopp.

Och som publik hinner vi väl knappt uppfatta ens att föreställningen redan börjat när hon kommer in på scenen och hälsar oss välkomna.

Men den leende kvinnan som frimodigt tar direktkontakt med oss presenterar sig inte som Linda utan som Milla, en sakkunnig som specialiserat sig på dysfunktionella familjer och våld i hemmet.

Med den vana föreläsarens rutin redogör hon för det psykiska och fysiska familjevåldets kännetecken varefter hon övergår till att beskriva hur barn vanligtvis reagerar på det våld som utspelar sig mellan familjens vuxna.

Plötsligt blir pauserna längre och orden dröjande, som om de styrdes av halvt bleknade minnesbilder som vaknat till nytt liv.

Och rätt snart inser vi att den vuxna Milla gjort en mental tidsresa tillbaka till barnet Millas värld, en värld som nu blottläggs för oss.

Tänk om mamma är död

Hopkurad i sitt rum väntar flickan på att skriken ska tystna och slagen upphöra.

Våld i hemmet kan ta sig uttryck på många sätt men hemma hos Milla är det pappa som står för de oberäkneliga raseriutbrotten då han far ut med både ord och slag mot sin hustru.

Slag som träffar mammas flicka minst lika hårt som mamman själv.

Med hjärtat i halsgropen letar Milla reda på modern efter varje sammandrabbning. Tänk om hon är död ...?

Gång på gång axlar barnet den vuxnas ansvar. Barnet torkar snor, blod och tårar och kan samtidigt inte fatta hur den föregående kvällens drama alltid förefaller helt utplånat ur föräldrarnas minne dagen därpå.

Milla kan inte skaka av sig det som hänt. Men hon förmår inte heller yppa för någon det som händer inom hemmets väggar.

Utsattheten väger lätt när den ställs mot begrepp som skam och lojalitet.

Mammas flicka gör nedslag i Millas vardag, från barndom till vuxenår. Mellan bilden av det skräckslagna barnet och den trygga vuxna ryms en lång resa som löper via maktlöshet och revolt till uppgörelse och slutlig försoning.

Både med det egna jaget och en mor som i det vuxna barnets ögon inte var stark nog för att prioritera den som behövde henne mest.

Vårt kollektiva ansvar

Handlingen i Jeanette Björkqvists manus är fiktiv men byggd på dokumentärmaterial, intervjuer som fogats ihop till en dramatisk helhet. Och resultatet en monolog som konsekvent belyser problematiken ur barnets perspektiv.

I takt med att Milla växer upp förändras också hennes hållning till familjen men oavsett sina egna bevekelsegrunder får de vuxna nöja sig med att granskas genom hennes ögon.

Bilden är inte vacker men hårdast drabbar domen de passiva. Dem som insett att något är på tok men låtit bli att ingripa.

Hur många av oss kan svära oss fria från den anklagelsen?

Mammas flicka åskådliggör snarare än analyserar. Psykologiserandet och slutsatserna överlåter den åt oss. Men inte utan en underliggande, rätt uppfordrande maning.

Hudlöst och drabbande

Monologen är en av den dramatiska framställningens enklaste men också svåraste former.

När den fungerar förpassas vi tillbaka till den intima historieberättargemenskapen kring lägerelden, när den slår fel somnar vi ofelbart i våra moderna teaterfåtöljer.

Mammas flicka håller oss nästan plågsamt alerta hela vägen.

Konceptet är tämligen traditionellt men Cris af Enehielms regi är dynamisk och tät. Det enda som skorrar ibland är överflödet av bildsättning, både akustiskt och visuellt.

Milla växer upp inför våra ögon och hennes utvecklingshistoria går genom många faser men de hade varken tarvat ideliga dräktbyten, illustrerande ljudeffekter eller inslängd rekvisita för att bli synliga.

Överflödet distraherar i stället för att låta oss fokusera på det som är den här uppsättningens största trumfkort, nämligen Linda Zilliacus och hennes lyhörda hantering av en krävande text.

Zilliacus tolkning är både hudlös och nykter, utan den minsta anstrykning av vare sig distans eller överdoserad teatralitet.

Samtidigt som den inskärper att man inte ens i trygghetsnarkomanernas Svenskfinland alltid måste ta köksvägen via lättsmält komik för att ställa sin publik inför obekväma frågor.

Lilla Teatern fick ny chef vid årsskiftet. Vågar man rentav hoppas på att den här insikten kommer att prägla repertoaren från och med nu?