Spleenish ironiserar över sin egen existens
Det är märkligt att det kan kännas så hemtamt, tänker jag när jag läser Ulla Donners seriebok Spleenish för första gången. I sin enkelhet visar den med bilder och typografisk text, på hur svårt det är att växa upp.
Not a girl, not yet a woman. Den klassiska Britney Spears-låten kunde också beskriva boken. Huvudkaraktären går in i en kris där hen inte vet hur hen ska gå vidare i livet. Plötsligt känns allt det där som upptagit en stor del av livet - fester, bekantskaper, konst - ytligt och falskt.
Alkoholen blir en börda, alla en gång så intressanta människor med åsikter och mikrobryggerier känns trista och det blir svårt att andas. Plötsligt måste en börja fundera på vad en sist och slutligen ska göra av sitt liv - och det är då det blir svårt. Inte ens om anden i flaskan kommer med tre önskningar kan en hitta på annat än falafel.
Det är något väldigt bekant med medelklassungdomar som tror de är för gamla för allt, som inte har några pengar och tror att bäst före-datumet gått och tänker att nu är livet så här. Det blir inte bättre än så här - om jag inte gör något åt det själv.
En sitter där med sin laptop och smarttelefon, med en loppisköpt Marimekkoduk på köksbordet, äter sin spagetti med ketchup dagen efter en vernissage som drog ut alltför länge, men det fanns ju gratis vin och det är bra för det finns inga pengar till en nattkorv. Spagetti kostar bara 70 cent kilot, jag vet.
Och en duger inget till, drar sej ur sociala situationer och skjuter upp träffar med sina vänner. Händer det något bra i livet är det troligen bara en bluff som väntar på att synas - dom kommer nog på dej snart!
Här i finns en hänvisning till vår samtids oförmåga att fånga upp och lokalisera de ungdomar som mår dåligt och behöver hjälp. Ska vi faktiskt ha det så illa att det skrivs ironiserande böcker om depressioner och psykisk ohälsa maskerat som en ungdomlig ålderskris?
Samtidigt som huvudkaraktären i Donners Spleenish (som ungefär betyder melankolisk-ish) nyper sej i tumnageln för att försäkra sej om att hon existerar, sitter en företagsläkare i det verkliga livet och berättar för en klient om att hens panikattacker nog kommer att försvinna om hen kniper sej i nagelbanden. Hjärnan klarar bara av en smärta samtidigt, säger läkaren. (True story.)
Och där är den! Pudelns kärna! Varför täcka över en smärta med en annan när vi istället borde få bort det ursprungliga onda?
Donners seriebok kan tyckas både underhållande och klipsk, många känner säkert igen sej i de ironiska beskrivningarna om hur livet plötsligt saknar mening och hur hetssamhället vill ha oss att äta grönsaker och gå på gym 24/7. Men samtidigt är den en melankolisk resa i en vanlig ung vuxens liv.
2015 fanns det ca 40 000 marginaliserade ungdomar i Finland, och berättelsen i Spleenish är bara ett ytskrap. Men någonstans börjar problemen, och någonstans måste vi få dem att sluta.
Ett sista påpekande: depression och nedstämdhet är två skilda saker, men Spleenish beskriver en människa som inte mår bra och det här är tyvärr vardag för väldigt många unga vuxna, även 2017. Och det är på grund av att vi som samhälle inte klarar av att stå bakom dem och ge dem den erkänsla och hjälp som behövs.
Nä, mer pengar till förebyggande psykvård. Se Ulla Donners bok som en kommentar i den fajten.
