Bokrecension: Vägen heter Ryssland

Riksväg M10 mellan S:t Petersburg och Moskva är 697 km lång. Vägen heter officiellt ”Ryssland” och den har en särskild symbolisk betydelse i den ryska kulturhistorien. Anders Mård har skrivit en personligt hållen reportagebok om M10 som en spegel av samhällsutvecklingen (eller stagnationen om man så vill) i Ryssland under de senaste seklerna.

Anders Mård är en känd röst för dem som följer Svenska Yles nyhetsbevakning – sedan år 2011 arbetar han som Rysslandskorrespondent med säte i S:t Petersburg.

Första gången Anders Mård besökte staden S:t Petersburg var hösten 1996 – då var han nykär och omtumlad av alla intryck.

Sedan år 2002 är Mård fast bosatt i staden tillsammans med sin ryska fru och parets fyra barn.

I den nyutkomna reportageboken Vägen heter Ryssland skriver Anders Mård om hur hans förhållande till Ryssland ändrat karaktär under dessa tjugo år.

Riksväg M10 speglar samhällsutvecklingen

I juni 2016 skrev Anders Mård en ”Hälsningar från korren”-kolumn på Svenska Yles webbplats om en bilresa som han företog sig från S:t Petersburg till Moskva längs riksväg M10, en legendarisk och viktig transportsträcka som officiellt heter ”Ryssland” och som enligt Mård ”berättar allt om det onaturliga urvalet i den ryska historien”.

I kolumnen skrev Mård om hur den ena byn efter den andra längs M10 håller på att dö ut: ”Nästan hälften av husen står redan tomma. De som bor här är ensamma gummor som envist odlar sin köksträdgård, alkoholiserade män som hittat en tillflyktsort och några stadsbor som har köpt en billig sommarstuga.”

Han konstaterade också att den livligt trafikerade vägen skapat en blomstrande marknad för privat affärsverksamhet: ”Handeln längs med vägen är minst sagt färggrann. Privata företagare bakom träbord med potatis, fisk, piroger, sylt och inlagda gurkor. Alla dessa motell. En massa småbutiker överallt där de säljer trädgårdstomtar och leksaker. Och det oändliga utbudet av kaffe och hot dog på moderna bensinmackar.”

I den nyutkomna boken Vägen heter Ryssland går Mård närmare, bredare och djupare in på hur en färd längs M10 på många sätt kan sägas vara en färd genom Rysslands mångskiftande historia och en spegling av den samhällsutveckling som skett – eller inte skett - under de senaste seklerna.

Samtidigt är det en skildring av de två huvudstädernas olika karaktär och utveckling under historiens gång.

Kulturella särdrag i blickfånget

”De är inte kloka de där ryssarna” - för att citera titeln på en bok av en annan finlandssvensk Rysslandskännare och journalist/författare, nämligen Anna-Lena Laurén, som i sin reportagebok från år 2009 också skrev om sitt invecklade förhållande till ett land som väcker så många komplexa känslor.

Anders Mård tar avstamp i hemstaden S:t Petersburg, Piter, och man kan inte annat än le brett när han beskriver kulturella särdrag och krockar mellan olika synsätt på till exempel individens ansvar för det gemensamma så som det kan komma till uttryck i en trappuppgång.

När Mårds familj flyttade in i ett gammalt hus strax bakom Peter Paul-fästningen på Petrogradskajasidan av Nevan insåg han till sin bestörtning att ingen i huset verkade bry sig om hur det såg ut i trappuppgången, ett ingenmansland som liksom vinden, källaren, rören och taket hör till stadens ansvarsområde.

Detta betyder i praktiken att husets invånare i hög grad struntar i hur det ser ut i de gemensamma utrymmena – något som Mård snabbt fick erfara.

Ingen annan i huset tycktes förvånas över att folk slängde upp sina sopor på taket till den förstuga som finns strax innanför ytterdörren. Med Sisyfos envishet började Mård klättra upp på en stege för att plocka ner soporna och slänga dem i containern, dag efter dag i en veckas tid tills ansträngningen gav resultat.

När Anders Mård skriver om hur nymodigheter som mobilappar och digitala informationstavlor hotar att revolutionera det ryska förhållandet till tid kan man bara dra en djup suck av medlidande.

Förr kunde S:t Petersburgsbon med stoiskt lugn stå och vänta på en spårvagn utan att veta när den kommer – det fanns inga tidtabeller, utan bara riktgivande intervaller att gå efter.

Idag kan man ha total koll på var spårvagnen rör sig i tid och rum – det finns inget utrymme för slumpen, vilket oroar ryssen som trivs ”bäst med ett minimum av planering som ger stort utrymme för improvisation.”

Allt har förändrats och allt är sig likt

När Anders Mård slår sig ner bakom ratten för att styra kosan mot Moskva har han några intressanta litterära verk från 1700 och 1800-talet i bagaget – verk som visar sig vara högst relevanta och aktuella i en samtida kontext.

Anledningen till denna kantänka något obskyra reselektyr är att Mård ser tydliga paralleller mellan de utmaningar och förhoppningar som man brottades med i Ryssland under 1700- och 1800-talet och idag.

Som en av sina centrala vägvisare och förebilder har Mård den ryska författaren Aleksandr Radisjtjevs legendariska bok En resa från Petersburg till Moskva från år 1790 som skildrar författarens resa mellan de två städerna under en tid när det tog mellan sju och tio dagar att företa resan med häst och vagn. Idag kan man avverka sträckan med bil på mellan nio och tolv timmar.

Trots att Radisjtjevs text enligt Mård är såväl pompös som sentimental hyllar han honom för att boken En resa från Petersburg till Moskva kom att bli startskottet för den samhällskritiska litteraturen i Ryssland.

Radisjtjev drog sig inte för att skriva kritiskt om allt från tsarväldet, livegenskapen och godsägarnas grymhet till ståndssamhället, censuren och korruptionen – men priset han fick betala var högt: han häktades och dömdes till döden år 1790, men benådades och förvisades. År 1802 begick han självmord.

Enligt Mård är det förvånansvärt lite som förändrats i den ryska debatten sedan Radisjtjevs livstid:

”Fortfarande ältar man samma problem och oppositionen ställer likadana krav idag som då. Och den som reser i Radisjtjevs fotspår inser ganska snabbt att ingenting är sig likt ute på den ryska landsbygden samtidigt som ingenting har förändrats.”

En resa som bildar ett lapptäcke

Till sin uppbyggnad är Vägen till Ryssland en traditionell reportagebok och reseberättelse där författaren reser från punkt A till punkt B med nedslag och rastpauser på olika historiskt och kulturellt intressanta platser.

Under resans gång möter resenären/reportern diverse människor som var och en på sitt sätt bidrar med olikformade och -färgade bitar till det lapptäcke som så småningom växer fram.

Lokalhistorikern Aleksandr Hodjakov i Tjudovo sörjer över hur den förr så livskraftiga industristaden förvandlats till en spökstad där boendeförhållandena är undermåliga, arbetslösheten hög, svartjobben mer regel än undantag och folk tvingas jobbpendla till Novgorod eller S:t Petersburg.

Långtradarchaufförerna på motellet i Radisjtjevo (som fått sitt namn efter författaren med samma namn) inviger Mård i hur de professionella förarna ser på allt strängare regler, kameraövervakning och höjda vägavgifter.

I byn Garusovo besöker Mård en jordbrukarfamilj som kämpar för lönsamhet och överlevnad i en osäker bransch som präglas av omfattande byråkrati och korruption.

Anders Mård besöker också Stalins gamla sommarresidens strax utanför Valdaj och frågar den lokala museichefen Galina Anatolievna hur det kommer sig att Stalin blivit allt mer populär i Ryssland idag, och enligt Galina Anatolievna beror det på alla orättvisor i samhället och den tilltagande osäkerheten: ”Alla längtar efter stabilitet. Och folk har en bild av Stalinperioden som en tid då det rådde ordning i landet.”

I Velikij Novgorod stämmer Mård träff med politikern Konstanton Hivritj som representerar det socialliberala partiet Jabloko i stadens fullmäktige. Hivritj tecknar en bild av hur den gamla sovjetiska nomenklaturan fortsättningsvis håller varandra om ryggen och styr landet med järnhand.

I praktiken innebär det att vi har ”ett politiskt system som är renons på ideologier och som främst bygger på personliga relationer. Ibland har systemet också ’privatiserats’ för att driva specifika affärsintressen” konstaterar Hivritj.

Korruptionen är fortsättningsvis ett stort problem i det ryska samhället och alltför många ställer egennyttan framför samhällsnyttan. Detta leder till såväl cynism som anarkism, egoism och likgiltighet.

Skall jag stanna kvar eller ge mig av?

Anders Mård är dock inte enbart ute efter att skildra utifrån hur Ryssland förändrats, och icke förändrats, under de senaste 230 åren.

Han är också ute efter att analysera sitt eget förhållande till landet som han sedan början av 2000-talet kallar sitt hemland.

De senaste åren har Mård nämligen lagt märke till en tydlig förändring i hur man ser på utlänningar i Ryssland och hur man talar om sitt land i förhållande till Europa och Västvärlden.

Den centrala frågan är å ena sidan vart Ryssland är på väg, å andra sidan vart Mård själv är på väg – skall han stanna eller skall han ge sig av? Finns det en framtid för honom och för hans familj, hans barn, i Ryssland?

Mård oroar sig över det hetsiga och hatiska debattklimatet som sprider sig på såväl gator som Internettorg, den tilltagande tendensen bland beslutsfattare att isolera och marginalisera landet liksom olika former av militär upprustning och styrkedemonstrationer runtom i närregionen.

Dagens Ryssland verkar sluta upp bakom en stark nationalism, en stark ledare och en stark kyrka för att på bästa sätt kunna bevara och garantera det som man anser vara den sanna tron och de sanna värderingarna.

Och så har vi en maktelit som envisas med att tala om vikten av att satsa på den egna unika och annorlunda ryska samhällsutvecklingen utan att precisera och konkretisera vad det är.

”(…) är det jag och mitt seende som har förändrats, eller är det landet och dess folk?” frågar sig Anders Mård.

Gång på gång ger författaren utlopp för besvikelse och förvirring, han bär på en tydlig frustration som bottnar i en rädsla över en samhällsutveckling som hotar att skapa ökad friktion såväl inom landets gränser som mellan Ryssland och omvärlden.

Men mitt i all förtvivlan finns också en obändig kärlek till en kultur och ett folk som aldrig upphör att förbrylla och förvåna:

”Ryssland och det ryska står mig upp i halsen och helst skulle jag ta ett mellanår som assisterande fotbollstärnare för ett knattelag i Österbotten. Men jag har min familj, som är så mycket viktigare än nåt ’Ryssland’. I vilket fall som helst ser vår familj sin framtid i S:t Petersburg. Och även jag hittar mycket i den ryska vardagen som jag trivs med. Ryssar är maximalister och de har en fantastisk förmåga att leva starkt i nuet. En sprudlande energi som smittar av sig, till och med på allvarstyngda finländare.”

Vägen heter Ryssland är en underhållande men också oroande bok där Anders Mård på ett flyhänt sätt skildrar en konkret resa som snabbt växer till en matnyttig och initierad lektion i historia, politik, samhällsdebatt och kultursyn i ett land som är oss så nära men ändock så fjärran.