Filmrecension: Going in Style – grånade rånare får hjärtat att smälta

Griniga gubbar som klagar på att allt var bättre förr har vi sett på bio många gånger. Men hur ofta dyker det upp en pensionerad trio som skippar gnället och skrider till handling istället?

Joe (Michael Caine), Albert (Alan Arkin) och Willie (Morga Freeman) har varit vänner en evighet - jobbat på samma ställe, bott i samma kvarter, umgåtts med samma människor. Nu delar de även åldrandet med allt vad det innebär av fysiska krämpor och ekonomiska utmaningar.

Livet flyter på i en lugn lunk mellan läkarbesök och boulespel i parken - fram till den dag då bolaget de jobbat för säljs och pensionspengarna går upp i rök. Läget blir snabbt desperat för Joe som hotas av vräkning och Willie som inte har råd med en livsviktig operation.

Vad skall de ta sig till?

Svaret på den frågan kommer då Joe av en händelse blir vittne till ett bankrån vars förövare kommer undan med bytet. Skulle inte det här vara en utmärkt lösning för ett gäng som inte har något att förlora?

Drömläge för Hollywood

Det är lätt att föreställa sig att en rad filmproducenter gnuggat händerna av förtjusning när upplägget till Going in Style landat på deras bord.

Äntligen en film som kombinerar feelgooddramatik med lågmäld komik och godhjärtad action! Äntligen en historia som gör det möjligt att anlita skådespelare som tilltalar alla åldersgrupper!

Allt detta kryddat med ett stänk av nostalgi eftersom en första version gjordes redan 1979. Och som socker på botten en aktualitetsaspekt i och med kängan som riktas mot bankväsendet och ett system som struntar i den som inte längre är produktiv.

"Tänk: Robin Hood möter Point Break och Dirty Rotten Scoundrels" har kanske någon sagt under det där första pitchmötet medan de mentala dollartecknen studsat mellan filmbolagsväggarna.

Träffsäker trio

Och om producenterna gått igång på själva upplägget så måtte de ha brustit ut i rena rama glädjetjutet när Michael Caine, Alan Arkin och Morgan Freeman tackade ja till att medverka.

Dessa grånade filmeminenser är underbara nog redan var för sig, men tillsammans är de rent av oemotståndliga. Deras samlade kunskap och karisma kan få även den mest grådaskiga vardagsskildring att skimra av guld.

Följaktligen är Michael Caine ett under av sträv gentlemannamässighet medan Alan Arkin utgör ett energiknippe laddat med ettrig envishet. Och som så många gånger förr gjuter Morgan Freeman olja på vågorna med sitt vemodiga lugn.

Dessa tre herremän behärskar inte bara timing och tonfall, de förmår dessutom förse sina rollkaraktärer med en air av dignitet. Man tror på dem - tycker om dem.

Lätt och lagom

Det är ingen idé att gå och se Zach Braffs uppdaterade version av Martin Brests Going in Style i hopp om en djuplodande analys av åldrandets våndor eller den taskiga ekonomiska sits som många pensionärer hamnar i - det här är en lättsam film som underhåller en för stunden. Underhåller med flytande dialog, skickligt spel och småfinurligt slut.

Och även om Ann Margarets sexhungriga snabbköpskassörska, Christopher Lloyds dementa original och Matt Dillons självgoda snut hela tiden balanserar på gränsen till att bli jobbiga karikatyrer så tar filmskaparna i det stora hela sina rollkaraktärer på allvar.

Frågan är om det finns någon som kan motstå anblicken av dessa coola 80-åringar som tar upp kampen mot en värld som förväntar sig att de skall foga sig i vad som helst? Och som av bara farten påminner om att det faktiskt finns en enorm publikpotential i åldersgruppen över sextio.