Lycka är att missa bussen - Maria Eliseeva lämnade Rysslands kvava klimat för homosexuella

För Maria Eliseeva blev det alltför tungt att andas i Ryssland - hennes önskan om att kunna kombinera jobb, familjeliv och politisk aktivism blev en olöslig ekvation för henne. Den såkallade homopropagandalagen har gjort livet svårt för många som hör till en sexuell minoritet i vårt östra grannland.

Det var en vink. Inte ens särskilt subtil. De stod i lärarrummet och det fanns ett problem: Två flickor på skolan hade berättat att de är kära i varandra. De andra lärarna pratade om hur de skulle tackla situationen, flickorna måste ju få veta att det är fel och onormalt med homosexualitet. Men Maria sade att de inte skulle säga något sådant. Då började de andra lärarna fråga. Varför inte? Varför säger du så? Är du också sån?

Maria kände det på sig: Det var bäst att lämna skolan. Så småningom insåg hon att det nog var bäst att lämna hela Ryssland, faktiskt.

Sent ur skåpet

Den första veckan i april var riktigt hemsk. På måndagen exploderade det en bomb i St. Petersburg, där Maria bodde länge. Samma kväll deporterades ett flygplan fullt med afghaner som fått nekande beslut på sina asylansökningar från Helsingfors till Afghanstan. Till råga på allt började rapporter om att homosexuella torteras i Tjetjenien strömma in. Flera lär ha dödats.

Det sista berör Maria Eliseeva speciellt för att hon själv är lesbisk och kommer från Ryssland. Hon växte upp, gick i skola och pluggade till lärare i en liten stad i Norra Kaukasus, i de sydligaste delarna av Ryssland - inte långt från Tjetjenien - men flyttade till St. Petersburg som 20-åring för att studera barnpsykologi. För några år sedan återvände hon till sina barndomstrakter, men det visade sig inte vara en särskilt bra lösning. I samma veva kom hon nämligen till insikt om sin sexuella läggning.

- Jag förstod inte att jag är gay förrän jag var 29. I en liten stad hade jag inte mycket information om det och om annorlunda människor.

Maria kände alltid att det var något fel med henne. I skolan var de andra flickorna så intresserade av killar, men det var inte hon. Så hon pluggade i stället eller sportade, läste och såg på film.

- Ganska sent insåg jag hur det ligger till. Då var jag tvungen att utforska ifall det är möjligt att vara öppen med det i vårt samhälle. Jag var engelsklärare och jobbade med barn i 10 år, det var den karriär jag ville ha.

Den karriären är nu placerad på hyllan. I september 2016 kom Maria nämligen till Helsingfors och ansökte om asyl i Finland. I januari i år fick hon avslag på sin asylansökan och överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.

- Jag har inga höga förväntningar på hur det ska gå.. Migrationsverket säger att jag ju kan flytta någon annanstans i Ryssland. Men vaddå, jag kommer ju att ha samma problem vart jag än går!

"Homosexuella är sjuka och borde brännas"

År 2013 trädde den så kallade homopropagandalagen i kraft i Ryssland. Den förbjuder homosexuell propaganda riktad till barn. Lagen är vagt formulerad, så det är inte alltid lätt att veta vad som riktigt är homosexuell propaganda.

- En del politiker säger att homosexualitet är en sjukdom, att homosexuella borde brännas. Men de flesta människor tycker att homosexulla får göra vad de vill så länge de inte visar det öppet, att de inte visar bilder på sig själva med sin partner till exempel på sociala medier. Lärare har blivit åtalade för att visa sådana bilder på Instagram, och de fick sparken från sina jobb.

Maria största rädsla var att få sparken. Hon ville verkligen jobba med barn.

- När man jobbar med barn måste man vara ärlig med dem. Mitt jobb handlar inte bara om att lära dem engelsk grammatik, jag måste berätta om livet och olika människor. Man vill ju att det ska bli en bättre generation av dem. Men man får inte berätta att homosexuella är normala människor. Och man får inte säga till barnen att de är normala om de kommer till en och berättar att de är gay.

Att tysta ner sig själv var det svåraste

Det var ingen speciell incident som gjorde att Maria fick nog och lämnade Ryssland. Men hon höll inte för det tryck hon utsattes för längre. Att inte kunna avbryta barn som mobbar och kallar någon för homo. Att inte kunna berätta om sin kärlek för någon. Att utsätta sig för fara varje gång skåpdörren gläntades. Att hålla tyst.

Det var hemskt att sitta och lyssna på folk som berättar vad homosexuella borde utsättas för, säger Maria. Hon har hört människor berätta att homosexuella inte har rätten att leva, att de inte borde ha samma rättigheter som alla andra. Att de borde brännas, dödas och stängas in på mentalsjukhus. Att de borde vara försiktiga och inte visa sina relationer för andra.

- Det kändes vidrigt. Att sitta bredvid och hålla tyst kändes som att hålla med. Det var en fruktansvärd motsättning inom mig. Dessa val… de var för mycket för mig.

Mina barn skulle vara tvungna att utstå mobbning både från andra barn och vuxna, som lärare

Maria Eliseeva

Valen Maria syftar på är de tre livsområden som betyder mest för henne: Att jobba professionellt med barn, att bilda en egen familj och att vara politiskt aktiv och sprida information om orättvisor i samhället.

- Men de här sakerna kan jag inte göra samtidigt i Ryssland. Inte ens två av tre. Antingen är jag aktivist, men har inte jobb med barn eller egen familj. Väljer jag familj kunde jag inte ha kontakt med yttervärlden - kanske några vänner skulle känna till det, men jag och mina barn skulle behöva gömma mycket och möta mycket obehag. Mina barn skulle vara tvungna att utstå mobbning både från andra barn och vuxna, som lärare. Andra barns föräldrar skulle protestera mot att lesbiska föräldrars barn är i samma grupp som deras.

Hade Maria valt att enbart vara lärare, hade hon valt bort både familjen och aktivismen, säger hon. Inget av dessa alternativ ensam skulle göra henne tillräckligt lycklig för att kunna fortsätta leva så.

Blev attackerad på metron

Till slut kom en gräns emot. Maria såg inget ljus eller hopp, och som aktivist stoppades eller förbjöds alla de aktiviteter och evenemang hon var med om att ordna, vare sig det gällde att ordna pride-marsch eller individuella protester. Den nya extremistlagen började tillämpas i fjol. Lagpaketet innebär till exempel att den som på internet uppmanar till terrorism eller uttrycker stöd för terrorism kan dömas till sju års fängelse, det vill säga samma straff som redan nu kan bli följden av liknande uppmaningar i ryska massmedier.

- Det som skrämde mig var att man började åberopa extremismparagrafen mot fredliga demonstranter och aktivister. De kunde bli våldsamt arresterade och vara tvungna att betala en månadslön för att bli frigivna. Går man på en demonstration i Ryssland vet man med 100% säkerhet att man blir arresterad.

I själva verket kan personer som går på "olovliga demonstrationer" bli bötfällda med summor som motsvarar en rysk årslön.

En incident med polisen hade Maria också. En kvinna attackerade henne i en metrovagn och bröt Marias finger.

- Hon hörde mig tala i telefon med min tjej och började sedan skrika åt mig. Polisen ville inte ta itu med saken. De sade, är det nu inte ganska jobbigt att väcka åtal? Jag fattade att de inte skulle hjälpa mig, och därför vågade jag inte säga att jag är lesbisk. Då kanske de hade tagit kvinnans parti.

Att hitta gelikar var en stor lättnad

Maria har många exempel på vänner och bekanta som hamnat i trubbel på grund av sin sexuella läggning, så hon har vetat vad hon ska undvika. Själv fick hon ju inte sparken, men man lät förstå att hon var oönskad. Gayvänner hittade hon via Coming Out, en organisation som arbetar för HBTIQ-minoritetens rättigheter i Ryssland.

- Jag suktade verkligen efter att träffa folk som är som jag, för att få förståelse och stöd. Coming Out hade evenemang dit det var säkert att gå. Där gick jag i en stödgrupp, fick tillgång till psykoterapi och började organisera evenemang. Queerfest och sådant. Det kändes så bra att vara med mänskor som är som jag, så jag kan visa hela min personlighet.

Maria balanserade ständigt mellan vänner som visste, och vänner som hon behövde dölja sin läggning för. Att hela tiden hålla tungan rätt i mun var stressigt. Hon skulle gå på ett gayevenemang men fick ljuga att hon skulle på konsert. Om vännen hon talade med ville hänga med fick hon övertyga hen om att det nog skulle vara fruktansvärt tråkigt.

Yttrandefriheten inskränks i jämn takt

En ytterligare aspekt som försämrar situationen för gayaktivister eller alldeles vanliga homosexuella i Ryssland är internetcensuren och den nya extremistlagen. I många år var internet det enda stället för yttrandefrihet och i olika hörn av nätets bloggar och chatgrupper kunde homosexuella hitta gelikar. Men på sistone har internetcensuren verkligen slagit till, säger Maria Eliseeva.

- Nu kan du inte skriva något som är regerings- eller presidentkritiskt. Delar du kritiska bilder eller statusuppdateringar på sociala medier kan ditt hem bli genomsökt av polisen. Till och med satiriska teckningar av Putin är förbjudna.

Maria säger att Putin gärna framhåller för västvärldens ledare att Ryssland är ett demokratiskt samhälle. Men hon menar att Ryssland har yttrandefrihet - så länge man spelar enligt regeringens spelregler.

- Det är så tufft. Du är inte fri, du kan inte andas. Du vet aldrig vad som kommer att leda till konsekvenser för dig. Det finns ingen garanti för att du eller dina vänner inte kommer att påverkas. Du har ingen rätt till privatliv, ingen information om dig är hemlig, de kommer åt allt via nätverk och sociala medier. Behöver de en lag för att åstadkomma det de vill, då skriver de en sådan utan att lyssna på kritiken och struntar i om lagen strider mot mänskliga rättigheter eller grundlagen.

Ingen behöver kämpa i Finland, kändes det som

När Maria kom till Finland kändes det som att alla tar det så lugnt här, att vi är så passiva.

- Ingen behöver kämpa för sina rättigheter för ni har dem alla!

Speciellt överraskad var hon gällande Guggenheimmuseet i Helsingfors. Efter omröstning i Helsingfors stadsfullmäktige blev det klart att museet inte blir av.

- Folket ville inte ha Guggenheim, och så blev det inget Guggenheim. Det skulle aldrig hända i Ryssland! skrattar Maria. För mig var det ett wow, ledarna lyssnar verkligen på folk här.

På sin första demonstration i Finland var Maria orolig. Skulle det förekomma polisvåld? Hur tar man sig till säkerhet? Men hennes aktivistvänner försäkrade henne om att allt kommer att gå bra. Det är din mänskliga rättighet att säga din åsikt! sade de. Det kommer inte att vara några problem med polisen.

- Det är så märkligt när polisen jobbar för att garantera folks säkerhet i stället för att attackera människor.

Den lyckligaste tiden i livet är nu

I väntan på beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen håller sig Maria Eliseeva upptagen. Hon har lärt känna många här och hennes fördom om att Helsingfors och Finland är tråkigt har motbevisats flera gånger om. Alla är så vänliga här, säger hon, det är en låg tröskel att delta i aktiviteter. Hon ska precis avsluta en grundkurs i finska, hon går på film eller teater och deltar i demonstrationer ibland.

- Jag bor hos människor som sympatiserar med asylsökande, de erbjöd mig att få bo hos dem. Det var så bra, annars hade jag blivit förflyttad någonstans utanför Helsingfors. Jag försöker plugga varje dag, hitta jobb eller studiemöjligheter. Jag deltar i en konstprojekt med HeSeta (Setas Helsingforsavdelning, red. anm.) för att få fram ett budskap om hur det är att vara gay och asylsökande.

Ett samhälle som bara har en rätt åsikt, där man tror på allt som kommer via tv och nyheter, där går all propaganda igenom, säger Maria. Barnen lär sig inte att ifrågasätta eller tänka kritiskt i skolorna, säger hon.

- Regeringen säger att nu ska vi kriga, och alla drar ut i krig. Ingen ifrågasätter sådant och säger "hej, kanske det finns en annan lösning". I Ryssland är människor så påverkade av det här. Det känns så värdelöst att försöka förstå och förklara för dem att sanningen kanske inte är så -... sann.

- Ryssarna är dessutom så utmattade bara av att försöka få sina liv att gå ihop ekonomiskt att de inte orkar bry sig om andra; hungersnöd i Afrika eller homosexuellas rättigheter. De tänker bara på hur de ska överleva en till dag. Så aktivism är inte så väl mottagen i ett sådant samhälle. Men i de senaste protesterna mot korruption, där var det många unga mänskor. Det ger mig hopp: De har internet och kan följa med att i andra länder är det annorlunda. De ser att deras föräldrar inte är nöjda med sina liv och ser ingen framtid för sig själva i Ryssland. De börjar tänka att man kunde göra saker på ett annat sätt, kanske världen kan bli bättre. Och fastän det finns mer akuta problem, som Syrien, betyder det inte att andra mänskliga rättigheter ska negligeras.

Är det lyckligare än att vara i Ryssland, fast du inte tror att du får ett positivt besked?

- Det här är det lyckligaste livet jag nånsin har haft. Jag är lycklig varje dag, vad som än händer. Ibland skrattar jag när jag säger mina problem högt, som att jag missar bussen för att den gått en minut i förtid. Är det mitt värsta problem nu?! Jämfört med mina tidigare problem är det sånt nonsens! Det gör mig lycklig.

LÄS ÄVEN:

Vi har råd att ta yttrandefriheten för given
Den enda kvinnan utan huvudduk - Haneen Jameel måste fly för att kunna vara sig själv
Journalisten Saad såg sin bästa vän hängas av IS - yttrandefriheten är obefintlig i Mosul