Eva Kela: Ångest och kärlek – ett motsatspar?

Johannes Ekholms debutroman Rakkaus niinku är en träffande generationsskildring. Via huvudpersonen Joona belyser den samhället som dagens 30-plussare verkar i och påverkas av.

Text: Eva Kela

Forskare har länge sett ungdomar som ett slags seismografer, de är känsliga för vad som rör sig i tiden. Och vår tids ungdom sträcker sig, som känt, till långt efter 30-strecket.

Joona genomgår en existentiell kris och har ett brinnande behov av att förändra, både sin omgivning och sig själv. Han är smärtsamt medveten om sin litenhet och låter barnslig begreppsakrobatik göra honom grandios. Ganska ofta då den unga, finska mannen skildras handlar det om den tysta, socialt hämmade killen som flyr till ensamhet, tar till flaskan eller blir våldsam, men Ekholm väljer ett annat, stiligare grepp. Joona är nykterist sedan några månader och försöker istället uppnå former av rus med filosofins och intellektets medel.

Universum ger svaren

Boken provocerade mig att ta några steg tillbaka till mindre cementerade tankebanor och gav mig ett sug efter ungdomen - att igen få uppleva saker för första gången. Joonas ångest är ihållande, men absolut inte förlamande. Hans resonemang mal på i upprepade banor, men hoppet om att få gensvar eller värdefulla spegelytor i andra tar inte slut.
Under besvärligare perioder i livet behöver vi ibland outsourca en del av arbetsinsatserna för att lätta på bördan. Förnuftet är, som tur, bara en del av vårt väsen. Joona lär känna Zoe, min favoritkaraktär i boken, på en efterfest. Hon avväpnar honom med sitt opretentiösa sätt och ger bränsle åt hans andliga egenskaper. Tillsammans gör de ett lekfullt bokorakel. De spår turvis varandra med hjälp av slumpmässigt uppslagna ställen i böcker de hittar i bokhyllan på festen. Livets svåra frågor har inga absoluta svar, men kanske man kan öppna upp en ny synvinkel genom en litterär mening i en bok som ödet valt ut åt en?

Ångest och kärlek – ett motsatspar?

Jag bestämmer genast i läsande stund att snart själv prova på en lek i bibliomantins tecken (grekiskans biblion, "bok", och manteia, "spådom"). Jag har lyckan att vara omringad av kärleksfulla människor, med vilka jag ofta för djupa diskussioner om meningen med livet. Jonna Tervomaa är en av dessa kloka vänner. Hon är en eterisk person med stark intuitiv förmåga och hon skriver låtar som fungerar som poetisk vägledning för många av hennes fans. Joonas ångest i boken beror kanske till syvende på kärleksbrist. I en konversation med en chatkontakt undrar han om ångest kunde vara motsatsen till kärlek. Den frågan bestämmer vi att utreda med Jonna då vi ses på C. Hagelstams antikbokhandel en solig vårdag.

Bokoraklet

Bokhandeln är vacker och för tankarna till en gången tid. Jag öppnar upp mitt sinne och sluter ögonen. Jonna leder mig till en bokhylla på måfå och för min hand över raden av bokryggar tills jag säger stopp. Jag drar ut en tunn bok. Jonna öppnar den och slutar bläddra när jag ger tecken. Det är Hannu Mäkeläs diktbok Kylmä aika från 1987. På den slumpmässigt utvalda sidan står fem ord:

”Puitten takaakin
kuu valaisee huoneen.”

Dikten är svår att översätta. Jag skulle återge den så här på svenska:

”Också bakom träden
lyser månen upp rummet”

Jonna ler hemlighetsfullt och låter universum tala genom henne.

- Jag tycker inte att ångest är kärlekens motsats, för kärleken kan också vara ångestfylld. De kan finnas sida vid sida, samtidigt. Motsats betyder ju att det ena utesluter det andra. Kallt kan aldrig vara varmt och vice versa. Månen är den rådande kärleken och den når in i rummet. Rummet har sedan urminnestider symboliserat själen i litteraturen. Men vilka är träden då? De är vår ångest. En viktig fråga är, kan en ångestfylld människa älska fullt ut? Kan hon känna kärleken och ta emot den? Jag hävdar att kärlekens gnistor kan tränga igenom ångesten, på samma sätt som ångestens smärta ibland penetrerar kärleken. Plötsligt är någondera borta. Dikten säger att ångesten inte kan avvärja kärleken. Även om du inte ser månen kan du se och påverkas av dess ljus. Månen är heller inte ljuskällan i sig, utan den reflekterar ljuset. Ensam är den ångestfylld, mörk och kall. Men eftersom den belyses, kan den kasta sina strålar på ångesten och fånga den.

Den här veckan startar bokpodden en ny säsong tillsammans med Eva Kela och Anne Hietanen, i det första gemensamma avsnittet avhandlas Johannes Ekholms Rakkaus niinku.

#15 Kärlek liksom

49:25