Filmrecension: Den okända flickan - gastkramande fint om skuldkänslor

En läkare väljer att inte öppna när det ringer på mottagningens dörr efter stängningdags. Följderna blir ödesdigra och en envis fråga klänger sig fast hos de berörda: tänk om valet varit ett annat? Tänk om.

De belgiska filmbröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har varit framgångsrika i prestigefyllda sammanhang med i stort sett alla filmer de gjort sedan 1990-talet. Guldpalmen i Cannes har de vunnit med både Rosetta (1999) och L'Enfant (2005) medan Deux jours, une nuit (2015) försåg Marion Cotillard med en Oscarsnominering för bästa kvinnliga huvudroll.

Statyetterna må glimma och glittra, men regissörerna är kända för sin avskalade stil. Gripande människoöden i vardagsnära miljöer. Samhällets skuggsida, sargade känsloliv.

Inga stora åthävor - ingen musik. Så inte heller i den nya filmen La fille inconnue - Den okända flickan.

Enkelt upplägg

Jenny Davin (Adèle Haenel) är en ung och skicklig läkare vars karriär är på väg att ta fart. Efter att ha jobbat på en mindre mottagning hägrar nu det stora sjukhuset med alla dess resurser och möjligheter till avancemang.

Kort innan förflyttningen inträffar ändå något som förändrar allt. När det en helt vanlig kväll ringer på dörren efter stängingsdags ger Jenny sin unge assistent Julien (Olivier Bonnaud) order om att låta bli att öppna.

Följande dag dyker polisen upp för att meddela att en ung kvinna hittats död i närheten - är det möjligt att mottagningens övervakningskamera fångat in något?

Från att ha varit en vandrande manual över hur man skall handskas i besvärliga situationer börjar Jenny nu tänja på alla tänkbara gränser för att själv försöka reda ut den dödas identitet. För hur skall hon annars förmå lindra känslan av skuld?

Perfekt jordmån för identifikation

Den okända flickan är en film som snabbt eliminerar alla behov av att titta på klockan och fundera på vad man skall laga till middag imorgon. Handlingen håller en i sitt grepp från första stund och ganska snart ter sig Jenny som en vän man upplever sig känna ganska väl.

Eller är det rentav så att man känner igen sig själv i hennes ångest? För alla har vi väl sagt något, gjort ett och underlåtit att göra annat som fått oss att ligga sömnlösa medan ångesten klättrar över den kallsvettiga ryggen på lurviga spindelben.

Varför? Tänk om? Om bara inte.

Less is more

Styrkan i bröderna Dardennes berättande är den klarsynta "rakt på sak"-attityden som gör att fokus aldrig irrar iväg mot onödiga detaljer och sidospår. Vi har ett offer och ett flertal som tampas med olika nyanser av skuld - inget annat.

Det som däremot lyser med sin frånvaro är kärleksintriger, oväntade vändningar, verbala förtydliganden, emotionella krusiduller.
Porträttet av Jenny får en att inse att man inte behöver veta särskilt mycket om en människa för att förstå hennes agerande.

I slutändan framstår Den okända flickan som en slags socialrealistisk thriller med en väldigt mänsklig klangbotten. En klangbotten som tillåter en att behålla tron på mänskligheten i stort samtidigt som den på ett personligt plan får en att känna lättnad över att det faktiskt kan finnas förutsättningar till försoning.

Åtminstone om man aktivt söker en.