Teaterrecension: Mingel i begärets drömfabrik

Vad händer när våra grundläggande behov kapas för att tjäna konsumtionen? Teaterhögskolans Celeste bjuder på en vernissage där publiken konfronteras med tablåer ur uppvisningssamhällets varukatalog.

- Stig in, välkomna, är det någon som vill ha ett glas vin?

Som publik träder vi in i en teatersalong som förvandlats till ett galleri. Några konstverk syns inte till men här och där ligger små lappar utströdda med verktitlar. Titlar som alla bär personnamn och en kort definition av beståndsdelarna.

Och ganska snart står det klart att vi befinner oss i en drömfabrik. En drömfabrik av senkapitalistiskt snitt.

De osynliga konstverken får småningom kropp när skådespelarna omsätter grundläggande drömmar och begär till fantasier som på olika sätt speglar tidsandan.

I en inledande tablå glider det oskuldsfulla mötet mellan två förpubertala hästflickor till exempel snart över i konkurrens och nymornade sexfantasier medan en cowboy flirtar med publiken från en knallrosa strandmadrass i den andra ändan av rummet.

” Hej, har du sett min lilla mojitobar ...?” Blink, blink.

När konsumtionen framstår som den enda giltiga måttenheten för välbefinnande gäller det att oavbrutet både väcka och känna begär.

För manus och regi står Otto Sandqvist som med den här produktionen gör sitt konstnärliga lärdomsprov.

Och det är naturligtvis inte bara de fiktiva karaktärerna han slänger in i ringen. Som publik underkastas också vi den här installationens granskande blick där vi minglar runt mellan tablåerna och speglar oss i varandra.

Populärkultur och parodisk jargong

Sandqvist varvar populärkulturella referenser och reklamspråk med hejdlösa parodier på en kvasiintellektuell jargong som gör sitt bästa för att få vårt kollektiva fängelse att framstå som den ultimata formen av frihet.

Det är lite som en Martin Crimp i inhemsk tappning. Samma kalejdoskopiska teknik, samma försök att greppa begärets och konsumtionens mekanismer.

Texten är sparsmakad, på gränsen till det poetiska eller aforistiska, men av det följer också att den ibland ter sig rätt pretentiös. Trots den övergripande ironin i Celeste är jag inte helt säker på att det varit avsikten varje gång högstämdheten skorrar i öronen.

I bilderna Sandqvist bygger finns däremot en imponerande träffsäkerhet.

Skådespelarna Wilhelm Enckell, Minni Gråhn, Petra Heinänen och Klara Wenner Tångring navigerar säkert igenom en rad situationer där iakttagelserna ofta ligger i lager på varandra.

Med lika delar ömhet och satir blottlägger de hur våra sköraste drömmar nöts ned till banala och grälla fantasier när allt reduceras till handelsvara.

Det är förfärligt - men också förfärligt komiskt ibland. Trots att vernissagemottagningens typiska tvåtimmarskoncept känns snäppet för långt i den här tappningen.