Helmer vann korvkriget i Umeå

För fem år sedan utkämpades "Korvkriget i Umeå" och i händelsernas centrum stod forna Maxmobon och korvförsäljaren Helmer Holm. Nu har korvkriget förevigats i en utställning på Västerbottens museum.

Det som det "krigades" om i tiderna var att Umeå kommun ville byta ut alla korvvagnar på torget. Syftet var att få en mer enhetlig stadsbild.

- Problemet med vagnarna var att de var öppna och att det blåste in i dem, säger konstnären och fotografen Johannes Samuelsson. Samuelsson dokumenterade konflikten och är upphovsman till utställningen.

Utställningen består av fotografier, artiklar och Johannes skriverier. Som en bakgrund finns också historiska texter om korvförsäljning och torghandel i Umeå, men också i andra städer.

- Jag känner mig stolt att komma hit och se vad jag har kämpat för. Jag känner mig som en vinnare, säger Helmer Holm om utställningen.

Ett ultimatum

Helmer flyttade till Sverige år 1989. Han bodde först i Hofors, sen i Sandviken. På båda orterna jobbade han på järnverk. Därefter flyttade han till Umeå.

Korvgubbe blev Helmer genom att först hjälpa till hos några av korvförsäljarna i Umeå. Sen startade han eget.

Umeå kommuns beslut att förenhetliga korvvagnarna i centrum skulle för Helmers del göra att han skulle tvingas sluta som korvgubbe. På grund av hälsoskäl kunde han inte arbeta i en öppen och dragig vagn.

- Vi korvgubbar var bjudna till ett möte vid stadshuset för att kolla på prototypen och säga våra åsikter. Jag sa direkt att "bara så ni vet så kommer jag inte att ställa mig i någon av de där vagnarna".

Till svar fick han av kommunens folk att "den som inte vill jobba så får sluta".

Hjälp i kampen

Johannes Samuelsson är född och uppvuxen i Umeå. Han arbetar just nu som adjunkt vid arkitekthögskolan och är samtidigt frilansande konstnär.

Då korvkriget rasade så engagerade Johannes sig i Helmers kamp. Han tyckte att det var ett märkligt beslut att man skulle designa korvvagnar som inte passar för korvgubbarna.

- Jag tänkte på vad som hade gått snett och vad det säger om dagens stadsplanering. Eftersom jag undervisade i såna frågor så tänkte jag att jag kunde undersöka det hela.

Johannes intervjuade politiker, tjänstemän, korvgubbarna och designern som planerat den nya vagnen. Allt eftersom han satte sig in i frågan blev Johannes och Helmer också kompisar.

- Jag ville inte vara den som kom beskedet att "nu måste du flytta, Helmer". Jag ville hellre komma med beskedet "nu kämpar vi".

Seger

Att Johannes - och många andra - engagerade sig i Helmers kamp, ingav mod. Helmer säger att han blev allt mer envis och styrkt i att inte backa. Bland annat samlades på knappa två veckor in 800 namnunderskrifter.

- Jag hade ju läkarintyg också, jag hade fått en blodpropp i benet. Det första intyget försvann - jag visste att de hade kastat bort det - men läkaren sände ett nytt.

I slutskedet av kriget målade Helmer om sin annars blåvita vagn i klarblått, som en sorts krigsmålning. Han meddelade att han skulle ta ut sin egen vagn, kosta vad det kosta ville.

- "De får sätta handbojor på mig", sade Helmer i ett av de TV-inslag som gjordes om konflikten. Vi finländare är envisa!

Kort därefter gav kommunen med sig. Helmer fick dispens att använda sin gamla vagn, en dispens som fortfarande är i kraft.

Jan Jacobson - Sveriges radio