Filmrecension: Get Out – smart skräcksatir
En ung, svart man besöker sin vita flickväns föräldrar för första gången och slutresultatet blir en bitande satir om rasism i USA och en riktigt underhållande skräckfilm.
Chris (Daniel Kaluuya) ska besöka sin flickvän Roses (Allison Williams) föräldrar. ”Vet de om att jag är svart?” frågar Chris. Nej, det vet de inte men det är heller inget problem, försäkrar Rose glatt.
Bakom den perfekta fasaden
Roses föräldrar Missy (Catherine Keener) och Dean (Bradley Whitford) välkomnar Chris med öppna armar och ett brett leende på läpparna. De är rika, smarta, högutbildade (neurokirurg och psykiater) och väldigt liberala.
”Jag skulle ha röstat på Obama en tredje gång” säger pappa Dean medan han visar Chris runt i det enorma huset. Ett hus där källardörren är låst, på grund av ”svart mögel” därnere. Och ganska snart börjar vi ana att det finns nåt mer än mögel i källaren som familjen försöker dölja.
Varför pratar föräldrarna om så konstiga saker? Som då pappan berättar att hans far deltog i OS i Berlin 1936 men besegrades av Jesse Owens. ”Han kom nästan över det” säger pappa Dean och ler och tillägger sedan snabbt att Owens seger var ”rätt åt Hitler”.
Och varför går både hembiträdet och trädgårdsmästaren (båda två svarta) omkring som om de var lobotomerade?
Skräcksatir om dagens USA
Kärleken är kanske färgblind men det är inte samhället och det är här som Get out sätter in sin stöt.
Regissören Jordan Peele kan skräckfilmens ABC och förstår att det kusligaste är när det till synes välbekanta och familjära plötsligt visar upp en annan sida. När det vi tror är tryggt och gott visar sig vara monstret.
I Get out är det farliga ”monstret” inte en skum typ med ärrat ansikte och knivar till fingrar. Här kommer monstret, eller monstren, med ett varmt leende och applåderar sig själv för sitt frisinne och sin öppenhet.
Filmen ger oss i sin tur möjligheten att se på världen utifrån Chris perspektiv. Hur känns det att vara den enda svarta i rummet? Varför är det farligt att som svart man nattetid promenera omkring i en välbeställd förort? Och vem är det som, sist och slutligen, bestämmer vilka friheter och privilegier du har?
Skrattar bäst som skrattar sist
Get out bygger effektivt upp en kuslig spänning. Vi anar att nåt är galet, det tar bara sin lilla stund innan vi förstår varför.
Filmen ger vinkar som leder oss fel, vilket ökar förvirringen. Den strör också in en mängd små, underliga detaljer som får sin förklaring först långt senare i handlingen.
Bäst är filmen då du som åskådare ännu har dina misstankar, i takt med att alla hemskheter kommer upp till ytan övergår filmen till det mer komiska hållet.
Det här är Guess who’s coming for dinner (1967) som övergår i The Stepford Wives (1975) för att sluta i ren och skär splatter. Eller som avsnittet om den makabra midsommarfesten i TV-serien Kohtuuttomuuksia (2016).
För slutet blir överdrivet blodigt och våldsamt. Men å andra sidan kanske det måste skruvas till max för att vi på riktigt skall fatta. Överdriften är väldigt underhållande, frågan är vem som skrattar sist.
