Berndt Arell om partnervåld: "Jag har blivit slagen av både en man och en kvinna"

Berndt Arell, överintendent och myndighetschef för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde och chef för Nationalmuseum i Stockholm, har erfarenhet av hur det är att vara utsatt för både kvinnligt och manligt våld i en parrelation.

Att leva i en relation där det förekommer våld är svårt, och det är också svårt att bearbeta det. Men svårast av allt har varit att våga berätta om det, säger Berndt Arell.

Han valde att träda fram för Svenska Yle och berätta om hur det var då han blev utsatt för våld i tidigare relationer.

Han är en offentlig person och om han vågar berätta, så kanske fler också vågar göra det.

- Jag tänkte att jag kan göra något för någon annan om jag berättar. Jag är mycket tacksam för att jag kommit ur det och tagit mig igenom det, säger han.

Skammen är kanske värst.

Därför vill han nu dela med sig av sina erfarenheter och sin berättelse.

- Jag vill visa att man kan ta sig ur det och att man inte är ensam.

Varför är det så svårt att berätta?

- Det har många dimensioner, men skammen är kanske värst.

Beskyller sig själv

Berndt påpekar att om våldet pågår länge, så blir man invaggad i en slags normaliseringsprocess. Man börjar tro att våld är normalt och att man själv har förorsakat våldet.

- Man tänker att man får skylla sig själv som råkar ut för det, för man gjorde ju fel. Och så är det naturligtvis inte, men när man är mitt inne i det så kan man inte se riktigt klart.

För den som blir utsatt för våld så går dessutom all kraft och energi åt att överleva, så man orkar och hinner inte reflektera över det som sker.

Man tänker att man får skylla sig själv som råkar ut för det.

Första gången Berndt råkade ut för våld i ett parförhållande var han bara 19-20 år. Hans dåvarande flickvän betedde sig våldsamt och kunde utan förvarning slå till honom i ansiktet med öppen handflata.

- I efterhand har jag insett att våldet var väldigt oprovocerat. Det var inte fråga om något grovt fysiskt våld, men det var nog så förnedrande.

Förhållandet tog dock slut ganska så snabbt.

Livshotande skador

Dryga trettio år senare skulle Berndt vara med om det igen, fast i en betydligt värre omfattning.

- Det här var så sent som 2013. Det hände här i Stockholm och jag hade en relation med en yngre man.

Berndt blev svårt misshandlad många gånger. Det hela urartade och en gång blev han så grovt misshandlad av sin ex-pojkvän att hans liv var hotat och han behövde sjukhusvård.

- Den allmänna åklagaren väckte åtal. Han fick en dom som motsvarar fem månaders fängelse.

Berndt har gått i terapi för att bearbeta det skedda och han har lärt sig att sätta ord på det som hänt.

Han fick en dom som motsvarar fem månaders fängelse.

Under rättegången bestämdes det också att mannen i fråga skulle genomgå en sinnesundersökning och han fick då en psykiatrisk diagnos.

Enligt Berndt var det skönt att få en förklaring till varför hans ex-partner hade betett sig som han gjort.

- Det var en personlighetsstörning, så jag kan nu förstå varför det hände. Jag tror att de som slår den de påstår sig älska måste ha någon störning av något slag.

Omgivningen dras med i spelet

Berndt säger att han inte kan se något mönster hos varken sin ex-flickvän eller ex-pojkvän då det gäller att ta till våld. Det är samma irrationella beteende hos båda.

- Det kunde ske när som helst och hur som helst. Mitt på dagen, på stan, under en resa. Men aldrig då någon såg.

Men en skillnad finns det, och det är omfattningen av skadorna.

- Min ex-pojkvän är väldigt vältränad och stark så han orsakade stora fysiska skador som syntes. Många gånger var jag alldeles blåslagen.

Jag drog en klassiker.

Omgivningen undrade förstås vad som hade hänt då Berndt dök upp alldeles blåslagen.

- Jag drog en klassiker. Sa att jag hade gått in i dörren eller fallit med cykeln.

Efteråt har både Berndts familj och människor på hans arbetsplats sagt att de nog visste vad som var på gång. Men eftersom Berndt inte var villig att självmant ta upp det så gjorde dom det inte heller.

Det har visat sig typiskt att omgivningen går med i tigandet. Och den drabbade vågar själv inte säga något på grund av skammen.

- Man tänker att man ju trots allt ändå låter det ske.

Dubbelskammad

Då Berndt var blåslagen så blev hans ex-pojkvän också arg på det, eftersom han blev rädd för att bli påkommen.

- Det var till och med så att han sade åt mig att jag inte fick visa mig då jag hade blåmärken, eftersom folk då kunde misstänka honom.

Som offer blev Berndt alltså dubbelt skuldbelagd. Dels för att han enligt ex-pojkvännen hade förorsakat våldet, dels var han arg för att man kunde se vad somn hade hänt och det störde hans sinnesfrid.

Men om det är svårt för en man att berätta att man blir slagen av sin kvinnliga partner, så är det enligt Berndt ännu svårare att erkänna att man blir slagen av sin manliga partner.

- Som man skall jag ju kunna försvara mig. Om två män har en fysisk konflikt så är det bara att slå tillbaka.

Berndt berättar att då han slutligen vågade anmäla så blev han dock väldigt korrekt behandlad.

- Svenska rättsväsendet är väldigt bra, det fanns inga antydningar om att jag borde ha försvarat mig.

Som man skall jag ju kunna försvara mig.

Det var två vänner som övertalade Berndt att anmäla. Annars hade han kanske inte gjort det. Men man måste ändå försöka våga.

- Alla borde våga anmäla, för det blir ett jättestort mörkertal annars.

Den verbala terrorn

Berndt påpekar att en annan orsak till att det är så svårt att anmäla är att den som misshandlar också gör det verbalt. Hen ser till att bryta ner sitt offer och får en att tro att man gjort sig förtjänt av våldet.

Men hur skall fler våga berätta?

- Det är mest för sin egen skull man måste våga göra det. Man skall inte skuldbelägga sig själv och tro att den som misshandlar har rätt.

Man skall veta att man aldrig kan bli tillräckligt "bra" för den som brukar våld i ett parförhållande, man kommer alltid att göra något som hen kan tycka att är provocerande.

- Det enda kloka är att ta sig ur det och inte vänta för länge och tro att det går över.