Kevin och Ronja om livet med panikångest: Bemöt oss med respekt

- Det känns som om min inre röst skulle vara på ett torg med hundratals människor som bara skriker på mig, säger 27-åriga Kevin. Han är en av många som lider av panikångest idag. Ändå pratar vi alltför lite om det.

Det är med en klump i magen jag går till kafét där jag ska träffa Kevin som egentligen heter något annat. Vi ska prata om panikångest och om hur den som drabbas vill bli bemött.

Det är precis den frågan jag ställer mig själv inför träffen: hur jag ska bemöta honom?

Enligt Institutet för Hälsa och Välfärd får 12,6 procent av unga i åldern 20 till 34 år ångestsyndrom vid något skede av sitt liv.

Kevin berättar om hur han fick sin första attack när han var i 13-års åldern. Men att det nästan tog honom tio år att förstå att han led av panikångest.

Han trodde att det var något alla led av och att det inte var något onormalt. För hur vet vi egentligen var gränsen går mellan psykisk ohälsa och normalt reagerande?

När Kevin berättar om det brukar folk reagera olika. En del börjar tycka synd om honom, vilket kan kännas störande, eftersom han inte vill bli behandlad som ett litet barn.

Han spenderar mycket tid på att överanalysera, vilket han själv tror är boven till hans attacker. Även om det som utlöser hans attack inte är något allvarligt, så känns det i stunden som om det handlar om liv och död.

- Samma känsla man skulle få av att du ser att ditt barn har fallit ner bland lejonen i zoot, beskriver Kevin.

Kevins attacker kommer ofta i samband med att han känner att han tappar kontrollen. Även om han i ögonblicket tror att han ska dö, så syns det oftast inte alls utåt.

- Jag är inte jättesugen på att medicinera bort saker som trots allt är ganska definierade delar av mig. Även om det inte är trevliga delar så är det ändå jag, säger Kevin.

Han har provat på både terapi och medicinering, men han upplevde det mest som om han blev en ny person, vilket han tyckte var obehagligt.

Jag är inte jättesugen på att medicinera bort saker som trots allt är ganska definierade delar av mig. Även om det inte är trevliga delar så är det ändå jag.

Kevin, 27 år

Kevin har inte haft problem med att prata om sin panikångest. Han har inte heller tyckt att det är något han måste skylta med. Han väljer att berätta om det när det kommer på tal istället.

När han berättar om det brukar folk reagera olika. En del börjar tycka synd om honom, vilket kan kännas störande, eftersom han inte vill bli behandlad som ett litet barn. Han vet att de inte menar något illa, men han skulle önska att de istället skulle bemöta honom så som en del andra, som inte gör det till en stor grej.

"Läskigt att vara ensam med sina egna tankar"

Kevin har en form av panikångest som inte syns utåt, men så är det inte för alla. Den 17-åriga flickan som vi väljer att kalla för Ronja hör till dem vars attacker väcker uppmärksamhet. Hon börjar ofta gråta eller skrika.

Ronja berättar om hur hon fick sin första panikattack vid 14 års åldern. Paniken kom över henne när hon låg i sängen och skulle börja sova, men istället började tänka på hur hennes vänner behandlat henne.

Ronja led av panikångest i 1,5 år och i hennes fall handlade det om att ångest som hon samlat på sig under en längre tid, bröt ut i panikattacker.

De värsta bemötanden Ronja har fått under en attack har varit när någon bett henne vara tyst eller lämnat henne ensam även om hon sagt att hon verkligen inte klarar av det.

En gång fick hon en attack i en spårvagn. En 30-årig man blev vittne till hennes attack.

- Jag började plötsligt gråta, reste mig upp från min plats och var riktigt yr. Jag minns inte helt vad jag gjorde, men jag tror att jag började göra en massa konstiga rörelser.

En kvinna kom fram till henne och frågade om hon var okej, men steg av ganska fort. Mannen som sett allting satt besvärat kvar och fokuserade aktivt på vad som hände utanför, istället för att vända blicken åt Ronjas håll.

- Jag tyckte det här var lite konstigt eftersom han ändå hade sett att jag inte mådde bra. Han skulle åtminstone ha kunna visat lite empati och frågat om jag klarar mig, säger Ronja.

Eftersom Ronjas panikattacker syns utåt, så får hon också mycket olika reaktioner. De värsta bemötanden hon fått under en attack har varit när någon bett henne vara tyst eller lämnat henne ensam även om hon sagt att hon verkligen inte klarar av det.

Om Ronja känt att hon inte velat gå till något visst ställe för att hon varit rädd för att få en ny attack så har hon sagt till. Dock har hon inte alltid blivit bemött som hon velat. Ibland har det skämtats bort och människor i hennes omgivning har tyckt att det har varit pinsamt om hon har börjat gråta.

- Man borde inte tycka att det är pinsamt att någon börjar gråta, tycker Ronja.

Vi är rädda för sådant vi inte vet om. Om vi inte känner igen det som händer och inte vet vad det innebär, så undviker vi det hellre än att vi går dit och gör något fel eller blandar oss i andras liv.

Oscar Lehtinen, Krisjouren för unga

Eftersom Ronja ofta får panikattackerna när hon är ensam och har tid att börja överanalysera saker så upplever hon ensamheten som skrämmande.

Därför vill hon oftast att någon kommer fram, är nära till hand och berättar att ingenting hotar henne. Hon förstår att det kan vara svårt att veta att det är det som behövs, eftersom orsaken till panikattacken är så individuell.

- Det enda man egentligen kan göra är ju att fråga. Vill du ha hjälp eller bara bli lämnad ifred?

Våga fråga

- Jag tror aldrig det har skadat att fråga "hej hur är läget?”, säger Oscar Lehtinen från Krisjouren för unga.

På Krisjouren möter han ofta ungdomar med liknande historier som Kevins och Ronjas.

- Vi är rädda för sådant vi inte vet om. Om vi inte känner igen det som händer och inte vet vad det innebär, så undviker vi det hellre än att vi går dit och gör något fel eller blandar oss i andras liv, menar Lehtinen.

Vi pratar inte tillräckligt om det. Vi borde prata mer om psykisk ohälsa och också i samband med det försöka på riktigt fundera vad det innebär.

Oscar Lehtinen, Krisjouren för unga

Lehtinen understryker att även om vi inte vet vad som är felet, så kan vi alltid fråga om vi ser att någon inte har det bra. Oberoende av om det handlar om psykisk eller fysisk skada. Vill personen i fråga bara ha lite space, behöver hon någon som tar ut henne från t.ex. spårvagnen för att kunna andas eller är det bästa att ringa en ambulans?

Det är viktigt att komma ihåg att vi alla är människor och inte alltid vet vad vi ska göra, men oftast kan hjälpa till på något sätt.

- Vi pratar inte tillräckligt om det. Vi borde prata mer om psykisk ohälsa och också i samband med det försöka på riktigt fundera vad det innebär, säger Lehtinen.

Våga söka hjälp

- Om det skulle vara okej att prata om hur man mår, så tror jag helt enkelt att man i ett tidigare skede skulle be om hjälp, säger Lehtinen.

Han menar att det i många fall skulle förhindra att större problem bryter ut.

- Ofta så tycker jag att vi brukar undervärdera våra problem och tänka att "ääh, jag klarar mig".

Ett ställe man kan vända sig till är Krisjouren, som erbjuder avgiftsfritt och konfidentiellt samtalsstöd för unga mellan 12–29 år.

Lehtinen berättar att det skett en förbättring när det kommer till att prata om det psykiska välmåendet, också bland män. Även om det pratas mycket om att man ska vara mera öppna med det, så är det ändå svårt för någon som aldrig upplevt psykisk ohälsa av något slag att faktiskt förstå det.

Jag tror inte det är möjligt att gå runt på en gata och peka ut sådana som lider av olika sorters psykisk ohälsa, för det syns inte.

Oscar Lehtinen, Krisjouren för unga

- Jag tror inte det är möjligt att gå runt på en gata och peka ut sådana som lider av olika sorters psykisk ohälsa, för det syns inte, menar Lehtinen.

Mycket psykisk ohälsa beror på stressen vi upplever idag.

- Jag tror att stress överlag kommer inifrån, alltså sådär från människan själv, att man själv ställer för höga krav på sig själv. Så jag tror inte vi enbart kan skylla på skolan, utan man måste säga till sig själv "vad är mina mål?", säger Lehtinen.

Ibland handlar det helt enkelt om att vi sätter ribban för högt. Om vi skulle sänka våra krav på oss själva och ha mer realistiska mål, skulle stressen också minska.

Text skriven av: Lovisa Viinikka, Tölö gymnasium

"Att må psykiskt illa är så vanligt men ändå så hysch hysch"

Abiåret har precis börjat när Mats Rosenqvist får en psykos.