Ahlnäs: Landets mest avskydda person – jag älskar det VM-engagemanget
Lauri Marjamäki måste vara landets mest avskydda människa just i dag. Ishockey-VM är laglöst och befolkningen lever i symbios med den tanken. Just nu har Lejonens förbundskapten runt fem miljoner finländare emot sig.
”Bärbacken”.
Det är så ni kort och gott kallar Lauri Marjamäki nu för tiden. Den finländske förbundskaptenen famlar omkring i ett becksvart mörker i Paris – utan karta, kompass och lokalsinne – efter starten på VM-gruppspelet.
I söndags stupade hans lejon raklånga i blåbärsriset mot Frankrike. En historisk bedrift (alltid något). Mot Tjeckien fyllde man på med ännu ett kapitel i den tjocka, finska hockeysviten ”Går en ledning att tappa så ska vi göra det”.
Den tjeckiska anstormningen öppnade samtidigt dammluckorna på vid gavel i sociala medier, kommentarsfält och hemma i tv-sofforna. Det var botten upp, ut med frustrationen, ventilera ilskan.
”Kasta ut teven”-läge.
Jag har inte vågat ringa min gamle, gode far efter kollapsen mot Tjeckien. Han är normalt lugn som en filbunke, men till och med han kan ha fingrat på handtaget till terrassdörren efter Jan Kovars 3–3-kvittering.
Älskar engagemanget
För det är ju verkligen så att jag inte kan komma på något annat enskilt återkommande evenemang under året som engagerar så många finländare så mycket på samma gång som ishockey-VM. Den bespottade turneringen förenar, förfärar, förbannas.
Jag vet inte vilket sinnesläge jag gillar mest. Det enda som är säkert är att ishockey-VM upprör.
Laguttagningar, kedjekombinationer, målvaktsrotation, powerplayspel, målskytte, sarghörnsbök … Inte minst FÖRBUNDSKAPTENEN. Under brinnande turnering finns det rätt många som har handbagaget packat och är redo att sätta sig på första bästa flyg för att ta över kommandot med omedelbar verkan.
Jag kan inte påstå att jag är stormförälskad i ishockey-VM som turnering. Det är mycket transportsträcka, evigt snack om att de bästa spelarna inte är med och att mästerskapet arrangeras för ofta.
Däremot älskar jag engagemanget i Finland. Ishockey-VM är laglöst. De här två VM-veckorna lever sitt eget liv. Ingen går säker – och den finländska befolkningen lever i symbios med den tanken.
Under brinnande turnering finns det rätt många som har handbagaget packat och är redo att sätta sig på första bästa flyg för att ta över kommandot med omedelbar verkan.
Hade hellre stått naken på Solvalla
Just nu har Lauri Marjamäki runt fem miljoner finländare emot sig. Lurigt läge. Man hade hellre stått naken på upploppet under Elitloppet på Solvalla om några veckor än att ta på sig Marjamäkis kostym för tillfället.
Kvarnstenen som dinglar runt hans hals är inte att leka med. Efter den här landslagssäsongen känns det som att det krävs ett litet mirakel för att Lauri Marjamäki ska leda Lejonen i höst.
Oddsen är skyhöga på att det här VM-äventyret slutar väl, men samtidigt ska man komma ihåg att det kan blåsa andra vindar snabbt i den här kappvändarturneringen. Om Lejonen bjuder på frejdigt spel och ett par vinster i Paris, startar medaljspekulationerna vid kaffeborden igen.
Just i dag har diskussionstonerna, volymnivåerna och samtalsämnena varit helt andra. Vårt hockeylandslag är det folkkäraste vi har i idrottsväg. Därför vrids också åsikter hur som helst. Här spelas det inte sarg ut en enda gång.
Den inställningen behöver Lejonen i Paris. Då kan även engagemangspendeln vända åt andra hållet bland oss vanliga dödliga i tv-soffan.