Att utrota ett språk på bara hundra år - kvänernas historia är ett öppet sår

På bara hundra år kan ett helt språk nästan försvinna om det utsätts för en hårdför språkpolitik. Kvänerna i Norge blev offer för en förnorskningspolitik, som fortfarande är ett öppet sår. Vår korrespondent berättar om förtryck och oförståelse i en tid då ingen fick vara annorlunda.

- Självklart gör det något med dig som människa. Jag tror att en viss stillhet följde med det. Man skäms kanske över att man inte dög, att man var fel, säger säger Nora Marie Ollila. Hon hör till de unga kväner som försöker återerövra språket.

Jag träffar henne hos hennes kvänska väninna Katriina Pedersen, i en stor gammal trävilla i Tromsö i Nordnorge.

De småpratar medan de äter, det som på svenska heter mesost, en brunaktig getost som de lägger på nygräddade våfflor.

- Tykkäätkö brunostia?, frågar Nora Marie. Så har kvänskan formats genom åren, med en finsk struktur och stor påverkan från norskan, då det gäller ord och uttryck.

Kvänskan sågs länge som en dialekt av finskan, men är idag godkänd som ett eget språk. Kvänerna är nuförtiden en nationell minoritet i Norge. Men vägen dit har varit lång.

Från Tornedalen till de norska fiskevattnen

Mellan de höga fjällen till de rika fiskevattnen vandrade finsktalande befolkning, från området kring Tornedalen och hela norra Finland. Flyttrörelserna höll på i omkring sexhundra år, beroende på skörde- och klimatförhållanden.

En del letade bättre odlingsmarker, många blev duktiga fiskare och båtbyggare. Kvänerna bosatte sig i byar i hela Nordnorge ända till den nuvarande ryska gränsen.

På den tiden fanns inga egentliga nationsgränser i norr utan folken levde sida vid sida.

Förnorskningen - ett land, ett språk

Det var okomplicerat fram till slutet av 1800-talet. Då satt förnorskningspolitiken igång på allvar.

- Den främsta orsaken var den nationalromantiska tanken om en stat, som har ett enhetligt folk, som talar samma språk. De som har en annan etnicitet skiljer sig på ett negativt sätt och upplevs gärna som ett hot, säger Anitta Viinikka-Kallinen som är biträdande professor vid Universitetet i Tromsö.

Staten gick hårt åt språket. Under vissa perioder fick man inte äga jord om man inte hade ett norskt namn. Många bytte bort sina finska efternamn och slutade tala kvänska med barnen.

Europas hårdaste åtgärder mot en etnisk grupp?

- Många norska forskare menar att förnorskningen hör till Europas hårdaste politiska åtgärder mot en etnisk grupp. Skolelever fick inte tala sitt modersmål på internatskolor. När vi tittar på kartan och förhållandena här så ser man att barn fick tllbringa månader på internat, utan att få besöka hemmet.

- Det fanns stränga regler att modersmål som inte var norska var förbjudna. Barn fick inte sinsemellan tala språket - man blev bestraffad om man gjorde det.

"Man fick höra att kvänskan inte var värdefull"

Helge Huru är en av dem som gick i skolan då förnorskningen fortfarande höll på, på 1950- och 60-talen. Han gick inte i någon av de värsta skolorna, och blev inte bestraffad. Men han minns nonchalansen.

- Det talades väldigt lite om språket. Man lät förstå att det var ingenting att föra vidare. Den som ville lära sig kvänska
fick höra att det inte var värdefullt, säger Helge.

När jag träffar Helge Huru svarar han på kvänska eller norska, beroende på om frågan ställs på finska eller svenska.

- Det viktigaste för mig är språket, och att jag skulle få lära mig att tala det bättre säger han. Också barndomstrakterna i fjällen med sina traditioner som bastu, känns som en viktig del av identiteten.

Dit hör också fisket och jordbruket - "maapruuki" som Helge säger. Arbetsspråket inom de näringarna var oftast kvänska. Med tiden jobbade allt färre med fiske och jordbruk och desto färre använde språket till vardags.

- Det var en vitkig orsak till att språket försvann, säger Helge Huru.

Därtill kom förnorskningspolitiken och på hundra år utrotades kvänskan nästan helt. Idag talas språket av 2000-8000 personer. Det är svårt att räkna, eftersom många har så svaga språkkunskaper. Upptill 40 000 personer kan ha kvänska rötter.

Skolelever får läsa kvänska idag

Att kvänerna idag är godkända som nationell minoritet betyder att staten har en skyldighet att stöda språket, rent praktiskt och med pengar till olika projekt.

Det innebär att kvänska barn i grundskolan i Troms och Finnmark får läsa språket några timmar per vecka. Det finns ett utbud av kurser i kvänska vid Universitetet i Tromsö.

Men det finns ingen egentlig dagvårdsverksamhet på kvänska och det norska rundradiobolaget NRK sänder bara några minuter kvänska program per vecka.

Bland kvänska ungdomar finns ändå ett nyväckt intresse för språket. Katriina Pedersen tar vara på sitt intresse för kvänskan, genom sitt arbete vid det kvänska språkrådet.

- Man märker att en del har lust att ta språket tillbaka. De går universitetsutbildningar och kurser, säger Katriina.

Det är bara några tusen som talar kvänska. Hur länge kommer språket att finnas kvar?

- Det börjar vara lite bråttom igen. Men så länge språket talas, så finns det kvar, så jag tror att det dröjer innan det försvinner helt, säger Katriina.

Hon och Nora Marie Ollila är tillräckligt unga för att ha sluppit förnorskningspolitiken. Men Nora Marie har själv fått kämpa med en känsla av att kvänskan inte har räknats som ett eget språk. I skolan fick hon som barn hemspråksundervisning i finska, men inte i kvänska.

- Läraren klottrade med rödpennan när jag skrev "fiini säkki", minns Nora Marie. Det skulle heta "hieno reppu" om man ville säga "fin ryggsäck".

Väntar på officiell ursäkt

Men Nora Marie vet att släkten bär på svårare minnen.

- Det måste vara hemskt att inte få tala sitt eget språk. Att språket inte var tillräckligt bra, att identiteten var fel. Man ville ta bort språket, och det försökte förnorskningspolitiken, säger Nora Marie.

Och fortfarande väntar kvänerna på att den politiken i efterhand ska utredas av staten. Sametinget har nyligen försökt driva igenom kravet på en sådan utredning, eftersom också samerna råkade ut för en liknande politik.

Hittills har svaret från statens sida varit avvisande, vilket norska NRK har rapporterat om.

Det skulle behövas någon form av sanningskommission, anser Nora Marie Ollila.

- Det börjar vara bråttom. De som har varit med om det börjar vara gamla nu. De förtjänar en offentlig ursäkt medan de ännu lever. Jag behöver inte det, men de som har varit utsatta behöver den, säger
säger Nora Marie Ollila.