Michaela Rosenback: Jag vägrar ta dina trakasserier som en komplimang

Jag ser honom redan på avstånd. Det är omöjligt att inte lägga märke till honom. Eller snarare är det omöjligt att inte lägga märke till hans blick. Den granskar mig ingående från topp till tå. När jag passerar honom väser han ”sexy lady”. Jag tittar ner i marken och går förbi.

Det är faktiskt riktigt sjukt att jag knappt kan nämna en enda kvinna i min bekantskapskrets som inte utsatts för sexuella trakasserier. En hand på ett bröst, ett lår eller en vissling.

Ofredandena kan vara fysiska eller psykiska, egentligen spelar det ingen roll för lika asiga är de ändå. Och lika perplex blir jag varje gång det händer.

Det är en tidig sommarmorgon och jag sitter på bussen på väg till jobbet när en man i 50-årsåldern slår sig ner bredvid mig. Först tror jag att hans lår mot mitt är ett misstag, det finns ju trots allt inte så mycket utrymme på ett bussäte. Men det är inget misstag.

Först tror jag att hans lår mot mitt är ett misstag.

Illamåendet kommer krypande när det går upp för mig att han systematiskt sitter och gnider sitt lår mot mitt. Jag stiger av tre hållplatser för tidigt.

Många stunder har jag förbannat mig själv för att jag inte sa till. Men ännu oftare har jag förbannat honom för att han tog sig rätten att röra vid mig.

Hela mitt vuxna liv har jag fått höra två saker när jag berättat om män som utsatt mig eller andra kvinnor för sexuellt ofredande. 1) Strunta i det, eller 2) Ta det som en komplimang.

Men jag vägrar nöja mig med det. Varför ska jag strunta i att en man, utan att jag ber om det, tar sig friheten att gnida utvalda kroppsdelar mot mig?

Och varför ska jag ta det som en komplimang när en främmande man bestämmer sig för att det är hans rätt att berätta vad han tycker om min rumpa, mina ögon eller mina ben?

Varför ska jag strunta i att en man, utan att jag ber om det, tar sig friheten att gnida utvalda kroppsdelar mot mig?

Alltför ofta står jag med förvåningens finger i häpnadens mun när jag möter en total - och tyvärr väldigt vanligt förekommande - motvilja att försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Kommentarer i stil med ”Jag har alltid sagt (infoga valfritt rasistiskt eller sexistist ord) och det tänker jag fortsätta med” får mig att se rött. Samma logik finns här: ”Jag har alltid tyckt om att titta på tjejer och om jag vill ge henne en 'komplimang' är det väl min ensak”. Men nej. Det är det inte.

Orsaken bottnar i kontext och makt. Men framför allt handlar det om att män som säger ”ta det som en komplimang” inte är vana vid att få sina kroppar recenserade och analyserade hela tiden och i alla sammanhang.

Därför kan de inte heller förstå hur obehagligt det är att få höra ”sexy lady” när man egentligen bara vill gå och köpa lunch.

Framför allt handlar det om att män som säger ”ta det som en komplimang” inte är vana vid att få sina kroppar recenserade och analyserade hela tiden och i alla sammanhang.

Tyvärr är det också så att eftersom alla mina tjejkompisar varit med om det så är sannolikheten väldigt stor att flera av mina killkompisar varit de som visslat, ropat eller tafsat.

Det är inte någon skum gubbe i en buske. Det är en kollega, pojkvän eller pappa.

Därför måste arbetet för förändring också börja precis här. I de vardagliga situationerna på jobbet eller runt matbordet. Tala om saken, säg att det absolut inte är okej!

Så att killar redan i ung ålder förstår att ett respektlöst beteende får djupgående konsekvenser som inte kan skämtas bort. Så att de blir medvetna om att man måste ta ansvar för sitt beteende. Så att ingen behöver stiga av bussen och gå sista biten.

Har du råkat ut för sexuella trakasserier? Svenska Yle samlar som bäst in era erfarenheter. Här kan du berätta vad du varit med om, helt anonymt om du så önskar.