En bildhälsning från solsystemet

För dig som klagar på vädret här hemma: åk till Jupiter så inser du att det kunde vara värre. Mycket värre. Men samtidigt nog så vackert.

Bilden ovan är tagen av Nasas rymdsond Juno som lämnade jorden 2011 med uppdraget att studera Jupiters magnetfält och att leta efter bevis för att den jättelika gasplaneten (mer än tusen gånger jordens volym) har en kärna av sten.

Men Juno har också en vanlig kamera med ombord, och med den har sonden förevigat den stormiga jätteplaneten i all sin prakt. Som bilden ovan, som föreställer Jupiters sydpol. De ovala fläckarna är stormar, med vindar på uppemot 600 km/h.

Juno befann sig på 52 000 kilometers höjd över Jupiter då den tog den här bilden kring årsskiftet.

Sommar på Jupiter

Här är en till bild av Jupiters sydpol, tagen av Juno från en höjd av 68 000 kilometer. Det är sommar på södra Jupiter, även om skillnaden mellan sommar och vinter på Jupiter är obetydlig eftersom planetens axel har en lutning på bara 3 grader, vilket är lite jämfört med jordaxelns 23,5 grader.

Men oberoende av årstiden på Jupiter så är väderprognosen alltid densamma: stormigt.

Nedan ser du ännu en slående bild från Junos album, den här gången av en enskild storm. För den här bilden har Juno nästan nuddat vid de översta molntopparna. Bara 14 500 kilometer skiljer åt Juno och det rasande havet av stormande gas.

Det kunde vara en vattenfärgsmålning, eller hur? Eller spöken som dansar ringlekar. Men den spöklika blåaktiga strimman som sträcker sig över bilden nedan är en urgammal storm på Jupiters södra, tempererade breddgrader. Stormar kan rasa i århundraden på Jupiter, som den berömda Röda fläcken som har existerat åtminstone sedan 1600-talet.

Nere till vänster på bilden syns en mindre, blekt vit storm. Bilden är tagen från 12 700 kilometers höjd.

En annan särdeles produktiv och meriterad "fotograf" ute i solsystemet är naturligtvis rymdsonden Cassini-Huygens ute vid Saturnus.

Cassini är en veteran i sammanhanget, den har studerat Saturnus sedan 2004 då den anlände till den ringprydda gasjätteplaneten. Snart ska den få en riktig vikingabegravning på själva Saturnus, dit den ska störtas ned i september i år efter uträttat värv.

Saturnus bleka solsken

Solljuset som når Saturnus är svagt, eftersom planeten ligger tio gånger längre ut från solen än jorden. Solstrålningen är följaktligen bara en procent av den mängd som värmer oss.

På bilden nedan ser ni Saturnus nordpolsregion förevigad av Cassini i slutet av januari, från en höjd av 900 000 km. Notera speciellt den mäktiga hexagonformade jetströmmen som omger polarregionen.

Saturnus är ju känd framför allt för sina mäktiga ringar som huvudsakligen består av ispartiklar av olika storlekar blandade med en del stenbråte.

Här är en bild från Cassinis "portfölj", tagen den 12 april, där man kan se jorden som en liten ljus prick mitt mellan ringarna. Högst upp syns A-ringen och längst ned F-ringen.

Saturnus har, förutom sina praktfulla ringar, också en mängd månar. Inte mindre än 62 är de till antalet. På bilden nedan ser ni månen Daphnis som roterar kring planeten inuti det så kallade Keeler-gapet.

Trots att Daphnis är pytteliten, bara 8 kilometer i genomskärning, räcker dess gravitation till för att störa A-ringen så att det bildas ett aktersvall-liknande vågmönster i ringen.

Modern konst

Också den här bilden kunde platsa på vilket som helst museum för modern fotokonst, eller hur?

Till slut en bild av Saturnus måne Titan, eller närmare bestämt av molnen som driver över dess yta. Molnen består inte av vattenånga som hos oss, utan av fruset metan.

De mörka regionerna högst uppe är sjöar och hav av iskalla flytande kolväten.

Bilden togs den 7 maj från en höjd av 488 000 kilometer över Titan.