Jobba fyra dagar i veckan och dela på jobben – är det möjligt?

Under drygt hundra år minskade finländarnas arbetstider år för år. Nu när arbetstiden igen har börjat öka kunde förslaget om en fyra dagars arbetsvecka kännas dödfödd. Ändå gror tanken. Fackcentralen STTK öppnar diskussionen men förhåller sig själv ambivalent.

I en färsk pamflett frågar sig STTK om man kunde dela jämnare på jobben om arbetsveckan var kortare. Pamfletten har bland annat fått Vänsterförbundets Li Andersson att kräva ett försök med fyra dagars arbetsvecka.

Bakgrunden är antagandet att teknologin och digitaliseringen kommer att förändra arbetslivet radikalt.

- Tidigare ledde automatiseringen till att arbetsplatser försvann i låglönebranscher. I framtiden leder robotisering och artificiell intelligens till färre arbetsplatser för högutbildade och då måste arbetet fördelas på nytt, säger STTK:s ordförande Antti Palola.

Palola är en av dem som skriver i STTK:s pamflett. Men där finns också kritiska röster och Palola påpekar flera gånger att det är fråga om en diskussionsöppning, inte ett förslag.

- Nu tänker jag på våra barn. Det är bra att börja fundera lite på framtiden.

Är en allt kortare arbetsvecka en naturlag?

För hundra år sedan infördes åtta timmars arbetsdag i Finland. Femtio år senare förkortades arbetsveckan från sex till fem dagar och den finländska arbetaren kunde plötsligt inleda sin veckoslutsfylla redan på fredag kväll.

I glädjeruset framstod utvecklingen kanske som evig och linjär. På sätt och vis förverkligade man en utveckling som den store samhällsekonomen John Maynard Kaynes förutspått redan på 30-talet: Produktivitetsökningen skulle göra att våra liv i framtiden närmast präglades av sysslolöshet.

Trenden pågick in på nittiotalet: Semestrarna blev längre och fler röda dagar infördes i kalendern.

Sedan sade det stopp.

Och nu har regeringens konkurrenskraftsavtal alltså dessutom förlängt arbetstiden med 24 timmar om året.

Ilmarinens direktör Jaakko Kiander, en av de mer kritiska rösterna i STTK:s pamflett, ger två skäl till att arbetstiden inte längre minskar. Dels har produktiviteten stannat av, dels har den globala konkurrensen gjort nationella fackrörelser bakbundna.

Också STTK:s egen chefsekonom Ralf Sund konstaterar att det är svårt att förkorta arbetstiden i nuläget utan att tulla på husbondens, alltså arbetsgivarens, plånbok.

En tidigare naturlag har varit att ökad effektivitet har tillåtit kortare arbetstid samtidigt som lönerna stigit. Om inte produktiviteten stiger verkar dessa alternativ nu ställas mot varandra.

Om vi nöjer oss med mindre lön då?

När STTK öppnar spelet om en kortare arbetsvecka presenterar man samtidigt en enkätundersökning som händelsevis visar att en majoritet av finländarna gärna jobbar en dag mindre i veckan om det i så fall skapar jobb för andra.

En fjärdedel är dessutom beredda att gå ner i lön för att öka sin fritid.

Ändå är det uppenbart att tjänstemannafacket självt ställer sig en smula ambivalent inför sin egen brandfackla.

Det illustreras inte minst av att man självmant bett näringslivets torped i samhällsdebatten, tankesmedjan EVA:s vd Matti Apunen, kommentera förslaget såväl i själva pamfletten som i en panel vid lanseringen.

Han skjuter genast skarpt.

- Jag är bara realist. Om vi förkortar arbetstiden utan att lönen sjunker så stiger lönekostnaderna. Och för företag blir det svårare att rekrytera folk.

Och att människor verkligen vill gå ner i lön tror han inte på.

Det är, säger han, sådant man kan kosta på sig att svara i enkätundersökningar. Men för en låginkomsttagare med en lön på 2 000 euro, betyder det 200 euro mindre om arbetstiden minskar med tio procent.

- Det är ganska mycket pengar för den som lever på marginalen. Med facit på hand börjar nog den människan lätt tänka lite annorlunda.

Apunen talar visserligen varmt för att gå ner i lön och arbetstid om man har råd. Men det är enligt honom få förunnat.

En familjeforskare kommer till delvis liknande slutsatser som Apunen. Johanna Lammi-Taskula vid Institutet för hälsa och välfärd, THL konstaterar att tidsbrist bevisligen är ett stort problem för barnfamiljer.

Den finländska lagstiftningen ger i internationell jämförelse goda möjligheter till flexibla arbetstider. Men i praktiken är det inte alla som har den möjligheten. Framförallt många mammor anser att det är svårt att kombinera arbets- och familjeliv.

Samtidigt är pengar ett stort problem uttryckligen för barnfamiljer. Många upplever att de inte har råd med barnens hobbyer, egna rum, telefoner och datorer.

En frivilligt förkortad arbetstid framstår som ett behjärtansvärt men aningen elitistiskt projekt.

Men om vi inte ens klarar av arbetsdagen på åtta timmar?

När STTK presenterar sin pamflett sitter Socialdemokraternas partisekreterare Antton Rönnholm längst bak i ett hörn och ser klädsamt blaserad ut.

Målen i Forssa 1903 var kvinnlig rösträtt, nykterhet och åtta timmars arbetsdag. De två sistnämnda är fortfarande svårt på hälft.

Matti Apunen

I hundra år har framförallt socialdemokratin drivit på en kortare arbetstid (bland mycket annat, förstås). Nu är det svårare att säga vilka radikala mål rörelsen står för.

- Vi ska sträva efter en 8 timmars arbetsdag, inte så mycket längre men inte så mycket kortare, säger Antton Rönnholm när jag ber om hans spontana reaktioner efter lanseringen.

Socialdemokratin vid vägs ände kanske, men han har en uppenbar poäng. Inom många branscher är det inte ovanligt att arbetsdagarna drar ut till 12 eller 14 timmar. Samtidigt får många snuttjobbare klara sig med långt färre timmar än de vill ha.

SDP:s partisekreterare tror att det nu finns viktigare saker än att förkorta arbetstiden ytterligare.

- Jag skulle satsa på kvalitet, att det finns en balans mellan arbetsliv och privatliv. Och att vi alla känner oss motiverade.

I det här sammanhanget erkänner sig också näringslivets Matti Apunen som en god socialdemokrat. Enligt honom borde folk ha förstånd att inte stanna kvar på jobbet i onödan eller plocka fram sin dator där hemma på kvällen.

- Målen vid det legendariska partimötet i Forssa 1903 var kvinnlig rösträtt, nykterhet och åtta timmars arbetsdag. De två sistnämnda är fortfarande svårt på hälft.

Är det alltså kört för en kortare arbetsvecka?

Om produktiviteten ökar och om arbetstagarna lyckats stå upp för sina rättigheter finns förstås alla förutsättningar i framtiden att förkorta arbetsveckan utan att lönerna sjunker.

Enligt STTK:s chefsekonom Ralf Sund talar siffrorna för att de som föds idag kommer pensionera sig från en fyra dagars arbetsvecka.

Han räknar då med en tillväxttakt på 1,5 procent, en nivå som har kallats den “nya normala”.

Om arbetstagarna är lika duktiga på att bärga sin del av överskottet, och väljer att använda det som hittills, kan de om 70 år räkna med 300 färre arbetstimmar om året samtidigt som lönen har stigit.

Frågan är förstås om det är så framtidens arbetare vill använda marginalerna.

Kortare arbetstid är inte nödvändigtvis lika viktigt i dag som för hundra år sedan.

Om en arbetare från 1920-talet skulle få smaka på dagens arbete skulle det kännas högst overkligt, konstaterar framtidsforskaren Ilkka Halava. Arbete är inte längre ett straff.

För många är det i framtiden kanske inte ens relevant att tala om arbetstider eftersom arbetet inte nödvändigtvis kan mätas i tid eller lokaliseras till en viss plats.

Om robotarna tar en del av jobben är de som blir kvar inte nödvändigtvis av sådan art att man kan dela upp dem till höger och vänster.

Enligt EVA:s Matti Apunen är i varje fall lösningen snarare utbilda människor och göra arbetslivet mer flexibelt.

Men här löper kanske diskussionen igen risk för att bli elitistisk och fokusera på dem som är privilegierade.

I ett servicesamhälle med oändligt många äldre att vårda finns det säkert också i framtiden arbete som kräver att arbetstagaren infinner sig på vissa platser vid vissa tidpunkter för att utföra ett fysiskt tungt arbete.

För en del är en kortare arbetsvecka säkert ett beaktansvärt alternativ.

Här kan man läsa STTK:s pamflett (på finska).