Nuet som teater

Hur gör man en teaterklassiker relevant för nutiden? Hur gestalta vår tids överflöd av information på en teaterscen? Tomas Jansson besöker Theatertreffen-festivalen, och ser en nyskriven version av Tjechovs Tre Systrar och totalteaterföreställningen Die Borderline Prozession.

Theatertreffen lockar idag teaterfolk från hela Europa, för att festivalen försöker sätta fingret på vad som just nu gäller inom scenkonsten. Också den finländska teatern hämtar idag mer än på väldigt länge intryck från den tyska teaterscenen.

Det är inte utan orsak. Det tyska teaterlandskapet är världens rikaste och lockar regissörer från hela Europa, och det är under Theatertreffen som det mest beaktansvärda visas upp. Här reser en kritikerjury genom spelårets premiärer i Schweiz och Österrike och Tyskland, i år hann man kolla in sammanlagt 370 (!) produktioner av vilka tio får äran att gästspela i Berlin.

Festivalen föddes 1964 och var länge i första hand en nationell angelägenhet. Småningom har den blivit allt mer internationell, flera gästspel textas idag till engelska, och numera är också trycket på biljetterna enormt. I år såldes största delen av de närmare 30 föreställningarna slut på under en timme. Och publiken är hungrig och nyfiken, fast klockan närmar sig midnatt blir väldigt många kvar för att diskutera föreställningen med ensemblen efteråt.

Samtidigt som nya former och samarbeten mellan institutioner och mindre grupper hittar plats i denna institutionstyngda teaterkultur, är det intressant att märka hur genusfrågor inte verkar diskuteras alls – att de tio utvalda bara bjuder på en kvinnlig regissör och en kvinnlig textförfattare, har knappt väckt någon uppmärksamhet alls.

Men festivalens två första gästspel är hur som helst högintressanta.

Tre Systrar som om Tjechov skrivit den idag

Från Basel kommer en Tre Systrar där regissören Simon Stone har förvandlat Anton Tjechovs drygt hundra år gamla klassiker till något som kunde ha skrivits idag.

Idén är spännande. Man tar pjäsfigurerna och intrigen och handlingen och grundstämningen, men stryker all text och fyller på med nyskrivna repliker. Och varför? Ja, för att den ursprungliga texten innehåller för många detaljer som gör att man som åskådare kan luta sig tillbaka och tänka att det inte har med en att göra.

Tjechovs systrar drömmer ju till Moskva. De väntar på att livet ska börja, att de ska hitta en mening i sina liv, och projicerar sin längtan på Moskva. Om de bara kunde resa till Moskva skulle allt bli bra. Men, säger Stone, idag kan också medelklassen resa vart den vill, och då blir systrarnas längtan till Moskva meningslös. Eller kärleksdramat som i originalet löses med en duell, vem sysslar med sådant idag?

Scenbilden är ett sommarhus dit familjen och vänner har rest för att fira Irinas 21-årsdag (inte namnsdag, sådana firar man ju inte idag). Huset är uppbyggt på scenen i tre plan; sovrum, vardagsrum, kök, med gott om glasväggar så man har tillräckligt god insyn, plus en toalett som man ser bara då scengolvet snurrar runt under föreställningen. Alla repliker förstärks med mikrofon, ibland så att vi samtidigt hör samtal i olika rum, ibland dras vissa mikrofoner ner så att vi bara fokuserar på en intim dialog. Det är väldigt snyggt.

Om det fungerar? Ja, själv har jag framför allt i Tyskland sett många försök att ”modernisera” Tjechovpjäser som kraschat pga ett överdrivet lager av ironi och distans. Men jag imponeras stort av Stones experiment, och av ensemblens suveräna samspel.

Det avgörande är att grundstämningen finns kvar, och att Stone undviker att leka med ironisk distans. Detta vemod, all hopplös kärlek, denna längtan efter att livet ska börja, att man ska hitta en mening i sitt liv – allt det är hur relevant som helst ännu idag. Och här lyckas Simon Stone (född i Schweiz, uppvuxen i Australien, vald till Årets regissör i fjol) göra en Tre Systrar som Tjechov kunde ha skrivit 2017.

Alla referenser är nya. Det är tv-serier och popmusik, och då det spekuleras om hur allt kommer att se ut "om 100 år" handlar det om ett möjligt liv på Mars. Men samtidigt är det spännande att såhär konkret märka hur figurer och känslor som skapades i en helt annan tid och verklighet, att de i allra högsta grad existerar fortfarande idag.

Collageteater från Dortmund

Om Tre Systrar omges av frågan Hur ska man förvandla en över hundra år gammal pjäs till nutid, handlar Die Borderline Prozession om hur man ska beskriva livets mångfald och överflödet av information som öses över oss samtidigt, hur man kan gestalta allt det på en teater.

I Dortmund har Kay Voges skapat en fascinerande form av totalteater, eller collageteater, med nyckelfrasen ”det finns ingenting att förstå men mycket att uppleva” som vägledning. Eller mantrat ”en bild som inte är en kliché, hur skulle den se ut? Var upphör klichén och var börjar bilden? Vi uppfattar allt mindre, bara det som vi är beredda att omfatta”.

I Berlin gästspelar föreställningen i en jättelik industrihall en timme sydöst om stadens västliga centrum – dit flyttade tekniken redan i mars för att bygga upp den massiva helheten!

Att det finns resurser att satsa över en månad på bygget säger redan det något om de resurser som satsas på tysk teater, och på festivalen.

I hallen har man byggt upp två läktarsektioner. Från den ena sidan ser man fem parallella rum, från den andra sidan ser man miljön utanför rummen, och runt denna scenbild snurrar en kamera långsamt nonstop i 360 grader, med bilder som projiceras på flera stora skärmar ovanför scenbygget.

På scenen spelar 23 skådespelare parallellt upp en rad olika situationer, utan repliker. All text som forsar ur högtalare bygger på citat, allt från bibeln och Brecht och aktuella nyhetsrubriker till en mängd politiska och filosofiska ställningstaganden från olika tider. Och ovanpå det; en ständig musikmatta där klassisk musik varvas med popmusik.

Som om detta inte skulle räcka finns här ett halvt dussin tekniker som i realtid mixar musik och citat och bildflöde, medan regissören Kay Voges promenerar omkring och med jämna mellanrum ger nya regiorder.

Så skapas en slags remixteater, allt som ett försök att spegla livets mångfald, och ett försök att gestalta dagens verklighet där vi ständigt ställs inför ett informationskaos, där vi ständigt måste välja vad vi satsar vår uppmärksamhet på.

Liknande val måste man också ständigt göra som åskådare under Borderlineprocessionen.

Det skådespelarna spelar fram är till en början ren vardag. I badrummet står en kvinna och gör sin kvällstoalett, tvättar tänder, duschar, klär på sig och av sig, som en evig loop. Liknande vardagshandlingar upprepas i andra rum; tristess, kärlek, äktenskapskris, lycka och sorg, om och om igen.

I andra akten är temat terror, krigshandlingar, våldtäkt, stängda gränser, igen med situationer som upprepas i det oändliga.

Så spelas livets samtidiga olikheter fram; död och orgasm sida vid sida, lycka och olycka. Bildprojiceringarna är oändligt vackra och skapar ett drömskt landskap, allt känns litet avlägset och ändå i högsta grad gripbart. Och det mest fascinerande som föreställningen lyckas med, är att visa hur bilder i slutändan alltid tolkar verkligheten. Då jag ser bildprojiceringen och samtidigt kan se det som kameran spelar in – då inser jag rent konkret hur kamerabilderna alltid bara serverar en sida av verkligheten.

Festivalen fortsätter fram till den 21a maj. Hela programmet finns på festivalens hemsida.