Kulturdebatt: Är genusrevolutionen verklighet eller bubbla?

Det pågår en revolution som har könsidentitet och könskonstruktioner i fokus.

Det handlar om definitioner och om att frångå tvåkönsnormen, men också om färgerna på ditt barns kläder.

Elie Abraham är en av allt fler ickebinära personer som vill träda fram och dela sin berättelse.

- Jag har bett min mamma kalla mig hen, inte han. När det blir fel rättar jag till henne och hon har bett mig korrigera henne varje gång, säger Abraham.

Abrahams berättelse finns med på en ny utställning, Helsexinki, om köns- och sexualidentiteter på Helsingfors stadsmuseum. Om vem som har rätt att vara sig själv och komma till tals.

Abraham betonar hur viktigt det är att människor runt om kring en stöder en trots att man kanske inte själv har hittat sin egen identitet.

En ickebinär person känner sig inte som en man och inte som en kvinna. Hen kan känna sig som både man och kvinna, som mellan kvinna och man eller som inget kön alls.

Det binära utmanas

Rita Paqvalén, som jobbar med tillgänglighetsfrågor inom kultur, säger att det stora i det som kallas genusrevolutionen är att de binära könskonstruktionerna utmanas.

- Vi börjar få begrepp och röster som tar sig rätten att definiera hur saker ska diskuteras, säger Paqvalén, som också har medverkat i utställningen.

Till samma diskussion hör också bland annat frågor om färgen på barnkläder, om vilka leksaker flickor och pojkar leker med, hur de bemöts i skolor och på daghem och frågan om föräldraledigheter.

- Sedan funderar jag också på om vi lever i en bubbla. Syns genusrevolutionen verkligen i det finländska samhället? Det handlar mycket om punktinsatser, och för en viss generation är vissa saker helt självklara. Men hur ser det ut utanför bubblan; i vardagen, reklamen och på dagisar, frågar sig Paqvalén.

Helt klart ser vardagen mycket konventionell ut på många håll. Och gällande föräldraledigheter och lagen om transpersoners rättigheter släpar Finland efter många andra länder.

Hoppingivande ny generation

Men det finns en ny generation som inger hopp om förändring. Paqvalén säger också att det som kallas intersektionell feminism som beaktar flera gruppers rättigheter inger hopp, även om inriktningen också har fått kritik.

- I Sverige säger kritiker att det har gått för långt och att traditionella jämställdhetsfrågor har sopats under mattan, och att det nu bara handlar om könsidentitet eller etnicitet. Jag tycker att de har missförstått idén med den intersektionella feminismen. Det handlar framför allt om att få syn på olika former av förtryck och inklusion och exlusion.

Tjugo år räcker inte

Förändringen kommer att ske, säger Paqvalén, men 20 år kanske inte räcker. Det finns en stark lobby som försöker förvara särskilt mäns rättigheter och tvåkönsnormen, säger Paqvalén.

Utställningen Helsexinki handlar i första hand om information. Och just det är viktigt, säger Elie Abraham.

- Det finns så mycket mera informationen tillgängligt för dagens ungdomar än vad det fanns för mig. Ungdomar är så mycket mera medvetna om olika frågor, säger Abraham.