Vården av kriminalpatienter human men riskfylld
När är en patient som begått ett grovt våldsbrott tillräckligt ofarlig för att skrivas ut från rättspsykiatrin? Kan den personen i så fall leva ett normalt liv? Och hur vårdar man de patienter som är farliga eller inte kan anses vara vid sina sinnes fulla bruk men ändå begått grova brott?
Rättspsykiatriska patienter har ofta begått grova våldsbrott, men vid Gamla Vasa sjukhus vårdas två typer av patienter.
Dryga hälften av patienterna har inte begått något brott, men de kan inte vårdas vid vanliga psykiatriska sjukhus eftersom de anses så svårskötta och farliga.
Den andra kategorin är just de rättspsykiatriska patienterna som begått grova våldsbrott men som inte kan anses vara vid sina sinnes fulla bruk och därför inte döms till fängelse för sina brott.
Man måste genast ingripa om någon hotar med våld eller beter sig våldsamt.
Erkki Kivilinna, specialläkare i psykiatri.
Vad måste då personalen ta hänsyn till med tanke på att de vårdar patienter som anses farliga?
- Vi måste försöka minska risken för framtida våldsamheter och försöka påverka de faktorer vi kan påverka, säger Erkki Kivilinna som är specialläkare inom psykiatri vid Gamla Vasa sjukhus.
Han påpekar att man samtidigt måste förstå att patientens bakgrund har det största prognostiska värdet med tanke på våldsamhet i framtiden.
- Man får inte vara nonchalant, man måste genast ingripa om någon hotar med våld eller beter sig våldsamt.
Kivilinna berättar att man vid Gamla Vasa sjukhus alltid är uppmärksam på individuella varningssignaler, till exempel förändringar i personens beteende eller mående.
Hur farlig är en utskriven patient?
Patienterna skrivs ut efter i medeltal fyra till sex år, så hur farlig eller ofarlig är hen då?
- Det blir aldrig helt riskfritt. Det gäller för patienten att hen tar sina mediciner och inte börja använda rusmedel.
Det här sätter press på öppenvården där man borde kunna reagera kraftigt och snabbt.
- En människa med våldsam historia bör tas på allvar och en riskbedömning bör alltid göras, säger Kivilinna.
I Finland beräknas 5-15 procent av de som begår grova våldsbrott vara schizofrena.
I resten av fallen där någon begått ett grovt våldsbrott, har förövaren vanligtvis någon form av personlighetsstörning samtidigt som hen har varit påverkad av till exempel alkohol, droger eller benzodiatsepiner vid tillfället.
En person som har antisocial personlighetsstörning och samtidigt intagit både alkohol och benzodiatsepiner är farlig och risken för våld mot andra människor är stor.
Vårdtiden varierar
Kriminalpatienter vårdas på samma sätt som andra psykiskt sjuka patienter.
Det finns ett annat sjukhus i Finland förutom Gamla Vasa sjukhus där den här speciella patientgruppen vårdas, och det är Niuvanniemi sjukhus i Kuopio.
De här båda sjukhusen upprätthålls av staten för högspecialiserad psykiatrisk vård av kriminella eller speciellt vårdkrävande patienter.
De kriminalpatienter som vårdas på de rättspsykiatriska sjukhusen har alltså oftast gjort sig skyldiga till grova våldsbrott, men de har inte kunnat dömas av domstol eftersom de i enlighet med en sinnesundersökning förklarats vara i avsaknad av förståndets fulla bruk.
Institutet för hälsa och välfärd (THL) har då i enlighet med mentalvårdslagen remitterat personen till psykiatrisk vård oberoende av dennes vilja.
Kivilinna berättar att patienterna vårdas enligt de nationella rekommendationerna för god medicinsk praxis, till exempel vad gäller mediciner och terapier.
- Patienterna får en bra, mångsidig och långvarig vård, säger han.
En del av patienterna kommer aldrig att kunna skrivas ut.
Lagstifta om tvångsvård?
Kivilinna och Irja Rantanen-Lakka, även hon specialläkare inom psykiatri vid Gamla Vasa sjukhus, påpekar att vi i Finland inte har någon lagstiftning om långvarig tvångsvård inom öppenvården.
Som det är nu måste patienten vara inskriven vid sjukhus för att få tvångsvård. En stor del av de rättspsykatriska patienterna är också svårskötta på så sätt att de inte självmant tar sina mediciner, vilket givetvis är problematiskt ifall de skrivs ut.
Därför borde man kunna tvångsvårda inom öppenvården, anser Kivilinna.
- Men vi vårdar våra patienter länge här och gör givetvis noggranna riskbedömningar innan patienten kan skrivas ut, säger Kivilinna.
Man borde kunna tvångsvårda inom öppenvården.
Erkki Kivilinna, specialläkare i psykiatri.
Vad gäller vården vid Gamla Vasa sjukhus, säger Rantanen-Lakka att det det viktigaste är att vårda patienten enligt god medicinsk praxis men en annan mycket viktig del är riskbedömning.
- Vi kan inte hela tiden tänka på vilket brott patienten har gjort, vi måste fokusera på hur vi skall sköta om patienten på bästa sättet, men samtidigt vara medvetna om riskerna, säger hon.
Både Kivilinna och Rantanen-Lakka anser att det vore bra om Finland skulle lagstifta om långvarig tvångsvård inom den öppna vården. Det skulle leda till att fler patienter kunde skrivas ut tidigare men ändå vårdas samtidigt som de kunde bo hemma och inte bli institutionaliserade.
- En del vänjer sig vid att bo på anstalt och får sen mycket svårt att klara sig själva ute i samhället, säger Kivilinna.
Radikala besparingar
Antalet kriminalpatienter har hållits på en ganska jämn nivå, berättar Rantanen-Lakka. Istället har antalet svårskötta och farliga patienter ökat markant vid de statliga mentalsjukhusen.
Det här beror på att bäddplatserna inom sjukvårdsdistrikten har minskat radikalt och de här nedskärningarna pågår fortsättningsvis.
- År 1980 hade vi 20 000 psykiatriska bäddplatser i landet och år 2010 var de 4000. Om jag räknat rätt så har vi så småningom bara 2000-2300 bäddplatser kvar, säger Kivilinna.
Nedskärningarna inom psykiatrin pågår fortsättningsvis.
Det här betyder att de svårskötta och farliga fångarna skickas till de rättspsykiatriska sjukhusen där de då vårdas tillsammans med kriminalpatienterna.
Eftersom nedskärningarna drabbat den psykiska vården så hårt, så finns det också en del personer som sitter i fängelse som egentligen borde vara någon annanstans.
- Vi vet att många fångar har mentala problem idag, säger Kivilinna och påpekar att det sitter cirka 3100 fångar i fängelse i Finland, vilket innebär att det finns fler fängelseplatser än det finns psykiatriska bäddplatser inom sjukvårdsdistrikten.
Hur stor del av de som skrivs ut från något av de statliga mentalsjukhusen kan då leva ett så kallat "normalt" liv efteråt?
- Det beror givetvis på vad som menas med normalt. Vi har ingen statistik över hur patienterna klarar sig efter utskriving, säger Kivilinna.
Han säger att de ändå har vetskap om en del patienter som det gått bra för, och de flesta tycks klara sig tillräckligt bra ute i samhället.
Men ibland kan det hända att någon före detta patient begår nya allvarliga brott eller till och med själv har gått en våldsam död till mötes.
Att känna sin patient
Nanika Saarikoski är avdelningsskötare på en av kvinnoavdelningarna. I vården av patienterna är det viktigt att inte glömma historien hos varje enskild individ, men ändå behandla dem med respekt.
- Vi känner våra kvinnor. De har varit länge hos oss och personalen har varit ganska den samma på avdelningen, vi undviker att flytta personalen hit och dit.
Saarikoski berättar att personalen utbildas hela tiden för att kunna möta patienternas behov. De håller sig också ständigt a jour genom att läsa patientens journal med jämna mellanrum.
Eftersom Saarikoski jobbar på en av kvinnoavdelningarna, har de aktiviteter som matchar det kvinnorna är intresserade av.
- Vi kan lägga nagellack, yoga, gå på gym. Det finns många möjligheter.
Det går inte ens att jämföra idag med hur det var år 1990.
Avdelningsskötare Nanika Saarikoski.
Det finns också ett flertal olika terapier, så som arbetsterapi där patienten exempelvis kan ägna sig åt handarbete, trädgårdsskötsel eller pyssel.
Under de 15 år som Saarikoski jobbat inom rättspsykiatrin har det skett mycket stora förändringar.
- Det går inte ens att jämföra idag med hur det var år 1990. Mentalvårdslagen och patienternas rättigheter har ändrats så radikalt till det bättre, säger hon.
Resurser, tack!
Önskemålet enligt Saarikoski vore ändå mer resurser så att man fick mera tid för patienterna.
Men med tanke på Kivilinnas hänvisningar till de besparingar som gjorts inom psykiatriska vården de senaste åren, verkar ett sådant önskemål inte kunna uppfyllas inom en snar framtid.
Vid Gamla Vasa sjukhus strävar man efter att samarbeta med patienterna. Men med tanke på patienternas bakgrund behövs det begränsningar. Ungefär en tredjedel av patienterna kan eller får inte röra sig ensamma utanför sin avdelning.
Resten har en så kallad "begränsad frigång" på sjukhusområdet.
Med tanke på patienternas bakgrund behövs det begränsningar.
Ungefär hälften av dessa får även röra sig utanför sjukhusområdet ifall de på förhand meddelat vad de planerat göra, var de kommer att röra sig och vilken tid de kommer tillbaka.
En patient kan också få permission eller "träningsperioder" utanför sjukhuset.
Svenskspråkiga patienter inom rättspsykiatrin och de svårskötta och farliga svenskspråkiga patienterna vårdas vid Gamla Vasa sjukhus till följd av språket. Av de patienter som förra året var inskrivna vid Gamla Vasa sjukhus var 9,5 procent svenskspråkiga.