Ellen Strömberg: Blejk, fejt och fab

Från 2017

Publicerad 27.06.2017 07:29. Uppdaterad 03.08.2017 14:11.

Porträtt av Ellen Strömberg, bloggare och en av Vegas sommarpratare 2017. — Bildtext Ellen Strömberg pratar om kroppsaktivism.
Bild: Anne Häggblom

- Jag har varit tjock sen puberteten came to town och sen dess har jag lagt ner så sjukt mycket energi på att hata mig själv.

Ellen Strömberg är café- och kulturarbetare i Jakobstad och blev vald till årets bloggare med bloggen Blejk, Fejt och Fab där hon med bitande ironi, humor och allvar skriver ur ett plus size-perspektiv.

Kroppsaktivism

I sommarpratet reflekterar hon över avsaknaden av förebilder för människor i stora storlekar. Ellen har vuxit upp med att hata sin kropp ända tills den dag hon hittade rörelsen kroppsaktivism på internet.

Kroppsaktivismrörelsen är i grunden feministisk och vill enkelt säga att alla kroppar är okej. Hur de än ser ut.

- Jag kanske inte springer maraton. Men faktumet att jag inte längre vill dö tycker jag är jävligt hälsosamt, säger hon i sitt sommarprat i Radio Vega.

Representation är ovärderligt. Att aldrig se sin kroppstyp, sin hudfärg, sitt utseende representerat gör att man till slut tror att man inte har nåt existensberättigande. Och det är det som det sist och slutligen handlar om. Jag har rätt att finnas.

Ellen Strömberg

Färgstark bekantskapskrets

När Ellen var i tonåren drömde hon om att flytta bort, se exotiska platser och träffa spännande mänskor - någon annanstans.

- Har man längtat bort ett helt liv kan det vara svårt att erkänna att man plötsligt trivs. När man tänkt sig vara ämnad för öppna horisonter och exotiska platser, så kan det lätt ses som ett nederlag när man trivs som bäst med fötterna djupt ner i päärolandi.

Efter att ha bott på olika ställen, bland annat i Tyskland, återvände Ellen till Jakobstad och fick jobb på kulturkafét After Eight. Hon skaffade bostad och två katter. Plötsligt märkte hon att mänskorna runtomkring henne var just såna där intressanta typer som hon hade längtat efter att få träffa långt bort i fjärran.

Det som hände var att jag sänkte blicken och nästan yrvaket betraktade det där päärolandi jag stod i och upptäckte en sak. Jag upptäckte att jag hade ett givande jobb och en färgstark, kreativ och otroligt konstig bekantskapskrets. Jag upptäckte att det där livet jag sökt efter, det pågick precis här. Ungefär sju kilometer från mitt barndomshem.

Giftermål definierar mig inte

Ellen berättar hur pirrigt det var att träffa Pär första gången efter att ha haft nätkontakt en längre tid. Giftermål var inte nånting som hörde till Ellens tonårsdrömmar och att vara gift definierar henne inte.

Eftersom hon är skilsmässobarn tycker hon inte att det spelar nån roll vad det står på ett papper. Av praktiska skäl blev det giftermål i alla fall och Ellen märkte att hon gillade läget.

- Jag tycker om att det kommer ta massa pappersjobb och en lång tid om han vill lämna mig. Jag tycker om att jag alltid kommer finnas i Pärs liv, oavsett vad som händer. Jag tycker om att vi båda tror så hårt på det här att vi är villiga att sammanlänka oss på det sättet. Men nån vändpunkt var det inte. Det kändes mera som att såga fram och tillbaka med bilen då man ska fickparkera.