Parallella världar - vetenskap eller sci-fi?

Numera, då du råkar ha en dålig dag, så kan du alltid trösta sig med att det kanske finns andra världar där du, eller en parallell version av dig, har en mycket bättre dag.

Tack vare hypotesen om multiversum, eller många världar-tolkningen, betraktas det här inte längre som science fiction utan mainstream-vetenskap.

Så här kan det alltså gå till: varje val du gör, varje steg du tar, får verkligheten att delas itu och nya världar att uppstå, så att allt som någonsin kunde hända dig verkligen händer i någon av de oändligt många parallella världarna.

Lyxliv i en annan värld

Det finns med andra ord ett universum där jag just nu har ihop det med Scarlett Johansson och sitter på däcket till en lyxjakt i Karibien med en Martini i handen.

Fast så finns det naturligtvis också flera andra universum där jag ligger i rännstenen och halsar en flaska Gambina, eller där jag inte existerar överhuvudtaget.

Men folk tenderar att understryka de där dejta-filmstjärnor-lyxvärldarna när de dryftar många världar-hypotesen. Hur det nu kommer sig så är Donald Trump sällan president i de här versionerna av vår värld.

"Sitter ni stadigt nu?"

Som sagt: det här är inte George Lucas dagdrömmar, det här är en gammal och fullt vedertagen och vid det här laget mainstream-tolkning av den moderna fysiken, framför allt kvantfysiken.

Allt började i Dublin 1952, när den österrikiska fysikern, Nobelpristagaren Erwin Schrödinger (han med katten, ni vet) höll en föreläsning där han varnade sin publik för att ”det som jag kommer att säga härnäst kan verka galet”.

Och han skämtade inte.

Schrödinger menade att om man följer hans beräkningar, hans Nobelvinnande ekvationer, så kommer man att inse att de beskriver ett flertal olika historier som inte är alternativ till varandra, utan som händer samtidigt och parallellt.

Det här var första gången som multiversum omnämndes utanför fiktionen, och på den vägen är vi.

Nya rön som stöder hypotesen?

Det finns till och med de som påstår att vi nu kan bevisa att vårt universum inte är det enda. The Guardian publicerade alldeles nyss en artikel med rubriken ”Multiverse: have astronomers found evidence of parallel universes?”

Rubriken hänvisar till en ny vändning i ett gammalt mysterium rörande en köld-anomali i den kosmiska bakgrundsstrålningen, ”den Kalla fläcken”, ett till synes ovanligt tomt och kallt område i universum.

Många världar-proponenterna hävdar att den här enorma kalla, ödsliga fläcken på kartan över universum bara kan bero på att ett annat universum har kolliderat eller interagerat med vårt i något skede.

Och ett forskarteam som i dagarna presenterade sina slutsatser inför brittiska Royal Astronomical Society påstår nu att det finns svart på vitt: multiversum kan vara verklighet!

Tillbaka till jorden

Svaret på Guardians fråga, har forskarna funnit ett bevis för parallella universum, måste ändå dessvärre bli nej, det har de inte, men de har, på sätt och vis, funnit motbevis för den hittills populäraste rationella förklaringen för den Kalla fläcken.

Och då återstår bara de mindre rationella förklaringarna, av vilka multiversumhypotesen är en. De har, kan man hävda, gjort det lite svårare att avfärda multiversum som fria fantasier. Vilket rent intuitivt ligger nära till hands för många.

Dessvärre för rationalisterna så funkar universum inte intuitivt. Speciellt inte på den nivån som kvantmekaniken beskriver. Själva verkligheten tycks ofta vara ute och cykla, så det är kanske inte så konstigt att hypoteserna som beskriver den också är det.

Kvantfysikens konstigheter

Som det här med hur partiklar, som elektroner till exempel, tycks befinna sig på flera olika ställen samtidigt och inte förrän någon observerar dem ”bestämmer” de sig för var de ska vara.

Det här, säger anhängarna till kvantmekanikens Många världar-tolkning (som i stora drag formulerades av Hugh Everett 1957), beror på, att de i sitt normaltillstånd befinner sig i alla tänkbara världar samtidigt och visar sig i vår version först då någon tittar på dem här.

Skyll inte på mig, ta upp det här med Stephen Hawking, Brian Greene, Michio Kaku, Neil DeGrasse Tyson och David Deutsch, för att räkna upp några av vetenskapens rockstjärnor som omfattar någon av de rådande multiversumhypoteserna.

För de är många, nämligen. Precis som det (enligt förespråkarna) finns många universum, finns det också många många universum-hypoteser.

Världarnas taxonomi

En som har kategoriserat dessa i något som har blivit standardkatalogen över flervärldshypoteserna, är den svensk-amerikanska fysikern och kosmologen Max Tegmark. Enligt honom finns det fyra nivåer i multiversum-taxonomin:

• Nivå 1: En oändlig samling universum som existerar som volymer inom en och samma, oändliga kosmiska ”bokhylla”, alla med samma naturlagar och begränsningar.

• Nivå 2: Ett oändligt antal separata bubblor av universum, alla med sina egna naturlagar och begränsningar.

• Nivå 3: Ett nytt universum skapas för varje enskild händelse som inträffar. Ett där Hitler vann andra världskriget, ett där John F Kennedy aldrig blev skjuten och förstås ett där dinosaurierna aldrig dog ut. Och så vidare i all oändlighet. Kvantmekanikens många världar-tolkning faller under den här rubriken.

• Nivå 4. Tegmarks egen variant. För varje sak som kunde ha hänt, så skapas det miljontals nya universum, alla med olika upplägg.

Einstein: "Skärp er nu redan!"

Det här är förstås bara ett ytskrap, en kort introduktion till multiversumhypotesen, som nästan är lika luddig och med lika många grenar som mängden världar som den påstår sig beskriva.

Som sagt så finns det saker och ting i verkligheten, besynnerligheter i fysiken som till synes kunde få en tillfredsställande förklaring med hjälp av multiversumhypotesen.

Verkligheten beter sig konstigt, speciellt inom kvantmekanikens domäner. Folk har tagit till flaskan för mindre. Einstein tyckte att kvantmekanikerna var från vettet.

Att de skulle ha fel kunde han däremot aldrig bevisa, tvärtom.

Mer filosofi än hård vetenskap

Men vill vi att det här ska vara science och inte science fiction så måste vi medge att det inte finns några konkreta bevis för att andra universum existerar. Multiversum är fortfarande mer filosofi än naturvetenskap.

Framför allt så stupar det hela på en av vetenskapliga metodens mest kritiska punkter: hypotesen om multiversum är inte falsifierbar.

Det går inte att beskriva ett sammanhang där påståendet om multiversum är falskt.

Den svarta svanen

Påståendet ”alla svanar är vita” är falsifierbart, till exempel. Det gäller, som Karl Popper sade, bara att observera en enda svart svan och så var det med den saken.

Däremot, påståendet ”alla människor gillar dansbandsmusik, de som påstår att de inte gör det ljuger” är inte falsifierbart. Lika lite som ”Gud existerar” eller ”det finns en parallell värld där jag vann ESC i lördags”.

Guldgruva för Hollywood

Allt det här gör att multiversum är farligt nära pseudovetenskap, åtminstone för tillfället. Men nog så fascinerande, och härligt, fantasieggande stuff, rent guld för science fiction-fantastiker.

Och inte så lite tröstande i tider som dessa med den fria världens ledarskap i händerna på en figur som till och med George Orwell skulle ha svårt att hitta på.

En figur som bara kan ha irrat sig hit från en parallell värld, kanske från någon av Nangijalas mörka dalar.