Sextrakasserier - "Det är inget man direkt pratar om"

Jag träffar fyra ungdomar för att prata om sexuella trakasserier. Hur vanligt är sexuella trakasserier i deras vardag? Diskuterar de det här med sina kompisar? Och tycker de att det överhuvudtaget är ett problem?

Vi träffas i Folkhälsans utrymmen i centrum av Vasa. Där ordnar man ett ungdomscafé i samarbete med Regnbågsankan.
Jag börjar med att ta upp statistiken som finns bland annat på Jämställdhetsombudsmannens webbsidor. År 2013 uppgav mer än 60 procent av flickorna och nästan 50 procent av pojkarna i högstadieåldern att de utsatts för sexuella trakasserier.

- Det förvånar inte att siffran är så hög. För det händer ju hela tiden. Det är inte alls ovanligt med sexuella trakasserier, säger Anastasia Alexandrova.

Yannika Rönnqvist är av annan åsikt.

- Jag tycker ändå att det är höga siffror. Själv har jag upplevt sexuella trakasserier. Då det hände tyckte jag mest att det var väldigt obehagligt. Det är först i efterhand som jag faktiskt insett att det handlade om sexuella trakasserier, säger Yannika.

Att prata om sexuella trakasserier är inget de unga gör i vardagen.

- Det är ju egentligen så lite man vet. Visst har man hört talas om en hel del saker och jag har också själv blivit utsatt för väldigt obekväma situationer. Men det är inget man direkt pratar om, säger Wilma Staffans.

Hur är det i skolan?

Av ungdomarna jag träffar går Anastasia Alexandrova, Wilma Staffans och Yannika Rönnqvist i gymnasiet. Peter Ahlskog går i 9:an. Alla känner sig trygga i skolan.

- Jag har nog alltid känt mig trygg, säger Yannika.

- Vi har bra kamratskap i min skola. Dessutom uppmuntras vi att genast prata med lärare, kurator eller hälsovårdare om det skulle hända något, säger Peter Ahlskog.

- Jag tycker vår skola är trygg. Men visst har man hört en del saker från olika skolor. Till exempel om lärare som utsatt vissa elever för saker. Och sånt måste de vuxna i skolan ta på allvar, säger Anastasia.

Hårda ord

Sexuella trakasserier behöver inte enbart handla om fysisk beröring, utan det kan också vara verbala trakasserier. Men var går gränsen för de unga när det gäller språket? Är det okej att kalla någon till exempel hora?

- Det där är ett ord som man inte hör särskilt mycket i gymnasiet där jag går. Kanske det används mer i högstadiet. Och då handlar det väl om en viss omognad, säger Wilma.

- Visst kan vi kalla varandra namn ibland, men det är i god anda och inget som är elakt menat. Ordet hora betyder egentligen ingenting för oss. Men för dig som vuxen har det ju en annan innebörd, säger Peter.

Yannika Rönnqvist säger att kraften i orden tappar sin styrka då man använder dem ofta. Men sen beror det också på vem som vad.

- Om man säger hora till sin kompis på ett skämtsamt sätt tar man det inte på allvar. Men om man hör det av en främmande kille på stan så är det något helt annat, säger Yannika.

Hur ska vi förändra?

Ett sätt att försöka få bort de sexuella trakasserierna är att prata om det i skolan. Och om det ändå händer måste det bli konsekvenser.

- Skolan kan ge kunskap till de unga, om vad som är rätt och fel. Då kan de unga förändra samhället, säger Anastasia.

Hon anser att det också i övriga samhället borde diskuteras mer och att man bara genom att diskutera kan komma åt problemen med sexuella trakasserier.

- Fast jag tycker att det kanske håller på att bli lite bättre. I någon mån är vi förhoppningsvis så småningom på väg mot ett brytningsskede, säger Wilma.

Vad är sexuella trakasserier?

Under hela vår diskussion kommer vi med jämna mellanrum tillbaka till en fråga, vad är sexuella trakasserier?

- Jag tycker att det är vad som helst som är gjort på ett sexuellt sätt, som gör en annan människa obekväm, säger Wilma Staffans.

Hon tycker också att det är viktigt att poängtera att det är den som är utsatt som måste få bestämma var gränsen går.

- Men det beror väl också på vem som utför handlingen. Är det någon man inte känner kommer gränsen för vad som uppfattas som sexuella trakasserier emot snabbare, än om det är någon man känner, säger Yannika Rönnqvist.

- Jag håller med om det här, men det måste väl finnas en definition i lagen också, säger Peter Ahlskog.

I lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, sägs att sexuella trakasserier är någon form av icke önskvärt beteende av sexuell natur. Det kan vara verbalt, icke verbalt eller fysiskt. De sexuella trakasserierna kan leda till att en annan människas psykiska eller fysiska integritet blir kränkt.

Kvistiga ärenden

Brottsbenämningen när det gäller sexuella trakasserier är sexuellt antastande

- Om en handling ska ses som sexuella trakasserier eller inte, bedöms från fall till fall. Vi på polisen ser till situationen som helhet, på gärningsmannens eventuella uppsåt och på vilket förhållandet är mellan förövaren och offret. Sen ser vi givetvis på själva handlingen också, säger Mikael Appel.

Appel är kommunikationschef på polisinrättningen i Österbotten. Han konstaterar att frågor om sexuella trakasserier kan vara kvistiga och inte alls särskilt definitiva.

Han uppmanar unga som utsatts för något som kan tänkas vara sexuella trakasserier att prata med en vuxen.

- Om det sker i skolan kan man prata med en lärare, hälsovårdare eller kurator. Skolan har en skyldighet att ta itu med problemet. Om det sker utanför skolan kan man prata med en förälder eller någon annan vuxen man litar på, säger Appel.

När ska man vända sig till polisen?

- Om man funderar på att vända sig till polisen ska man göra det. Jag tycker att gränsen går där, för om man ens tänkt tanken "borde jag kanske prata med polisen", då ska man göra det, säger Mikael Appel.

Unga har delat med sig av sina erfarenheter av sexuella trakasserier.

Forskare anser att ökad jämställdhet kan förhindra sexuella trakasserier.