Jessica Stolzmann om filippinska Rose: Hon städar hos mig och gråter för att hon saknar sina barn

Filippinska Rose dammsuger vårt hem och tvättar vårt kök varannan vecka. Hon är en av de miljontals filippinier som lever långt borta från sina barn för att kunna ge dem en bättre framtid. Hjälper det henne att jag har anställt henne? Eller blir hon bara utnyttjad, undrar Jessica Stolzmann.

Rose plockar upp några legobitar för att bättre komma åt med dammsugaren. Varsamt flyttar hon på den nya Star Wars-farkosten som min son har fått i födelsedagspresent.

Hon rättar till mjukisdjuren på sängen. Torkar lite damm.

Varannan fredag kommer jag hem till en doft av tvättmedel och skinande rena ytor.

Det känns nästan lite skamfyllt. Kanske för att jag känner mig privilegierad som kan anställa en städerska för att göra det jobb jag inte själv orkar göra. Eller så är det för att jag är uppvuxen med att man ska städa själv.

Men på sistone har jag börjat tycka att det känns bra att konsumera tjänster och jag är glad att jag har lärt känna Rose.

Det är inte så ofta jag har träffat Rose under de knappa två åren hon har städat hos oss. Men en dag förra hösten då jag åkte tidigare från jobbet började vi prata.

Vi talar om Filippinernas nya president som hon älskar. Äntligen ordning och reda, säger hon och berättar om det hårda livet på Filippinerna.

Där finns det inte jobb, åtminstone inte sådana som man kan försörja sin familj med, berättar Rose.

Jag får veta att Rose har barn. Två söner som fyller tre och sex år nu i maj. Hon gråter över att inte kunna vara hos sina söner på deras födelsedagar.

Det skär i hjärtat på mig. Rose har två små barn på Filippinerna och hon plockar upp legobitar hemma hos oss.

Kan det vara värt det?

När jag reser till Manila på reportageresa vill jag träffa Roses familj.

Jag kan inte förstå varför Rose har valt att jobba i Finland, långt borta från sina barn. Hur kan det vara värt det?

Det skär i hjärtat på mig. Rose har två små barn på Filippinerna och hon plockar upp legobitar hemma hos oss.

Roses man Glenn har just kommit hem från jobbet när jag träffar honom. Han jobbar för ett telefonbolag i Manila. Han klättrar i telefonmaster för att koppla ledningar.

Det regnar lite och Glenn är oroad över att deras snart treåriga son Karl ska bli sjuk.

Vi sätter oss utanför huset under ett tak. Det vimlar av barn och hundar.

Glenn och Karl bor med Glenns mamma. Hon tar hand om Karl på dagarna medan Roses äldre son bor med Roses mamma ute på landsbygden.

På Filippinerna kan man se vilka hushåll som har en familjemedlem som jobbar utomlands.

En familj i kvarteret har haft råd att renovera sitt hus, en annan har fått pengar till att köpa en mikrovågsugn. För många innebär det att deras barn kan gå i skola.

Glenn säger att de har köpt en motorcykel med pengarna som Rose har skickat hem, men det mesta går till mat. Mjölken är dyr på Filippinerna.

Ibland skickar Rose lite extra pengar, då kan Glenn köpa kläder eller leksaker åt barnen.

Vi ringer upp Rose. På skärmen kan vi se hur hon torkar bord i ett hem i Finland. Det är dag i Finland och redan sen kväll på Filippinerna.

Vi talar i telefon flera timmar om dagen, säger Glenn.

- På så sätt kan Rose ta del av vardagen med barnen.

Karl vill inte prata med sin mamma. Det har gått för lång tid sedan de sågs senast, nästan halva hans liv.

Det är för sällan att ses en gång i året, säger Glenn.

Han är inte lika säker som Rose på att det är värt att leva ifrån varandra. Rose är övertygad om att det är det.

Ibland skickar Rose lite extra pengar, då kan Glenn köpa kläder eller leksaker åt barnen.

När Rose var barn hade hennes familj inte alltid ens pengar till mat. Barnen fick inte mat alla dagar. Varje gång hon önskade sig någonting fick hon ett nej som svar.

Om jag skulle bo kvar på Filippinerna skulle vi få vara tillsammans men jag skulle inte kunna ge mina barn det de behöver, förklarar Rose.

- De skulle aldrig få något.

Hon gråter. Nu när jag lär känna henne bättre så märker jag att hon nästan alltid gråter.

För Rose och Glenn är det här ingen tillfällig lösning. Rose anser sig vara lyckligt lottad över att hon har ett jobb på ett städföretag i Finland och att hon har en inkomst.

Det bästa skulle vara att få familjen hit, säger hon. Men det räcker inte en städares lön till.

Vem vinner på arrangemanget? Finland, Filippinerna eller Rose?

Jag stämmer träff med doktor Marla Asis i Quezon City i Manila. Hon forskar i migrationsfrågor på Filippinerna.

Tio miljoner filippinier jobbar utomlands och skickar pengar till sina familjer på Filippinerna. Det är tio procent av befolkningen.

Filippinerna är den stora vinnaren, säger Marla Asis.

Regeringen kallar migrantarbetarna för Filippinernas viktigaste exportvara. De skickar hem 26 miljarder dollar årligen. Det är nästan tio procent av BNP på Filippinerna.

Också Finland drar nytta av arbetande skattebetalare som Rose. Men Rose själv då?

Enligt Marla Asis har den arbetsrelaterade migrationen hjälpt många familjer att komma ut ur fattigdomen. Familjerna har kunnat köpa sig ett hus och ge sina barn en möjlighet att gå i skola och studera vidare. Det är avgörande för många filippinier, det är det de drömmer om.

Men de sociala kostnaderna är stora. Splittrade familjer, barn som växer upp utan sina föräldrar. Föräldrar som inte får vara med sina barn.

Man kan aldrig få tillbaka den förlorade tiden, säger Marla Asis.

- Det här är ingen win-win-win situation.

Finland och Filippinerna vinner men inte Rose. Hur hon än väljer så förlorar hon.

Finland och Filippinerna vinner men inte Rose. Hur hon än väljer så förlorar hon.

Filippinska sjukskötare utan rättigheter

Tvingades till olagliga avtal eller krävdes på pengar.