Chris Cornell såg ut som Jesus och dog alltför tidigt

Soundgardens Chris Cornell är död. Sebastian Bergholm minns en tid då hans musik var det starkaste som fanns.

Man rökte tobak på krogen på den tiden och golvet var ölklibbigt i gamla Maestros rockbar i Helsingfors centrum. Varje fredag hängde vi där över jukeboxen, stirrade in mellan röken på albumen bakom glaset.

Boxen var fylld med tung rock och som handlade om våra liv. Och om den inte handlade om våra liv så formade vi livet och idealen efter musiken och texterna.

Nuförtiden minns man 90-talet som glammigt och europoppigt. Det var ganska fattigt, men intensivt. Nirvana sjunger ”...our little group has always been” och jag minns i synnerhet täta vänskapsgrupper att känna sig trygg i.

Fast så kanske det är under alla –tal. Jag råkade bara vara ung just då.

1990-talet: de smutsiga hårens tid

År 1991 slog grungen igenom med dunder och brak med texter om liv, död, knark och all skit som människor går omkring och bär på.

Band som Nirvana, Pearl Jam och Soundgarden befann sig plötsligt på topplistorna (på den tiden brydde man sig ännu om listor) och spelades på radio och tv.

Finland hade genomlidit några år av lågkonjunktur och på loppis köpte man gamla kläder som såg likadana ut som dem som artisterna bar på MTV. I dem gick jag på krog och stod med nyfunna vänner och släppte ner mynt i jukeboxen och valde låtar som My Wave och Fell on black days, bägge från jättealbumet Superunknown.

Vi sjöng med, kramades och log. Håren var långa och smutsiga – precis som på tv.

Allt det där varade bara ett ögonblick känns det som om.

Döden var alltid närvarande i grungen

Då Chris Cornell plötsligt är död så rullar minnena fram, kanske eftersom han själv har skrivit de kanske vackraste låtarna till en väns död som jag någonsin hört; Say hello to heaven skrev han till sin vän och rumspolare Andy Wood som dog av en överdos i samband med bandet Mother Lovebones debut Apple.

Temple of the dog var ett band som alltid påminde om att döden och grungen var oskiljaktiga och att man själv var jävligt dödlig. Då man är ung är sådana tankar omskakande.

Döden finns ofta i också Soundgardens texter.

De hängde ihop med den ångest banden sjöng om och som man kände.

Chris Cornell såg dessutom ut som den som gett oss livet, Jesus i sitt långa hår och sin vackra kropp. I Svenska Yles grupp ”rockpoliserna” minns man hans gudomliga röst, den som gick genom ben och märg. Man minns också hur imponerande videon till Soundgardenlåten Jesus Christ pose var, men också spelningar med hans andra band Audioslave på Roskilde 2005.

Soundgarden & cirkusen som kom till stan 1995

År 1995 turnerade Soundgarden runt i världen tillsammans med en hel drös av den alternativa och tunga musikens intressanta namn och dök också upp i Helsingfors.

Jag minns hur jag klädde upp mig i flanellskjorta och surfade på publiken precis sådär som skivbolaget Sub Pops fotograf Charles Peterson brukade plåta publiken: som svettiga, lite grottiga män med primitiv klädstil.

Att vara där, samtidigt som tusentals likadana människor var en enorm upplevelse. Banden White Zombie, Mudhoney, Blind Melon, Kyuss med flera var fina och energiska men mitt och andra rockpolisers minne av Soundgarden var att de var lite trötta.

Låtarna var väldigt bra – men 1995 så hade nog luften gått ut grungens stora band, antagligen som en kombination av att det mediala trycket på hela scenen, vänners död och personliga problem.

Äktheten i musiken

Nu senare förstår jag hur väl marknadsförd grungen var eller blev – man skapade en stark känsla av en ungdomskultur som var superlokal (Seattle) men som spred sig ut över hela världen.

I Mark Yarms bok Everybody loves our town blir det ganska klart hur bilden av Seattle inte korrelerar med den bökiga, mänskliga verkligheten med intriger, konflikter och skitprat som stadens musikscen också bestod av.

Samtidigt fanns ett odiskutabelt äkthetspatos i musiken och kring banden. Artisterna dog av droger (Wood, Cobain, Holes Kristen Pfaff, senare Alice in Chains Layne Staley eller brottades med addiktion) men kompromissade sällan på ett sätt som skulle ha hörts i musiken, tvärtom.

Jag trodde på den hela vägen och gör det fortfarande.

Ålderns höst

Nu tjugo år senare kan man konstatera att Soundgarden var mitt uppe i en till återföreningsturné, Temple of the dog gav några bejublade datum här om året och Pearl Jam och Nirvana är invalda i rockens Hall of fame.

Som soloartist har Cornell igen såväl gjort James Bond-låtar, sjungit på franska och uppträtt i Finlandiahuset.

Livets olidliga skörhet

Det vackraste med en låt kan vara hur en lyssning av den under en viss tidpunkt stannar i en livet ut. Den låt av Chris Cornell som jag vid sidan av Temple of the dogs Hunger strike älskar mest är Seasons, en lugn, vacker låt som bröt mot den tunga, gitarrbaserade, lärmiga stil som han odlat med Soundgarden.

1994 var jag i Dragsvik och en morgon då vädret var för jävligt och skogen kallade så blev det plötsligt ett elavbrott och vi fick stanna i stugorna.

Då lyssande jag på Seasons och den timmen av elavbrott och musik som jag verkligen älskade är ett minne som påminner en om att man aldrig vet hur många vackra stunder som är reserverande för en.

Nästa minut kan man tvingas ut och tetsa (vandra) i en kylig skog.

Jag tänker också på hur Cornell sjunger ”Nothing seems to kill me” i början på låtern Blow up the outside.

Eller på boxningstränaren Tick Wills (Forrest Whitaker) som i filmen Southpaw vid en ung pojkes död förvirrat och nedbrutet ser sig omkring och frågar ”what is this/vad är det här”.

Ja, vad är allt det här? Varför är det så pissigt. Det var sådana frågor som grungebanden och också Cornell försökte komma underfund med.

Jag är glad över att hans sista tweets om hur bra turnén gick var lyckliga.

Därför är hans död också så tragisk.

Rocksångaren Chris Cornell är död

Känd som frontfigur i Soundgarden och senare Audioslave.