Feminismen föddes på Mechelingatan

På den tiden var det helt otänkbart att det skulle finnas en kvinnlig president. Eller kvinnobänd.

Eller kvinnor överhuvudtaget i någon form av maktpositioner. Kommer ni ihåg?

Så låter det när Sunniva Drake, Katy Hertell och konstnären Cris af Enehielm tittar på diabilder från 70-talet på "Meckis", feministernas bostad på Mechelingatan där så mycket fick sin början.

Vi ser demonstrationer för jämlikhet på Helsingfors gator med handsydda banderoller, och vi ser fester på "Meckis".

- Först var det Marxistfeministerna, de var de första. Sen kom Rödkärringarna, och efter det många olika grupperingar med lite olika fokus. Fredsrörelse och miljöfrågor började intressera mig mer och mer, minns Katy Hertell.

Jag vet precis hur min livmodertapp ser ut

Sunniva Drake gick i spetsen för feministiskt självförsvar, men också för kroppslig självkännedom. Hon introducerade praxisen med gynekologisk självundersökning med spekula som en viktig form av maktåtertagande.

- Jag var med i en radiodebatt om det här. Det var jag och en manlig gynekolog. Han var väldigt upprörd och tyckte att man inte alls skulle hålla på med sådant. Hans främsta argument var att vi inte kunde sterilisera spekulan ordentligt i hemförhållanden.

Och jag minns att jag undrade: - Menar du alltså att man inte ska sätta in NÅGONTING i slidan som inte är steriliserat först? Alltså...?

Cris skrattar till: - Då kan man ju inte ha sex med en man heller!

Sunniva: - My point exactly!

Gapskratt följer.

Att kunna skratta och gråta tillsammans, och ha ett ställe där man alltid kunde göra det var en viktig förutsättning för sjuttiotalsfeministerna.

Ett café stänger en viss tid, och en föreningslokal har regler, men på Meckis kunde man alltid vara.

Fast i familjefängelset

En av dem som upplevde att hon kom hem när hon hittade till Meckis var Anita von Wright-Grönberg. Hon var med och grundade Marxistfeministerna.

- Jag satt fast hemma med två små barn och en man som reste mycket. Jag var arg och frustrerad över läget och tänkte att livet kan ju inte bara vara så här, det måste ju finnas mera.

Sedan läste jag ”Fräls oss ifrån kärleken” av Suzanne Brögger, och hittade den här gruppen av likasinnade. Då började det hända positiva saker.

Feministerna på Meckis diskuterade både sina egna privatliv och läste och diskuterade det aktuella som skrevs om feminismen och samhället.

De stödde varandra på alla sätt, både praktiskt , emotionellt och politiskt. Att bli medveten om alla dessa nivåer var en viktig frigörelseprocess.

Framför allt får man ett intryck av att de hade väldigt roligt.

Denna värld är vår

Utgående från mötena på Meckis skrev Carita Nyström och Birgitta Boucht boken Denna värld är vår - Handbok i systerskap. Den kom ut 1975, och ledde i sin tur till att många nya feministgrupper startades runt om i Finland.

Dags för avsked

I början av 90-talet var det dags för generationsbyte på Meckis.
Ann-Lis Söderholm flyttade ut, och in flyttade Cris af Enehielm med sitt måleri, sin dans och sin teater.

Cris hade besökt feministerna på Meckis ibland, som en lite yngre hangaround, och nu fick hon ta över.

- I nästan 25 år har jag bott här. Jag fortsatte feministernas tradition här på så vis att jag alltid har levat mycket öppet.

Jag har aldrig tänkt på hemmet som något som är bara mitt. När det var dags att flytta ut och lämna allt detta beslöt jag mig för att ordna en festival med all slags konst här den sista månaden jag är kvar.

Det var faktiskt de här feministerna som höll till här före mig som till stor del inspirerade mig till mitt måleri. De hade otroligt fina handsydda banderoller. Bland annat dem tog jag intryck av.

På den tiden hade jag mycket feministiskt tänkande i mitt måleri, säger Cris af Enehielm.

Privilegium att få vara med

- Det var ett otroligt privilegium att få vara med mitt inne i kvinnokampen, säger Sunniva Drake.

Jag har egentligen alltid varit intresserad bara av de stora frågorna.

Nu är det flyktingfrågan som är vår tids stora fråga. Jag känner mig privilegierad i det också, att få vara med och kämpa igen - nu för asylsökarnas rättigheter.

Ett stort motstånd mötte vi då också, med kvinnofrågan.

Ibland kändes det helt hopplöst, som att ingen ville lyssna på oss. Det var många som tyckte att vi var alldeles pilipalityper som höll på och väsnades om jämlikhet mellan kvinnor och män.

Så är det bara.

Kamperna ska utkämpas och rättigheterna erövras, steg för steg.

Se dokumentären om Meckis