Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Gustaf Antell: Ganska beige att vara finländare i Estland

Från 2017
Gustaf Antell
Bild: Yle

Den 10 juni firas den stora Finlandsdagen i Tallinn med bland annat en stor Finland 100-konsert på kvällen och gratis buss- och spårvagnsresor för alla finländare i stan. Det blir förhoppningsvis en solklar framgång, det vill säga om solen skiner blir det en succé.
Finland är för vardagligt för att av sig själv väcka entusiasm, säger Gustaf Antell, vår medarbetare i Baltikum.

Lördagen den tionde juni gäller det alltså. Det är då som Finlandsbilden i Estland testas på riktigt.

Eller så inte. Inte om det regnar och inte om solen skiner. Jag ska förklara vad jag menar.

Det är då den stora Finlandsdagen går av stapeln i Tallinn, dagen då Finlands hundraåriga självständighet firas. Programmets höjdpunkt är en stor konsert på Frihetstorget på kvällen, med artister som Vesa-Matti Loiri, Tõnis Mägi, Paleface och Chalice.

För att droppa några namn ur programmet som jag åtminstone har hört förr. Jag är inte så insatt i det här med musik. Man kan säga att en framgångsrik konsert bevisar att Finland är poppis i Estland och en flopp visar att vi är allt annat.

Men att säga så är fel.

Jag vågar vara av den åsikten att sol, vind och vatten har större inverkan på hur kvällen går.

Och nu tänker jag ge er en kort och helt personlig sammanfattning i tre delar om esternas Finlandsbild anno 2017.

Del 1: Gäsp så tråkig han är - vad ester tycker om finländare

Många ester blir fånigt glada när en utlänning talar flytande estniska.
Ibland händer det att en gnista tänds i damernas blickar när de hör min svårdefinierbara brytning.

Det tar inte en lång stund innan de framfusigt kastar sig fram med frågan:
- Varifrån är du?

När jag säger Finland försvinner först glimten i ögat, sedan intresset för vad jag har att säga och till sist hela damen.

Estniska män visar om möjligt ännu mindre nyfikenhet för finländaren i mig. Det är med andra ord ganska beige att vara finländare i Estland.

Del 2: Pendlingen som ledde någon vart

Vi känner alla till att tusentals ester veckopendlar till Finland för att lönerna är högre och arbetsförhållandena bättre.

Vad kanske färre finländare har insett är hur många av dessa ester som under de senaste åren har slutat pendla och har bosatt sig mer eller mindre permanent i Finland. Många ester har dessutom helt vanliga jobb i Finland, på kontor, i butik, som läkare eller veterinär, som programmerare eller personalchef.

De åker hem till Estland bara några få gånger per år. Det är mormor i Pärnu som hälsar på barnbarnen i Jyväskylä, inte tvärtom.

Finland känns tryggt och bra. Många av de här esterna tycker att det är Estland, inte Finland, som har stagnerat. Hör och häpna. Tänka sig. Trots att de kanske inte har blivit socialdemokrater, så har de åtminstone skakat av sig den nyliberala pälsen.

Eftersom jag här talar om relativt unga ester, så kan man förutspå att Estland kommer att närma sig Norden snabbare och mer obemärkt än många idag tror att är möjligt.

Del 3: Koivisto - vem?

Så några ord om president Mauno Koivisto några dagar efter hans frånfälle.

I Finland verkar de flesta tro att esterna är sura, arga och besvikna på att Finland, med president Koivisto vid rodret, var väldigt långsamt med att öppet tala för estnisk självständighet från Sovjetunionen.

Vilket är sant.

Men i Estland är Koivistobilden nuförtiden mycket mer nyanserad än så. En nyans är förstås att ungdomarna nog inte riktigt vem Koivisto var.

Men en mer representativt träffsäker bild av Koivistos betydelse för Estland kom Trivimi Velliste, utrikesminister åren 1992 till 1994, med i en intervju som Verkkouutiset publicerade i söndags: ”Det är viktigt att förstå att högljudda deklarationer inte är rätt sätt att agera i alla situationer. Ibland är det, som i Koivistos fall, visare att agera i tysthet, ett steg i taget.”

I Estland har de flesta förstått att Koivistos Finland i hemlighet började ge stöd åt Estlands självständighetskamp redan år 1988, det vill säga tre år innan självständigheten blev ett faktum.
Det skedde formellt som så kallat kulturutbyte, men det var ett kulturutbyte som på fyra år steg långt över 100 miljoner mark, 25 miljoner euro i dagens pengar.

Med de pengarna utbildades ester bland annat i sådana kulturella aktiviteter som parlamentarism och marknadsekonomi. Under 1990-talet, när Estland hade gripit sin självständighet, hade Finland fortsättningsvis en ledande roll när tusentals tjänstemän inom den offentliga förvaltningen skolades upp.

Så för att hoppa tillbaka till början.

Vi finländare må vara sorgligt underskattade som spännande utrikiska charmörer, men när det kommer till kritan uppskattar esterna sina vänner i norr högre än de italienska casanovorna.

Om solen skiner den 10 juni blir Vesa-Matti Loiri en bejublad succé på Frihetstorget i Tallinn. Regnar det orkar nog inte de väderkänsliga esterna ta sig ut till konserten.