Bärtils bokklubb: Christina Andersson har en barnboksöverblick ända från 1930-talet

Ateneumutbildade porslinsdekoratören, författaren Christina Andersson skrev först noveller för en så kallad vuxenbok. Men snart, när hon fick sina tre barn med författaren Claes Andersson, övergick hon till att skriva för barn.

- Jag skriver sådant som jag tycker om att skriva, som är lustfyllt och som jag själv skulle vilja läsa.

Hittills har det blivit tjugoen egna böcker varav hon har illustrerat åtta själv. Vid sidan av även en massa pjäser, manuskript för radio- och tv och animationsfilmer, var hennes senaste text för boken Lilla Bä!? En Bä-Bäblisk berättelse, (2015) med bilder av illustratören, barnbarnet Nadja Andersson.

En person hon alltid velat träffa

Debuten skedde 1957 med Hej och hälsningar, men det var med de två böckerna om Jakob Dunderskägg som genombrottet kom. Den har blivit mest översatt och gjordes också som tv-serie i Sverige och som berättelse håller den nog fortfarande, säger Christina Andersson.

För Andersson själv gav Dunderskägg tillfredsställelsen att äntligen få träffa en person som hon alltid hade velat möta. Han är ju gjord av det stoff som drömmar görs av, säger hon samtidigt som hon berättar att hon tog lite inspiration av skärgårdsgubbar också.

- Och han innebar en liten revolt mot snälla barnvakter utan fantasi. Mary Poppins är underbar, men hon var redan gjord så jag ville ha en manlig person som var rolig och ville leka med barn, berättar Andersson.

Förutom humorn, säger hon att det skall finnas något stråk av kärlek, liv och död med i hennes berättelser. Och slutet måste alltid vara lyckligt, inte vrållyckligt, men det är väldigt viktigt att det är ljust och det finns hopp, understryker hon.

Stark vardagsmagi

Christina Andersson har vardagen starkt med i sina berättelser och hon konstaterar att det ger henne mera att skriva om till exempel två skedar som grälar, än att skriva förslagsvis fantasy. På det sättet blir hennes figurer mer påtagliga, med ett tydligare utseende och en tydligare röst, upplever hon.

Det att Anderssons berättelser har sagts ha svårare att gå hem hos barn under sex år kommenterar hon med att det handlar enbart om henne själv. Barbro Lindgren, - som hör till de författare som Andersson säger sig nästan beundra mest, - hon har kunnat skriva Max potta och sådant, vilket är beundransvärt, uppfattar Christina.

- Men jag skulle aldrig kunna det. Jag skulle känna mig fånig på något sätt. Det ligger inte för mig helt enkelt, konstaterar hon.

På tal om förebilder säger hon att Barbro Lindgren absolut är en förebild för henne. Astrid Lindgren är fantastisk jo, men på något sätt står Barbro Lindgren henne närmare, också nu med sina underbara vuxenböcker.

- Det är värmen och humorn och det här att kunna se saker på ett klart sätt och också lite nytt, tycker Andersson.

Samarbetet med Veronica

Om sitt eget samarbete med illustratören Veronica Leo berättar Christina Andersson att det kom sig av att hon känt Leo sedan oerhört lång tid tillbaka. Även hennes döttrar har illustrerat för Andersson.

Många av sina böcker har Christina absolut velat göra själv, som Oj! Tröstebok för koppar och korkar (2004) till exempel. Men hon har också skrivit böcker som hon inte har velat illustrera.

- Antagligen för att det är lite komplicerade saker, och jag är inte så skicklig på att rita cyklar till exempel eller spårvagnar och sådant där.

Av Anderssons böcker har Veronica Leo illustrerat William och Vild-Jam (1978), Grodprinsen (1986) och Gröna tomaten (1989). Sistnämnda handlar om en liten flickas skolerfarenheter och fantasier på vägen hem från skolan.

- Det handlar ju väldigt mycket om min dotter Henrika det här, det var alldeles förskräckligt. En del av det berättade hon inte ens för mig då, för hon tyckte att hon inte ville betunga mig med det, säger Andersson.

Efter fransk lekskola i Helsingfors gick Henrika Andersson i fransk-finska skolan i Helsingfors. Hon kunde inte finska och inte helt franska heller och blev ganska så ordentligt mobbad, berättar Christina.

Nå, det klarade sig och nu kan hon finska och franska och skriver egna böcker också hon. Men hade Christina då känt till allt som hände hade hon tagit sin dotter ur den skolan.

Är Christina Anderssons andra böcker också så här starkt verklighetsbaserade, frågar jag. Gå nu dit och säg sedan… svarar hon och tillägger med ett skratt att hon ibland ju tycker att tekopparna pratar med varandra. Författaren Solveig von Schoultz berättade förresten att hon också brukade prata med sina tekoppar, så inte är jag ensam om det, tillägger Christina.

- Men hon skrev inte om det. Jag skriver om det. Och, jo jag tycker om den där glidande skalan, att det är riktigt men ändå inte, att det möjligtvis kan vara så här.

Moraliska frågeställningar

Ofta har Christina Andersson bakat med någon moralisk fråga i sina berättelser. Hon säger att hon inte kan låta bli, men att hon försöker gömma den så mycket hon kan.

- För mig är det viktigt att man har med en viss moral, som till och med kan smaka ganska gott om man inte märker att det är en hård pinne där inuti som man också slickar i sig. Det söta först och sedan går pinnen ner av bara farten, visualiserar hon.

Andersson betonar att det inte får vara bara ”blähä”, utan det ska finnas en stomme med i varje historia. Moral är någonting som man ska bygga sitt liv på, alltså etik, var god mot din nästa eller älska din nästa, det skall alltid vara närvarande, säger hon.

Spår från barndomens läsning

Christina Andersson berättar att det fanns väldigt dåligt med barnböcker när hon var barn i slutet av 1930- och början av 1940-talet. Det var sådana som Skattkistan, med olika sorters sagor - och hon älskade ju sagor, utbrister hon.

Bröderna Grimm, den där tjocka som nu är långt över hundra år gammal med liten stil, den slukade hon. Men inte en bild fanns det i den boken heller.

- Ändå lämnade de nog sina spår de där sagorna, det här med att springa med blödande fötter och vara med om hemska saker som rullande huvuden och sådant, det tror jag alla barn tycker är spännande. Men det bara måste ju gå bra på slutet! understryker hon igen.

Också indiska sagor tyckte hon om som liten. Då fanns Barnbiblioteket Saga, men det var mera hennes mors litteratur, som hon fick överta eftersom utbudet var så snävt. Och Söderströms publicerade en utgåva på fyra böcker med Tusen och en natt, minns hon.

- En sådan bok fick jag varje jul och det var… ahh, det var härligt! Men som sagt, det fanns inte så mycket att jämföra med, påpekar Christina Andersson.

Den underbara högläsningen

Jo men det var ju mamma som läste för Christina Andersson när hon själv ännu var ett barn i Åbo. Pappa läste aldrig, men det behövde han inte göra för det fanns inte med i bilden, berättar hon.

Christinas mor Ulli Ehrnrooth-Forsten var konstnär, bland annat porträttmålare och hon hittade på historier och skrev sagoböcker själv, vilket innebar att det fanns ett oändligt eget flöde av berättelser i familjen Forsten. Till julen till exempel gav hon små böcker som hon hade illustrerat med vad Christinas mjukisdjur hade för sig tillsammans med hustomten på natten och sådant.

- Och många morgnar kom jag och min bror med våra djur och stoppade dem intill mammas öra så att de skulle viska till henne. Då halvsov hon ännu, men det kom nog sedan alltid någon berättelse.

Den bok Christina inte velat missa

Om man som barn ska läsa bara en bok, är det för Anderssons del givet att den boken är Nalle Puh, också om Christina som riktigt liten inte förstod sig på den. Hon var ungefär i läsåldern när hon verkligen började älskade den, berättar hon.

Christina Andersson tilltalas av allting i Nalle Puh, men framförallt är det humorn, som man som lite äldre känner igen, säger hon. Och det är de fina, välutmejslade karaktärerna.

Till exempel Lilla Nasse, som man gärna skulle hålla i fickan ibland och trösta för att han är så skrämd. Alla de här figurerna är så hjärtevärmande, utropar Andersson! Också om hon fortfarande tycker att Uggla är tråkig.

När det gäller favoriter bland hennes egna verk tycker hon mycket om de två böckerna om Tygtigern Lukas. Och naturligtvis böckerna om Jacob Dunderskägg.

Dessutom har hon själv haft stor glädje av de uppochnervända sagorna, som aldrig blivit några bästsäljare. Men Andersson roade sig kungligt när hon bland annat skrev Rödluvan tvärtom.

- Att beskriva varför häxan är så otäck och lite trösta henne och sådana saker. Men det vet jag inte om barn är så hemskt intresserade av att man gör – men jag är!, skrattar hon.

Andersson tycker att det är väldigt fint att det i dag finns ett så mycket större utbud av berättelser, både samtidsrealistiska, fantasy och ja mera överhuvudtaget. Nu finns det riktigt många goda böcker och bra illustratörer – och det är alldeles utmärkt!, konstaterar Christina Andersson med ett nöjt skratt.

Bärtils bokklubb: Vad är viktigt för Andersson som författare

6:44

Vad tycker du bäst om att läsa för ditt barn? Har ni favoritförfattare och -illustratörer som ni återkommer till? Vill barnet läsa samma bok om och om igen? Dela gärna med dig av era bästa boktips till #bärtilsbokklubb!