Hoppa till huvudinnehåll

X3M

Biståndsarbetaren Annette är tränad i att kidnappas: "Den första halvtimmen är farligast"

Från 2017
Uppdaterad 23.05.2017 14:28.
Annette Gothoni jobbar på en skola i Kambodja.
Bildtext Annette Gothóni gick en intensiv säkerhetskurs i Nairobi. Här jobbar hon på en skola i Kambodja.
Bild: Pasi Liesimaa

En finländare har kidnappats i Afghanistan efter tre månader med en hjälporganisation. Biståndsarbetaren Annette Gothóni har nyligen tränats i hur man hanterar att bli kidnappad.

Annette jobbar med att hjälpa barn runtom i världen, bland annat med att hindra könsstympning bland flickor. Hennes arbetsgivare World Vision skickar flera av sina medarbetare till länder med svåra konflikter. Ett led i träningen är att gå en intensivkurs i farliga situationer.

Vad går träningen ut på?

- Vi lärde oss hur man ska bete sig när någon skjuter mot en, när någon försöker stjäla ens bil och hur man hanterar en kidnappning. Det är inte bara teori, utan vi går igenom situationerna praktiskt också. Man utsätts för stressande scenarier i ett slags skådespel. Det var nog en av de tuffaste veckorna i mitt liv.

Den som har vapnet bestämmer. Man ska ganska långt vara medgörlig, det är viktigast att hålla sig vid liv.

― Annette Gothóni, biståndsarbetare

Vad kan man då göra i en farlig situation, som just ett kidnappningsdrama?

- Det viktigaste att komma ihåg är att den som har vapnet bestämmer. Man ska ganska långt vara medgörlig, för det är viktigast att hålla sig vid liv. I många fall är det kriminella ligor som är ute efter pengar. De kidnappar västerlänningar i hopp om att få lösensumma. Kidnapparnas huvudsakliga mål är sällan att döda en utan att hålla en vid liv tills man får pengarna.

Känn till kidnapparna

Lärde ni er hur och när man kan göra motstånd?

- Ja. Bland annat lärde vi oss hur man kan ta sig loss från handbojor, men också när det lönar sig att ta den risken. Det är också viktigt att minnas att den första halvtimmen är allra farligast. Då går allting snabbt, alla är väldigt till sig och nervösa. Det är oftast det sämsta läget att försöka rymma. Det kan man kanske fundera på först när det lugnat ner sig och man vet mer detaljer, till exempel var man befinner sig.

Annette Gothoni
Bildtext Annette Gothóni är beredd att ge sig ut i fältarbete igen. I en vecka har hon tränat inför det som inte får hända.
Bild: Yle/Björn Karlsson

Vad borde man annat veta för att kunna rymma?

- Om man måste rymma lönar det sig att känna till kidnapparna bättre, veta ungefär hur de agerar och när man har en stund för sig själv. De flesta stora biståndsorganisation har ändå stora säkerhetsteam bakom sig som ingriper. Då sker mycket arbete bakom kulisserna, så ens största mål är att hålla sig vid liv.

Började skratta hysteriskt av rädsla

Ni lärde er hantera kidnappningar med hjälp av rollspel. Hur kunde ett sådant scenario se ut?

- Övningarna började väldigt plötsligt. Ingen kom och sa ”nu ska vi kidnappa er om tio minuter, se till att äta och dricka mycket vatten”. Vi kunde vara mitt i en annan lektion när övningen börjar utan förvarning. Det är så realistiskt att man lätt glömmer att det är frågan om en övning. Det finns en psykolog på plats, så man kan diskutera hur det kändes. En del reagerar väldigt starkt.

På vilket sätt?

- Man blir ju inte precis kidnappad varje vecka, så man vet inte hur man reagerar förrän det faktiskt händer. Man lär sig mycket om sig själv. En del började skratta hysteriskt av rädsla under träningen. Det är bra att veta om på förhand att man reagerar så. Då kan man lära sig att hantera det på ett annat sätt. I verkligheten kan man kanske inte börja skratta utan att det kostar en livet.

Vi var ute på fältet och gjorde intervjuer. Då kom säkerhetsteamet och skrek ”in i bilen!”

― Annette Gothóni, biståndsarbetare

Det låter som en viktig träning, men jag hoppas att du aldrig behöver den.

- Ja precis! Men det ger en ändå en viss känsla av trygghet att ha en del MacGyver-knep i fickan ifall det behövs. Sedan vet man aldrig vad som händer i verkligheten, i en situation som den i Afghanistan. Men en känsla av trygghet har jag ändå fått.

Atte och Leila Kaleva omedelbart efter hemkomsten till Finland
Bildtext Finländarna Atte och Leila Kaleva hölls som gisslan i flera månader i Jemen. De frigavs år 2013.
Bild: Utrikesministeriet

Nära ögat i Somalia

Har du någonsin varit med om en farlig situation ute i fältarbetet?

- Det är flera år sedan, vi hade ett projekt i Somalia som vi var tvungna att avsluta. Det var helt enkelt för oroligt. Där var vi ute på fältet och gjorde intervjuer. Då kom säkerhetsteamet och skrek ”in i bilen!” Vi lydde och körde väldigt snabbt tillbaka till platsen vi bodde på, omgiven av höga murar och säkerhetsvakter. Det visade sig att rebeller fått nys om det fanns en västerlänning i vårt team. Som tur var blev vi varnade och kunde ta oss iväg.

Det är avskyvärt att slå till mot någon som kommit till ens land för att hjälpa.

― Annette Gothóni, biståndsarbetare

Hur kändes det där och då?

- Jag förstod situationens allvar först efteråt. Jag gick in i ett slags chocktillstånd där jag bara lydde vad jag blev tillsagd att göra. Vi har turen att jobba med väldigt erfarna och kunniga människor som gör vårt jobb mycket lättare. Det lönar sig alltid att lyda dem, vare sig det gäller färdrutter eller hemkomsttider. Vi har också konstant kontakt via säkerhetstelefoner.

Du blev inte avskräckt då, utan fortsatte att jobba. Hur känns det nu, efter att du hört om kidnappningen i Afghanistan?

- Mina tankar går till personen som kidnappats och alla som jobbar med det. Det är avskyvärt att slå till mot någon som kommit till ens land för att hjälpa. Det är också hemskt att många människor levt hela sina liv i en sånhär vardag.

Mer om ämnet på Yle Arenan

Diskussion om artikeln