Professor Laura Kolbe: Det anspråkslösa möter det officiella under Koivistos begravning

Imorgon begravs president Mauno Koivisto under högtidliga former i Helsingfors.

Ceremonin blir den första statsbegravningen sedan 2011, då statsrådet Harri Holkeri begravdes.

Men vad innebär egentligen en statsbegravning?

- I praktiken att staten står för kostnaderna. Då finns en förutsättning att begravningen ska ha ett symbolvärde som också reflekterar statens roll. Innehållet blir såväl politiskt, kulturellt som personligt, förklarar professor Laura Kolbe

1950-talet de storslagna begravningarnas decennium

Statsbegravningarnas symboliska värde var enligt Kolbe speciellt tydligt under 1950-talet.

- Då dominerade statsbegravningar stadsbilden i Helsingfors nästan varje år. Först hade vi förstås marskalk Mannerheims begravning 1951, sedan presidenterna Ståhlberg och Ryti 1952 respektive 1956.

Men det är inte bara presidenter och andra högt uppsatta politiker som kan föräras med en statsbegravning utan också exempelvis konstnärer och idrottsmän.

- Jean Sibelius begravning år 1957 blev begravningsteater med storslagen koreografi.

Laura Kolbe understryker att man måste placera 1950-talets begravningar i sitt sammanhang för att kunna greppa deras betydelse.

- Kalla kriget hade börjat och det var viktigt att lyfta fram Finlands självständighet på ett symboliskt sätt. Det var tuffa tider och begravningarna blev enormt viktiga för vanliga människor.

Inte obligatoriskt med statsbegravning

Det är dock ingenting som säger att en president eller statsminister måste begravas under dylika former. De anhörigas önskemål beaktas givetvis och ibland spelar andra intressekretsar in.

- Vi kan ta Olof Palmes begravning i Sverige som exempel. Det var ingalunda en statsbegravning, istället präglades den av det socialdemokratiska parteits ideologi och röda färger, påpekar Kolbe

Viktigt att få chansen att säga farväl

Under Mauno Koivistos begravning kommer traditionerna att dominera.

Helsingfors domkyrka och begravningsplatsen vid Sandudd blir de centrala platserna för koreografin. Sorgetåget kör från Domkyrkan till Sandudds via stadsrådsborgen, Finlands Bank och presidentens slott.

- Jag misstänker att väldigt många kommer vilja ta avsked av sin president under kortegen. Det här kunde vi senast göra 1986 då Kekkonen avled. Även om vi inte personligen känner våra presidenter har vi ofta ett starkt förhållande till honom eller henne. Det är viktigt att få ett tillfälle att ta avsked, en gemensam arena för våra känslor.

Koivistomyten

Vid sidan av det officiella och traditionella spelar förstås det personliga en viktig roll.

Laura Kolbe tycker det ska bli spännande att se hur man knyter ihop de olika elementen för att hedra Mauno Koivisto.

- Jag tror det blir en intressant pudding av statens och Koivistos personliga historia. Det finns ju flera mytiska hjälteelement kring Mauno Koivisto: kriget, uppbyggandet av välfärdssamhället och framför allt hans roll som den anspråklöse familjefadern.

Just denna anspråkslöshet tror Kolbe att kommer dominera morgondagens begravning.

- Jag tror att pompa och ståt, marschmusik och uniformer kommer att placeras i marginalen, medan det intima lyfts fram. Och det är en sådan ceremoni vi behöver. Genom Mauno Koivistos liv konstuerar vi vårt eget liv och vår familjehistoria. Han blir en knutpunkt mellan lilla mig och stora Finland.