Långläsning: Fredrik Jensens fotbollsframgång satte syskonkärleken på prov
”Jag hade svårt att genuint vara glad för honom det första halvåret”. Samtidigt som Fredrik Jensens karriärkurva pekar spikrakt uppåt har storebror Richard stampat på stället. Yle Sporten besökte fotbollsbröderna i Nederländerna.
– Enes, say morjens.
Fredrik ”Pikku” Jensen går med självsäkra steg ner för en trappa i Twentes klubbhus för att möta Yle Sporten. Bredvid sig har han vännen och lagkamraten Enes Ünal – turkisk landslagsman och Twentes skyttekung.
Morjens är ett av de svenska orden som Pikku lärt Enes. Många andra lämpar sig inte i skrift.
Pikku ser ut att trivas som fisken i vattnet i Hengelo, utanför Enschede. Han har tagit plats och visat att han hör hemma på högsta nivå i Nederländerna.
Om man är yngst bär man bollarna. Oavsett om man gjort fyra mål i den holländska ligan eller inte.
Tjugofem matcher och fyra mål i den holländska ligan under debutsäsongen. A-landslagsdebut med mål. Det är ett facit man inte skojar bort.
En karriärutveckling i överljudshastighet.
Men för att förstå hur allt började måste man backa bakåt bandet tio år.
Helsinki Cup, 2007.
Tre Borgåpojkar står för lysande insatser då FC Futura i elvaåringarnas final krossar HJK med hela 4–1.
Fredrik Lassas sätter in två bollar, Richard Jensen gör ett mål – och lillebror Fredrik, som kallas Pikku eftersom Lassas lagt beslag på smeknamnet Freda, antecknas också i målprotokollet.
Det är den antagligen största segern någonsin för Borgås juniorfotboll.
– Richard Jensen är kanske den bästa spelaren i Finland, säger en elvaårig Fredrik Lassas i Urheiluruutus intervju efter matchen.
Lassas berättar också att trion tränat fotboll 5–10 timmar varje dag under sommaren.
– Inte förstod man i det skede vad man hade för guldklimpar. Det var klart, de var otroligt skickliga och målmedvetna båda två. Duktiga på olika saker. Ricke var en tekniker ut i fingerspetsarna, Pikku kommer jag mest ihåg för snabbheten och det otroliga skottet, säger juniortränaren Johan Lönnqvist.
Pikku ställdes inför ett tufft val år 2013. Han valde rätt.
Stenhårt slit i FC Honka, HJK och på egen hand i Borgå hade gett resultat för Pikku. Han var ett hett byte för juniorakademierna i de klassiska fotbollsländerna England och Nederländerna.
Tottenham, Aston Villa eller Twente? Det var bara att välja. Alla tre vill ha Pikku.
– Jag hade äran att vara med Pikku i Aston Villa i en vecka. På flygfältet i Birmingham kom en person från Villa och mötte oss. Det första man hör på flygfältet i Birmingham är ”hello Pikku”. Då förstod jag kanske hur stort det var. De hade ingen aning om vad Pikku betyder, men det var ingen som kallade honom för Fredrik. Det visade att okej, här är någonting stort på gång, säger Johan Lönnqvist.
Valet föll på Twente. Det betydde en återförening med storebror. ”Ricke” hade flyttat till samma klubb ett år tidigare.
På bara ett år har Pikku klarat av att etablera sig i Twentes förstalag
Nederländerna är en fantastisk grogrund för stora fotbollslöften.
– Alla brinner för fotbollen. Det är på liv och död. Det är allt de vill. I Finland är det mera att ”det här är min hobby”. Man tycker att det är roligt. Här är det en otrolig vilja och man är lycklig för att få spela fotboll. På varje träning vill man visa vad man kan göra. I början var det en liten chock. Men snabbt kan man adaptera sig, säger Pikku.
Hur skiljer sig träningarna mest från Finland?
– Holland är känt för sin tekniska fotboll. Här kör vi med bollen genast under uppvärmning. I Finland löper man de första 30 minuterna, lyfter knäna, tänjer, härjar och har sig.
Pappa Henrik håller med.
– Det är hundraprocentigt fokus på att bli bättre. Alla är motiverade. Det är konstant en intern tävling. Varje träning är ett nytt tillfälle att bevisa att man är värd den plats man är där för. I Holland kryllar det av nya testspelare som vill ta din plats. Nog är det en tuff värld.
Fredrik är en listig orm, som bara tänker på fotboll.
― Enes Ünal, Pikkus vän och lagkamrat.
Sorglös, lugn, glad, en levnadsartist. Det är ord som folk använder för att beskriva Pikku. Ricke? Ambitiös och allvarlig med stenhård självdisciplin. En strävare som vill mycket i livet.
Alla som Yle Sporten talat med säger samma sak. Ricke och Pikku är som natt och dag.
– Levnadsartist? Säger Pikku med ett förundrat leende. Han tänker en stund.
– Jag hoppas det är en bra sak, säger han till slut med ett stort skratt.
Men man ska inte låta sorglösheten bedra en. På fotbollsplanen är inställningen hundraprocentig.
– Fredrik är en listig orm, som bara tänker på fotboll, säger Enes Ünal, Pikkus vän och lagkamrat.
Enes (till höger) hänger mycket med Pikku på fritiden. "Jag kallar honom Fredrik eller Frankenstein, det förändras varje dag".
Förra sommaren fick Pikku provträna med förstalaget och gjorde så bra ifrån sig att han fick stanna. Då han fick spela visade han framfötterna och fick mer förtroende.
Då lagets ordinarie offensiva mittfältare var borta hoppade Pikku in och gjorde så bra ifrån sig att han numera är ordinarie på sin favoritposition.
I landslagsdebuten hoppade han in med halvtimmen kvar att spela. Det blev mål direkt, framför pappa Henrik på läktaren.
Stressar du aldrig?
– Före min debut så stressade jag nog lite. Inte då jag spelade, men då vi gick ut till planen. När jag för första gången spelade framför hemmapubliken.
– Sedan när man får spela handlar det om fotbollen. Man glömmer bort att där är tusentals människor som ser på en. Att bortafansen buar.
Efter säsongen blev Pikku utsedd till årets talang i Twente. Som man kan se på klippet här talar Pikku (och Ricke) flytande holländska.
Fokus håller så småningom att skifta till säsongen 2017–2018. Målsättningen är redan klar.
– I holländska ligan vill jag spela varje match från början till slut. Göra minst tio mål. I landslaget är det samma sak. Bara börja bygga framåt och ta en plats i öppningselvan och bli viktig för laget.
På träningscentret i Hengelo tillbringar Pikku en stor del av sina dagar. Väckning 7.45. Samling 8.30 för morgonmål. Träning 10.30 och sedan lunch.
Träningscentret är ett stort komplex med sex planer. Den här fredagsmorgonen i maj doftar det härligt av nyklippt gräs och molnen är regntunga.
Det är taktikträning och den största delen av passet går bakom stängda dörrar. Efter passet blir Pikku och Enes Ünal kvar för att träna avslut. De flesta andra lämnar planen.
Plötsligt skär några finska ord genom tystnaden.
– Hyvää päivää, mitä kuuluu?
Det är en Twentespelare med nummer fyra på shortsen som ropar i riktning mot Yle Sporten.
– You are Jos Hooiveld, right?
– Yes, the madafakin king of Turku, säger Inter-bekantingen med ett gigantiskt leende på läpparna.
En minut senare kommer Ricke fram och hälsar. Han blickar tillbaka mot planen där lillebror fortfarande tränar avslut. Några minuter går. Ricke är svettig och otålig.
– Va håller han på med? Jag orkar inte vänta på honom. Han brukar inte stanna så här länge, han vill nu visa någonting. PIKKUUU!
"The madafakin king of Turku" kämpar med Enes Ünal på träning
Vägen till toppen är sällan spikrak
Efter lunchen åker vi iväg till brödernas lägenhet.
De bor rymligt i ett höghus en knapp kilometer från träningscentret i Hengelo. Det är hemtrevligt, med matchminnen i form av vimplar och tröjor upphängda på väggarna.
I bokhyllan finns det mängder av John Grishams böcker och också verk av Kjell Westö. På bordet ligger ett halvt genomläst exemplar av Jo Nesbøs senaste roman, Törst. En bok som faller bägge bröderna i smaken.
– Alltså, jag som inte ens brukar läsa tycker om Nesbø. Böckerna är sååå bra, intygar Pikku.
På väggen hänger en gitarr. Ricke har tagit lektioner i ungefär ett års tid och vågar sig på ett försök på solot i Dire Straits Sultans of swing.
Gitarrspelandet är ett av otaliga järn som Ricke har i elden. Han orkar inte sitta still. Ricke hör inte till dem som knarkar fotboll på kvällarna. Han har annat att tänka på.
Den senaste tiden har Ricke varit upptagen med att ta studenten genom självstudier, vara med om att lansera en startup, lärt sig spela gitarr – och skapat förutsättningar för sin pilotdröm.
– Någon dag, om allt går sin väg, så skulle jag vilja flyga mitt eget lag, ett lag som spelar i Europa League eller Champions League, till destinationen där vi spelar. Och sedan flyga laget tillbaka. Det är min ultimata dröm, haha. Vilket kanske låter så där cuckoo, men vem vet, man måste alltid drömma, säger Ricke med ett stort leende.
Ricke behärskade trumspelande sedan tidigare. Nu har han övat gitarr i ett år. "Välj bara ut de bästa bitarna", instruerar han inför klippandet av Sportmagasinet.
Den intensiva sysselsättningen har också fungerat som distraktion. Ricke glömmer gärna säsongen 2016–2017. Fotbollsmässigt gick ingenting som planerat.
Pikkus superår kom som en blixt från en klar himmel. Egentligen var det mittbacken Ricke som var tippad att ta en plats i förstatruppen.
Jag hade svårt att genuint vara glad för honom det första halvåret. Det måste jag helt ärligt erkänna.
Ricke satt fyra matcher på bänken i ligan säsongen 2015–2016. Den här säsongen blev det noll. Besvikelsen har stundvis varit svår att smälta.
Ricke drar in ett djupt andetag och berättar.
– Det är någonting som jag säkert gått över hundra gånger i mina tankar. Jag vet inte hur man ska beskriva vad man gått igenom den här säsongen. Jag hade trott, på grund av mina fyra gånger på bänken, att jag skulle få chansen.
Hur tungt har det varit att bearbeta det här?
– Jag måste säga att speciellt i början var det helt otroligt tungt. Just för att jag inte kunde förstå. Blandade känslor, förtvivlan, ilska, förundran. Så ser man brorsan få chansen … det var en svår bit att svälja. Jag hade svårt att genuint vara glad för honom det första halvåret. Det måste jag helt ärligt erkänna. Från och med januari–februari har jag kunnat njuta av hans framgång också. Det lättar på den egna situationen på sätt och vis. En tyngd har lyfts från axlarna. Visst har det varit en lång säsong.
Pikku:
– Jag vet hur bra han kan vara. Jag vet hur bra han är. Jag har tagit ett stort steg det här året i min karriär och jag är helt säker på att han kommer att ta samma steg inom en när framtid. Om det är här i Twente eller någon annanstans får vi se. Han är på riktigt en otrolig spelare.
Twentes chefstränare René Hake: Han behöver ha lite tålamod, men det har han inte alltid. Han vill nå fram snabbt.
Twentes tränare René Hake berättar hur han resonerat.
– Det har att göra med truppens helhetsläge. I fjol såg det annorlunda ut och det var därför han ibland var med. Den här säsongen har vi andra spelare på positionerna han kan spela på. Det är orsaken till att han inte har varit involverad. Det har också att göra med skador. Ibland dras han med småskador som håller honom borta i några veckor. Det har inte hjälpt honom komma närmare förstalaget. Men det kommer att vara annorlunda i framtiden.
Ricke kommer att träna med förstalaget under sommaren, sedan är det dags att se över situationen igen. Trots det tunga året förlängde Ricke – precis som Pikku – kontraktet i vintras.
– Han behöver ha lite tålamod, men det har han inte alltid. Han vill nå fram snabbt. Det kan vara bra för honom att åka någon annanstans för att spela. För att få erfarenhet. Han måste förbättra sin mentalitet, bli mer avslappnad. Han vill göra allting så bra att han ibland tvingar sig fram. Det är bättre att slappna av än att forcera det, säger Hake.
Skulle du Ricke orka med ett år till i Jong?
– Nä, nä. Ärligt sagt så nä. Men jag tror inte att det är aktuellt heller. Vi får se vad som händer. Både mitt och klubbens mål är att jag ska spela på en så hög nivå som möjligt nästa säsong.
Ricke har fått nöja sig med spel i andralaget. Det orkar han inte med en säsong till.
Det finns klara hierarkiska gränser mellan första- och andralaget. Ett konkret exempel är lunchen. Förstalaget äter i ett skilt rum och får välja mellan olika alternativ, ofta fisk och kött.
Andralaget får nöja sig med det som finns i klubbkafeterian: Olika sorters skivat bröd, skinka och ost. Och kaffe. Samma meny varje dag.
Vid borden trängs spelare kring Nutellaburkar och ketchupflaskor. Proffsigt? Inte så värst.
– Det är förfärligt. Jag kan inte förstå det. Att slippa äta den maten är den största motivationsfaktorn för mig att ta en plats i förstalaget, säger Ricke med glimten i ögat.
Ricke har fått nöja sig med att agera kapten för andralaget. Laget slutade sist i den tredje högsta divisionen med bred marginal och flyttades ner.
Twente har länge brottats med ekonomiska problem. På grund av finansiellt fiffel får klubben inte spela i Europa de kommande åren. Återväxten i klubben har lidit på grund av alla bekymmer.
Twentes andralag fick byggas om nästan helt och hållet förra sommaren. Det har märkts i resultaten.
Reservlaget avslutade säsongen med bortamatch i Haarlem, nära Amsterdam. Det var rätt lågt tempo och underhållningsvärde på planen – men desto gladare miner vid klubbhusets bardisk och på läktaren.
I Haarlem gick det hett till på läktaren. Åskådarna svalkade sig med öl och njöt av friterade godsaker.
Hemmalaget Koninklijke HFC:s supportrar sköljde ner 0–1-förlusten med mängder av öl. Många knaprade på den lokala specialiteten bitterballen.
Ricke satte punkt för en tung säsong genom att skriva några autografer till glada juniorer.
Det här är långt ifrån glamouren på Twentes hemmastadion. Ett hundratal följde med matchen på plats.
Jag brukar bara säga god natt och gå in i mitt rum och leka att jag sover. Så får han tömma den.
Tillbaka i brödernas lägenhet i Hengelo.
Bröderna berättar om vardagen tillsammans. Det är intensivt umgänge.
– Vi har en väldigt tydlig fördelning när det kommer till städning och matlagning. Genom att göra fördelningen så tydlig fungerar vårt äktenskap.
Pikku ler generat och skakar på huvudet åt storebrors ordval.
– Det vi har lite problem med är tvättmaskinen, säger Pikku.
– Det är faktiskt jo ett problem. Ricke håller på att elda upp sig.
– Båda är bra på att sätta på den, fortsätter Pikku,
– Jo, men sen att tömma den, avslutar Ricke meningen.
– Det är mörkt i tvättrummet och man ser att de lyser noll. Vi går båda bara förbi och hoppas på att den andra … förklarar Pikku.
– Den ger inte heller ljud av sig, den varnar inte att ”hej, jag är färdig”. Sedan klockan 23 är någon så där att sat… Nu måste någon tömma den, fyller Ricke i.
– Jag brukar bara säga god natt och gå in i mitt rum och leka att jag sover. Så får han tömma den, säger Pikku med ett skratt.
Ricke:
– Smart, smart.
Pikku brukar dra det längre strået i kampen om tvätten.
Bröderna går ut på balkongen och diskuterar kvällens matlagning. Ricke föreslår lax. Sedan går diskussionen över till Europa League.
Ajax tog sig till final kvällen innan. Motståndet: Manchester United. Pikku håller på Londonlaget Chelsea och vet att storebror sympatiserar med United.
– Ajax kommer att vinna.
Ricke fnyser.
– Köttfärs.
Pikku ser frågande ut. Han tror att Ricke talar om kvällens matlagning.
– Vadå köttfärs? frågar han med ett skratt.
– Jag sa att Ajax ska bli köttfärs, säger Ricke argt.
Lillebror skrattar.
– Va, kan man inte säga så? Är det någonting annat? Ricke börjar själv le. Han fortsätter och svänger över till holländska för att argumentera för sitt ordval.
– Du är som Louis van Gaal, byter över från engelska till holländska.
– Nå jag har femton språk i huvudet, de är inte så enkelt att ... don’t judge me.
– Och du ska vara den smarta i familjen.
' /%3E%3C/svg%3E)
