Bärtils bokklubb: För Jenny Lucander är det härligt när en bok kan ge tröst

Jenny Lucander i Vega Dag

6:47

Hon är ledsen över intoleransen mot människor med en annorlunda sexualitet, lycklig över daggmasken med det underbart glada ansiktet... Det händer mycket i Jenny Lucanders liv som illustratör, ett arbete hon inte vill vara utan.

Först är det hissen som surrar upp i kabelfabriken, sedan en telefon som ringer, därpå vattenkokaren som någon knäpper på i kontorsutrymmet intill det mindre arbetsrum som illustratörerna Jenny Lucander och Linda Bondestam delar…

Det är många ljud under min färd in till Jenny Lucander. Också på hennes arbetsbord raspar kartong, pennor och pappersark emot varandra när hon letar efter omslaget till boken Singer, med text av Katarina von Numers-Ekman.

- Mitt i en process städar jag aldrig, utan bara jobbar, jobbar, jobbar och slänger allt omkring mig, ja jag bara kastar allt på den här scannern. Och sedan när jag startar med något nytt, börjar jag med att städa så att allt ska vara fräscht och fint igen, berättar Lucander.

Den där som ritar

Jenny Lucander har velat få mina frågor i förväg för att hinna fundera på sina svar lite längre. Den första handlar om identitet.

- Jag tänkte på det här med vem är jag, vad är det första som definierar mig… Och … det är kanske kvinna på det sättet att feminismen är mycket viktig för mig. Eller så är det mamma. Men snabbt efter det kommer nog också illustratör och konstnär.

Det är en väldigt stor del av hur hon ser på sig själv och det hon gör. Det är inte bara hennes jobb, säger hon, utan det är hela hennes upplevelse att konsten är en mycket stor och viktig del av livet.

- Någon gång har jag också tänkt att jag illustrerar hela tiden, jag iakttar min omvärld sådär som om jag skulle hålla på och rita den jämt och ständigt, säger Lucander.

Hon upplever att hon alltid har varit en sådan här konstnärstyp. Det har gått lite i perioder, men ända sedan hon var liten har folk tyckt: Hon är den där som ritar.

Fammos estetik

Jenny Lucanders farmor tog väldigt mycket hand om henne som liten. Hon och systern Åsa nästan bodde hos farmor två trappor nedanför dem i ett höghus på Skatudden i Helsingfors, skrattar Lucander.

Hon berättar att farmor också lekte med dem. Men ganska mycket var det bara så att de hängde med henne när hon gjorde sitt jobb. Hon var konstnär och Jenny har målat och ritat enormt mycket med henne och stått modell för henne.

- Så det tror jag nog har format mig. Alltså inte bara min uppfattning om vad man gör i livet, utan också min estetik, den är liksom fammos estetik.

Också Jennys syster Åsa är konstnär, illustratör och animatör, bosatt i England. Hon har samma upplevelse, att fammos estetik har blivit hennes, berättar Jenny. Så det är nog en stark påverkan, förutom från våra föräldrar förstås också, tillägger hon.

Fadern är kemist, modern psykolog och även de har ett mycket stort konstintresse. De har uppmuntrat sina döttrar att hålla på med konst, samtidigt som de inte har varit några curlande föräldrar som har fyllt i ansökningar till konstskolor för sina döttrars del, beskriver Lucander.

- Men de har alltid satt ett stort värde i att stöda oss i det vi gör, säger Jenny Lucander.

Orden fastnar inte men bilderna gör det

Trots att Jenny Lucander väldigt länge har varit intresserad och fascinerad av barnböcker som konstform, har hon inte arbetat med dem så många år ännu, hittills har det blivit fem verk. Men redan hennes farmor hämtade väldigt fina böcker från sina resor i olika delar av världen.

- Vi förstod inte alltid texten, men jag har starka minnen av hur jag tittade på bilderna och var jättefascinerad. Vi har kvar de där böckerna och de jag tyckte bäst om som barn tycker jag också om nu.

Bland annat minns Jenny ryska, mycket vackra böcker. Titlar kommer hon inte ihåg men redan som barn fäste hon sig vid hur bilderna var gjorda och vad de utstrålade.

- Orden fastnar inte men bilderna fastnar! skrattar hon.

Den franska grafikern, illustratören och författaren Tomi Ungerers arbeten har också betytt mycket för Jenny Lucander. Och vid Astrid Lindgrens böcker har hon fäst sig, med Allrakäraste syster som specialfavorit.

Andra betydelsefulla böcker för Lucander är Tove Janssons böcker, där hon har älskat speciellt serierna för deras humor. Som yngre var också Lennart Hellsings alla böcker viktiga, Christina Anderssons Tygtigern Lukas, Camilla Mickwitzs produktion, böckerna om Babar och de tidigaste böckerna om Barbapapa.

Idag är bilderboken viktig för Lucander för hon tycker så mycket om den som konstform, som en vacker produkt som känns skön att hålla i. Den kan ha ett viktigt budskap, påverka djupt och dessutom tilltala både vuxna och barn samtidigt, konstaterar hon.

- Man kan läsa den om och om och den kan öppna sig på olika sätt varje gång. Själva processen när jag illustrerar en bilderbok njuter jag också av. Den får ta tid och man fördjupar sig verkligen i ämnet och världen man avbildar, säger Lucander.

Första tiden som illustratör

När Jenny Lucander först började illustrera var det mest tidningsillustrationer och kultursamarbeten av olika slag och uppdrag av reklambyråer. När hon under en period bodde i Sverige gick hon två kurser på Konstskolan i Göteborg som hon tyckte var utmärkta .

- Idén var att man skulle göra sin egen bok, både med text och bild och jag blev jätteintresserad av bilderboken som konstform och hela processen, berättar Lucander.

Sedan dess har hon mest illustrerat bilderböcker och gett avkall på andra typer av illustrationer. Vad det är i bilder som hon fastnar för förklarar hon så här:

- Dels kan det vara att jag redan som barn var en tekniknörd. Om teckningarna var skickligt gjorda fäste jag mig vid fina perspektiv och goda stämningar.

Därtill minns hon att hon var ganska känslig för om bilderna var ”liksom söta eller snygga”. Karaktärerna skulle se ut "på rätt sätt" för att hon skulle fatta tycke för dem - men barn är nog ganska kritiska, skrattar hon.

Nu skulle Lucander säga att hon i bilder fastnar för idéer, personlig stil, vackra färger och skickliga tecknare. Skickligt bildberättande är nog det som imponerar mest, konstaterar hon.

Blyg och modig på samma gång

Både som människa och som konstnär uppfattar Jenny Lucander att hon ofta är på något sätt motstridig. Hon kan både vara blyg och modig, känslig och väldigt envis. Och framförallt säger hon sig ha en stark känsla för vad som är rättvist och orättvist, vilket driver henne oerhört.

Orättvisor, mänskliga rättigheter och minoriteters utsatthet vill Lucander gärna arbeta med.

- Jag känner ett sådant samhällsansvar på något sätt. Inte vet jag om det är politiskt, men jag vill stöda den svagare i alla situationer.

För Lucander räcker det inte med att ta emot uppdrag som ger pengar, hon måste känna att de är rätt! Budskapet ska kännas bra och det ska kännas att boken också innehåller hennes idéer och värld, trots att någon annan har skrivit texten, säger hon.

I den femte och senaste boken, Vildare, Värre, Smilodon handlar det om flickan Annok Sarri vars perspektiv först är underdogens, berättar Lucander. Annok stöter på motstånd från de vuxna, det handlar om hennes revolt och kamp och här är det barnen som förstår hur allting hänger ihop och de vuxna som är vilse, berättar Jenny.

De sköter inte sitt vuxna ansvar eller föräldraskap på bästa sätt. Dagispersonalen är kanske av okunskap opedagogisk och nästan grym, säger Lucander och visar scenen där Marianne tvingar galonbyxorna på Annok fast hon kan klä på sig själv.

Karin och Annok har olika strategier för att klara av övergrepp som detta. Annok står inte ut, revolterar och det slutar ju inte så bra. Karin i sin tur flyr in i en fantasivärld där hon söker tröst och förklaring, förtydligar Lucander.

Annoks pappa är vilse i och med att han saknar verktyg för att behandla och analysera sin dotters utbrott och explosiva temperament. Han bara står lite tafatt vid dagisgården och Karins mamma är också hämmad bland annat i och med att hon haltar och hör dåligt, fortsätter Jenny.

Den ensamstående mamman är antagligen arbetarklass, men hon läser både Seiska och Astra. Hon vet inte lika mycket om djur som Karin, men hon är snäll och de två har en varm relation, berättar Lucander.

- Det speciella med Vildare, Värre, Smilodon är ju att här finns ett klassperspektiv som inte är det vanliga medelklassperspektivet, förtydligar hon.

Lucander säger sig vara så glad över att denna viktiga bok nu har blivit nominerad för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Och att hon dessutom blivit nominerad för andra året i rad känns helt otroligt fint, småler hon.

Jenny Lucanders arbetsmetod

Digitala collage växer fram på Jenny Lucanders dator. Favoritredskapet är blyertspennan, som hon tycker att ger en så vacker, känslig linje. Förutom den använder hon akvarell, gouache, färgpennor och ibland kritor.

Hon samlar på sig material som till exempel gamla teckningar som hennes i dag åtta, nio och elvaåriga barn har gjort, vått i vått teckningar. Av dem använder hon baksidan av pappret, där färgerna brukar rinna ut i fläckar som bildar fina formationer.

- Eller så tar jag fotografier av intressanta strukturer och när jag har allt material scannar jag det och sedan gör jag ett collage i Photo shop. Ett uppslag i en bilderbok tar ofta upp till två veckor att göra. Jag provar mig fram, flyttar hit och dit och testar med olika färger och så, berättar Lucander.

Hon åskådliggör ytterligare genom att visa en bild ur Vildare, Värre, Smilodon. I ett av lagren har hon målat med gouache och visste inte riktigt hur den skulle se ut som färdig.

- Men jag hade någon slags tanke om vad idén är och vad man ska se på bilden. Och eftersom boken börjar så här: ”Det är på lekis”, så ville jag inte att man skulle se lekiset, utan själva leken, säger Lucander.

Barnen leker lejon i bur under ett bord och i Lucanders första teckning ser man dem inne i en stor lejonbur. Förutom fantasivarelser och växter, också de ritade med olika teknik, har hon för sitt eget nöjes skull fört in sin biologmorfars maskinskrivna anteckningar, antagligen från när han studerat fåglar eller fjärilar.

- Och de här flickorna här, dem höll jag på med så länge, alltså jag gjorde säkert femtio olika versioner innan jag hittade det rätta uttrycket. Det är ganska svårt att förklara men det var jättesvårt att rita sådana här lite naivistiska eller karikerade bilder av barn och ha dem i krypande ställning, så det här har jag arbetat med säkert tre månader, skrattar Lucander.

Det intressantaste med yrket

Det kanske låter konstigt, säger Jenny Lucander, men det som hör till det intressantaste med att vara illustratör är att man har en maktposition, en plattform att bli hörd ifrån.

- I kontakten med barnen kommunicerar jag till den framtida världen och då är det jätteviktigt med alla val vi gör när vi gör bilderböcker, konstaterar Lucander.

Väsentligt är vad vi avbildar, med vilka färger, hur karaktärerna ser ut – allt spelar en väldigt stor roll, säger hon. Hon tänker också jättemycket i termer av representation, att alla barn ska hitta sig själva i böckerna.

- Hudfärg, klass, vem är det som syns och får ta plats i bilderböckerna? Vad är det för sorts hem och könsroller som visas? Vilken typ av kroppar? Allting egentligen.

Det är lätt att man slentrianmässigt ritar det första som faller en in när man tänker på en dagistant, säger Lucander. Men är det ens en hon, också det spelar en jättestor roll, anser Lucander.

I Vildare, Värre, Smilodon har du löst det genom att ha både en hon och en han som dagispersonal, flikar jag in och fortsätter med att ta på tal en julkalender med bilder av Lucander som väckte uppmärksamhet. Vad var det egentligen om, undrar jag?

Det var ett uppdrag från huvudstadsregionens kyrkor, berättar hon. En arbetsgrupp ville få en julkalender som skulle skickas ut till alla hushåll som hör till kyrkan.

Kyrkans kommunikatör sade att de uttryckligen ville ha en mångfaldskalender som visar en stadsbild med olika slags familjer och Lucander märkte att kommunikatören faktiskt gillade tanken på mångfald.

- Men ofta är det med kyrkan ju så att där också finns de konservativa rösterna, säger Lucander.

Kärlek mellan samkönade inget för en julkalender

När hon ritade sitt första förslag till julkalender med olika typer av familjer lät hon ett av paren, kanske var det ett homosexuellt eller ett androgynt par, kyssas på bilden, berättar hon.

Kyrkan ville bland annat att det kyssande paret skulle tas bort. Lucander gjorde en ny version där de unga killarna står en bit från varandra och det var sedan den som trycktes.

Hon brukar till stor del lägga ut sina bilder på instagram. Före ändringarna hade hon publicerat en del av kalenderbilden där också de kyssande killarna ingick.

- En följare som sett den tryckta kalendern hade identifierat bilden på instagram men märkt att den inte stämde in och anade att det var någon form av censur och kontaktade både media och mig. Jag försökte svara så ärligt som möjligt och det blev en ganska stor grej av detta, berättar Lucander.

Själv blev Lucander inte jätteförvånad över att folk reagerade på ett homosexuellt pars kyss i en julkalender, men hon förstår nog ändå inte upprördheten.

Eftersom det var ett beställningsuppdrag accepterar Lucander att hon var tvungen att göra ändringen, men hon tycker att det är verkligt synd att hennes tolking av mångfald inte godkändes utan sågs som för vågad.

- Jag tycker det är bra att detta väckte diskussion, för det behövs. Efteråt fick jag några arga emails från konservativa och trångsynta som opponerade sig mot att jag ens vågat föreslå något sånt som homokyssar i min första version, men mest tycker jag synd om dem, säger Lucander.

Dessutom fick hon höra att i Finland har vi ljus hy och om det inte passar kan Lucander flytta västerut. I Finland måste man alltid motivera om man avbildar mörkhyade människor, medan man förstås inte måste motivera när man valt att avbilda ljushyade, vilket är så tokigt, suckar Lucander.

Hon upplever att det tvärtom skulle finnas ett behov av mörkhyade människor i illustrationer till artiklar som inte handlar om invandring, hudfärg och rasism, utan bara om något fullständigt allmängiltigt. Men här har vi just det här motståndet eller den här skepsisen eller försiktigheten, säger hon.

Samarbete med utlandet

Som illustratör åker Lucander omkring och pratar om sina böcker och håller workshops med barn. Senaste höst träffade hon barn i Vilnius och nu har det varit en tur i Baltikum tillsammans med Linda, berättar hon.

Linda är lika med Linda Bondestam, som Jenny Lucander delar arbetsrum med i Kabelfabriken, vilket är jätteskojigt, säger hon och tillägger att Linda är en otrolig konstnär och människa och en härlig vän som hon har mycket att tacka för. Lindas kunskap om bilderboken och hela den här branschen är så stor, säger Jenny.

- Dels pratar vi ju om våra arbetsprocesser, våra jobb hela tiden och stöder varandra och man är nästan som redaktörer för varandra. När vi turvis i flera omgångar arbetar på samma bild kallar vi oss för Vombatcombat.

Reseaffischerna till Come to Finland arbetade de fram på ett sätt de inte tidigare gjort. Det var spännande, roligt, och lärorikt eftersom de fick öva sig i att ge upp kontrollen när de bollade arbetena emellan sig.

Vombatcombat?

Temamässigt handlar det ofta om sådant som mänskliga rättigheter eller antirasism. Som Vombatcombat har de också arrangerat en konstauktion där de samlat in kollegers tavlor och auktionerat ut dem till förmån för flyktingbarn, berättar Lucander.

Jenny Lucander och Linda Bondestam satt på en bar i Köpenhamn och pratade om sitt samarbete. Här kom idén till namnet upp, skrattar Jenny.

Hon berättar också att hennes blivande man till en början kallade henne för en vombat. Han tyckte nämligen att hon var en rådda, som bara stökade till allting i hans lägenhet.

- Jag är inte säker på om det var någonting jag då berättade för Linda. Men det är så att vi är starka kvinnor, vi är sådana här vombater, för de är sympatiska och glada, stökiga och aktiva, men har också långa klor med klös.

- Jag tror att de är aktivister som vi!, säger Lucander.

Flickan som verkligen såg daggmasken

I dag kan Jenny Lucander inte tänka sig sitt liv utan illustrerandet. Både när hon är glad och olycklig stöder det henne och styrker henne, säger hon.

- Kanske främst när jag är olycklig finns mitt skapande. Det är en ynnest för skapande människor att ha sin konst. Den räddar en alltid, upplever Lucander.

Och det som framförallt är härligt är att se att barn gillar det man gör, det finns där och är kanske deras första kontakt med kultur eller konst. Det har varit många sådana jättefina tillfällen, åskådliggör hon.

Jenny Lucander ingår också i en teatergrupp, Teater Tapir från 2014, som turnerar i skolor, bibliotek och daghem. I den ingår förutom hon själv och Linda författaren, bibliotekarien Annika Sandelin, illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf och textilkonstnären Sonja Bärlund.

Efter att ha spelat barnpjäsen Myrabell på ett dagis hade de workshop med barnen, som fick skapa sina egna karaktärer, insekter … Jenny spelade daggmask och i workshopen gjorde en flicka en jättefin daggmask.

- Jag kände glädje över att min diskreta daggmask, som verkligen bara har en enda replik - rappartist säger den - att det var den som flickan hade fastnat för och efteråt velat framställa på ett så sympatiskt sätt. Det tyckte jag var hemskt roligt!, ler Jenny Lucander lyckligt.

Vad tycker du bäst om att läsa för ditt barn? Har ni favoritförfattare och -illustratörer som ni återkommer till? Vill barnet läsa samma bok om och om igen? Dela gärna med dig av era bästa boktips till #bärtilsbokklubb!

Jenny Lucander i Vega Dag

6:47