Bokrecension: Upptäcktsfärder genom Ömhetsmarker

Inom deckargenren är det idag rätt vanligt med författare som skriver i par, men att skriva poesi som en duo är förhållandevis ovanligt.

Såhär spontant kommer jag att tänka på författarna Jolin Slotte och Heidi von Wright som i chatpodden/chodden liksom choddbloggen ”Om oss och kring oss” skriver fram en dialog kring liv och litteratur.

Idag utkommer Ulrika Nielsens och Linda Hagelbäcks diktsamling Ömhetsmarker som är ett samprojekt där det för en utomstående läsare inte går att avgöra var den enas text slutar och den andras text börjar.

Kanske inte ens författarna själva har total koll på vad som är ”mitt” och vad som är ”ditt” i texten? Kanske det inte ens är viktigt att göra en sådan särskiljning/särskrivning?

På förlagets webbplats konstaterar författarna följaktligen också att diktsamlingen är en enda text med två ursprung där författarna gått från att vara språkligt särskilda till att skriva fram ett tredje språk som är deras gemensamma.

Språkliga (ny)modigheter och gränsöverskridanden

Den svenska författaren Lina Hagelbäck har gett ut två egna prosalyriska böcker, Violencia (2013) och Violencia och hennes far (2015), som bl.a. skildrar relationer präglade av makt och maktlöshet, passion och underkastelse.

I böckerna om Violencia är Lina Hagelbäcks språk överraskande och omtumlande, utmanande och fullt av språkliga (ny)modigheter.

I sitt författarskap har Ulrika Nielsen för sin del gett prov på en språklig medvetenhet som utmanar och överskrider olika slags gränser och begränsningar där hon gett sig i kast med att undersöka sambandet - och inte minst slitningarna, utmaningarna - mellan liv och text, mellan skrivandets lust och vånda, mellan skrivandet som å ena sidan en fysisk upplevelse, å andra sidan som en psykisk erfarenhet.

Skrivandet som lust och lek men också anspänning och ansträngning.

I sin senaste diktsamling, Undergången (som prisades med Svenska Yles litteraturpris år 2015), skriver Nielsen fram ett mörkt dystopiskt landskap, en värld utan framtid, ett öde land där vårt arv till eftervärlden är övergivna och tomma stormarknader, nedlagda industriområden och nerslitna byggarbetsplatser.

En framtid där civilisationens minnesmärken sjunker ner i ett vegetativt kaos, en värld där den vilda naturen täcker in och täcker över alla tecken på mänskligt sammanbrott och civilisationens tillkortakommanden och dödsryckningar.

Samtal över tid och rum

I Ömhetsmarker slår de två poeterna ihop sina poetiska påsar och resultatet blir en diktsamling som utmanar och utvidgar det poetiska rummet och det poetiska varat/det poetiska jaget.

Mottot för diktsamlingen lyder: ”Stryk dig mot det djupaste, / mot det mest obegripliga i mig.”

Tillsammans bildar Hagelbäck och Nielsen en samstämmig och nyansrik duo som utforskar olika rum där det gemensamma språket blir till och tar plats.

I dikterna går poeterna i dialog dels med varandra, dels med andra författare och konstnärer som bildar en gemensam referensram för poeterna sinsemellan liksom en plattform för läsaren att landa i.

Dessa fortlöpande samtal över tid och rum blir som tydligast i samlingens första del där vi rör oss genom alfabetet från A till Ö som genom olika rum med början i Aldrigrummet, Bovaryrummet och Cixousrummet för att slutligen ta oss genom Åkessonrummet, Äckelrummet och Önskerummet.

De olika rummen bildar ett slags lexikon eller en karta över syskonsjälar, inspirationskällor och hållpunkter i livet liksom i skrivandet.

En form av vägvisare in i poesins vildmarker, tröstemarker/träskmarker och ömhetsmarker.

En väv av liv och dikt

Förutom att Ömhetsmarker är en resa genom ett landskap där poeternas gemensamma referensramar utgör ett slags hållplatser och vägvisare är diktsamlingen en upptäcktsfärd i själva skrivprocessen där man trevar sig fram, utforskar och analyserar, förkastar och/eller bejakar enstaka ord eller element som ska ingå i dikten.

I denna process kan vad som helst hända – man kan gå på blyertsfest och skriva in en friterad hyena, några slitna höns, tre-fyra katter och en kylskåpskall abborre i dikten. Man kan plocka in några favoritord, som ”mörker” och ”prasslar” och avfärda andra som fruktansvärda och lögnaktiga, som ”otro”.

I Ömhetsmarker vävs liv och dikt samman till en skälvande skrivarfärd in i skuggorna, ner i det djupaste och det mest obegripliga. En storm, en oro, en rädsla.

Och frågan är om skrivandet kan ge svar, om skrivandet kan vara vägen ut ur sorgen och mörkret, det okända, det som inte går att tala om:

- Bara skrivandet kan rädda en.
- Och inte ens det kan rädda en.

Smärtan som föder något nytt

Många av dikterna i samlingen präglas av osäkerhet och vaghet, av obestämdhet och obeständighet.

I samlingens andra del får vi ta del av brev som andas någon form av sönderfall och sammanbrott.

En familj befinner sig på semester, det är en diffus årstid och tillvaron betecknas som syrefattig och kvalmig. Glasfönstren i huset är fulla av sprickor och repor som vägrar läka, och i jagets kropp växer ett tillbakahållet skrik liksom en hemlighållen sjukdom.

Breven andas en längtan till ensamhet, till skrivandet och läsandet, men också till intimitet och förtrolighet. Till det vilda, till rivmärken och bett. Till smärtan som föder något nytt.

Skrivandet är ett rymmande och en rymd.
Man måste vara starkare än det man skriver.
Någonstans i djupet
på vid gavel
en djurisk självklarhet.

Del tre i samlingen fördjupar tematiken kring samhörighet och skrivande, eller snarare samhörighet i skrivandet.

I min läsning är Ömhetsmarker framför allt en diktsamling som handlar om förmånen av att ha en vän, en skrivarsyster, som man kan bejaka begäret och berusningen till språket med. Glädjen och ynnesten i att ha någon som ”rör vid det jag skriver”, någon som förmår frammana och förlösa orden och skriften, det där språket som spänner under huden.