Mari Lindman: Varför snackas det så mycket om de finländska jobben?
Arbetslivet förändras hela tiden och globaliseringen verkar spela olika länders arbete mot varandra. Behöver det vara så? Filosofen Mari Lindman skriver om hur globalisering påverkar oss, förr kunde man gå omkring i skor som var sydda i grannfabriken:
I Finland tillverkades skor på flera orter ännu för några tiotal år sedan. Man kan ibland hitta gamla vackra unika par på loppis, i orörda skokartonger dessutom. Den ena skon liknade inte den andra.
Men mycket har hänt. Några skofabriker finns kvar, men en stor del av branschen har försvunnit utomlands. Till exempel Nokias stövelfabriker befinner sig utspridda i Europa och Asien.
Samma skor säljs överallt i världen och de flesta skor vi köper tillverkas i Kina och Indien.
Finskdesignade kläder sys mestadels i Estland. Samtidigt har textilbranschen vuxit på sistone, och betraktas som löftesrik.
Men tillverkningsindustrin kämpar, och de branscher som växer (teknologi, bioteknik, textil- och klädbranschen) fungerar inte enligt ett gammalt fabrikssystem med massor av anställda på en och samma ort, utan företagen är i regel sammankopplade som nätverk med globalt utspridda leverantörer.
För eller emot globalisering?
Att vara för eller emot globalisering. Det är en fråga som ställs ofta, i synnerhet på senare tid när ett antal populistiska ledare kört in på ett protektionistiskt spår.
Att vara för globalisering ställs mot att stå för auktoritär nationalism. Men är det verkligen så enkelt?
Globalisering förknippas ofta med frihet, fri rörlighet i synnerhet, för att inte tala om information och kultur. Globalisering eller inte blir då en fråga om huruvida vi vill ha fri rörlighet eller inte.
Men nyckelfrågan är frihet för vem? Frihet för vad?
Assymetrier i global rörlighet påtalas ofta. Kapital har, sedan slutet av sjuttiotalet, kunnat röra sig mycket fritt. Här finns få hinder.
Dessutom har transportkostnader minskat, till exempel i och med innovationer som containerfartyg. Medelklassen kan resa, åka på utbyte och arbeta utomlands.
En helt annan sak är människor som flyr undan klimatförändringar, krig och fattigdom. Länder exploaterar dessa personer som billig arbetskraft, samtidigt som man försöker hindra deras rörlighet och, framför allt, göra allt för att sätta stopp för en utveckling där också de skulle få rättigheter.
Staten och jobben
Ett sätt att börja en diskussion om globalisering och arbete kunde istället vara att gå in på ett ämne som kommer upp oavsett vilken dagstidning du bläddrar i: utmaningen att skapa finska (svenska/amerikanska/tyska) arbetsplatser.
Den kanske allra vanligaste bilden vi har av statens roll just nu är att den ska ge förutsättningar för ett gynnsamt affärsklimat som lockar hit så mycket kapital som möjligt, kapital som antas ge arbetstillfällen.
Oberoende om staten för tillfället styrs av socialdemokrati eller högerkrafter sägs målet för det mesta vara det att främja affärsintressen. De nyckelord som verkar vara helt oberoende av höger-vänsterskalan så som den ser ut just nu är: finska jobb.
En regerings duglighet bedöms numera ganska långt utifrån dess sysselsättningspolitik. Har man lyckats skapa de utlovade jobben?
Sedan kan detta mål uttrycka sig på mer specifika sätt, som skattelättnader eller som en betoning av inhemsk marknad och statliga projekt. Logiken är dock densamma: inhemska jobb ska skapas i en omgivning av global konkurrens där marknaden är global.
Även om politiker är oense om hur jobben ska skapas, så är den globala marknaden just nu ett faktum som alla stater berörs av. Det är inte bara en föreställning, det är en reell omständighet.
Att det ur det uppstår en massa myter om vad som är möjligt och omöjligt att genomföra i politisk väg är sedan en annan sak - ”den globala marknaden” förvandlas ibland till en mystisk kvasiaktör som ”tvingar” oss till exempel att sänka arbetsskydd, sänka löner och företagsskatten.
Idealet med nationellt skapande av arbetsplatser ter sig på många sätt helt självklart: det handlar om att så många människor som möjligt i Finland ska ha en inkomst. Är det inte vansinnigt att protestera mot det?
Politiska vägval och brytningsskeden
Det är därför inte rocket science att luska ut varför en otroligt dominerande diskussion idag handlar om hur välfärdsstaten ska kunna bevaras genom att upprätthålla en tillräcklig skattebas. Diskussionen om skatteflykt är underligt nog inte lika omfattande.
Alla håller med om att exporten är viktig. De flesta är medvetna om att sysselsättningspolitiken har andra förutsättningar idag än under den tid som många betraktar som en efterkrigstida guldålder av massproduktion, masskonsumtion, en måttligt växande arbetslöshet och statligt ledd konjunktur- och industripolitik.
Men avgörande politiska vägval har definitivt gjorts. Globaliseringen i sin starkaste form är ett resultat av en nyliberal utveckling som pågått sedan sjuttiotalet.
Att ett företag idag kan flytta runt tillverkningen dit där tillverkningen är billigast - tänk igen på hur skor tillverkas - är ett resultat av avregleringar som omfattar både arbete, varor och kapital.
Diskussionen om arbete och globalisering är krånglig eftersom det som präglar den globala ekonomin inte bara är nätverk av tillverkning, utan också en oerhört komplex och hyperrörlig finansmarknad.
Världsekonomin består av många andra transaktioner än varor och tjänster (men som ändå i högsta grad påverkar dem), vilket blir allt viktigare i och med staters och privatpersoners skuldsättning. En global angelägenhet är hur kapital ska bindas till lönsamma investeringsobjekt, och om detta alls kan skapa ”tillräckligt” med arbetsplatser.
I en graf jag sett på Arbetshälsoinstitutet utgör affärslivet den närmaste tidens allra största tillväxtbransch. Alla andra branscher krymper.
Global uppdelning
Men är det ett problem att det råder en global konkurrens där ett enskilt land blir en konkurrerande enhet?
Retoriken som idag präglar också finska förhållanden är hur vi ska hitta nationella konkurrensfördelar. Att dra ner finska löner till svältnivå är inget som någon debattör står för, inte ens de som öppet pläderar för låglönebranschers givna roll.
Alltså gäller det att hitta något annat vi kan skapa tillväxt ifrån. Det som är problematiskt här är inte begränsat till Finland, även om den globala konkurrensen är just det som förs fram när det hävdas att finska löner måste sänkas.
Det finns också något annat, något som lite mera sällan uppmärksammas. När vi tittar på den större bilden av global ojämlikhet blir upptagenheten vid nationella intressen riktigt bekymmersam.
Med en liten förenkling kan man säga att vårt vardagsliv – vad vi äter, vad vi köper, hur vi jobbar, vilka apparater vi kommunicerar genom, vilka bränslen vår rörlighet är beroende av – är beroende av den här globala ojämlikheten.
Det är en stor och strukturell sak som ett enskilt beslut eller en enskild reform inte biter på, men att glömma eller förtränga den är att leva uppslukade av våra privilegier, där vi i dagens relativa välstånd – som ju inte alls omfattar hela befolkningen – propsar på våra egna konkurrensfördelar i det globala racet.
Vi går med på att vissa saker är för olönsamma att producera här – stora delar av jordbruket exempelvis – så vi får se oss om efter branscher som är lönsamma. Det finns en underliggande idé i vårt land om att allt detta bildar ett slags harmoni: länderna i syd ska vara tacksamma att de kan ”utvecklas” genom de fabriker och företag som exempelvis Norden förlägger där.
För att ta upp en konkret sak: det här globala sammanhanget är viktigt att titta på om vi försöker förstå varför det är så att det på många håll råder en överproduktion av livsmedel, medan andra länder drabbas av svält. Maria Mies och Veronica Bennholdt-Thomsen skriver i boken The Subsistence Perspective:
”Givet en global marknadsekonomi som vilar på en liberalisering och
avreglering av jordbruk och livsmedelshandel, och givet den nyliberala dogmen om konkurrensfördelar, universell konkurrens samt vinst- och tillväxtmaximering, är det omöjligt att säkerställa en global tillgång till mat.”
En viktig fråga, som inte bara gäller den så kallade tredje världen, utan också i högsta grad Finland, är hur dessa så kallade konkurrensfördelar påverkar en region. Vad betyder det i praktiken att satsa hårt på gruvindustri, räkfiske, odling av sojabönor, textilindustri eller återvinning av elektronikskrot?
Kunskaps- och finanssektorn må ha vuxit, men vi kommer inte ifrån de här frågorna. Min kritik mot retoriken om det nationella jobbskapandet är att den karvar ut en bit av ett större sammanhang, och definierar vad vi primärt ska bekymra oss om – de finska jobben.
Som om dessa inte direkt bildade sin egen verklighet, men nog en egen intressesfär, ett eget omsorgsfält - eftersom man i högsta grad är medveten om de globala förutsättningarna för att konkurrera.
Problematiken med fabriksarbetare som lever på svältgränsen på grund av fabriker som drivs av multinationella företag kan inte åtgärdas genom att enskilda konsumenter väljer att handla sina varor någon annanstans, även om det också är viktigt. Exploateringen är snarare ett världsomspännande problem, förankrat i ett system som gör det möjligt för företag att starta fabriker i länder där det är billigast att producera.
I klartext handlar det om fabriker där arbetarna har svaga rättigheter och där företag lätt kan lobba. Min aning är att talet om nationellt jobbskapande bidrar till att göra oss mindre uppmärksamma på hur dessa fabriker också är vårt problem, vilket hänger ihop med förutsättningarna för våra liv och våra jobb.
Drömmen om det småskaliga
En del forskare har hävdat att vi i en nära framtid kan utveckla ett system med närproducerat som skulle göra att både import och export minskar. Det här låter bra.
Innovationer och automatiseringar skulle göra att företag klarar sig trots att volymerna minskar. Om det stämmer att småskalighet i framtiden kommer att fungera är detta verkligen precis vad som behövs, inte minst med tanke på det ökande klimathotet.
Men, givet dagens globala marknad, skulle detta kunna fungera på alla håll i världen? De experter - bland andra Karen Harris - som fört fram tanken har menat att utvecklingsländer inte skulle gynnas här.
Men det som de här experterna undersöker – möjligheten att producera i liten skala för en lokal marknad som skulle göra det möjligt att bo på mindre orter – är oerhört viktig att titta närmare på. Bland annat kulturantropologen Alf Hornborg har intresserat sig för en lokal bytesvaluta som skulle gynna en lokal ekonomi, med lokala jordbrukare och livsmedelsbutiker.
Hornborgs tanke utmanar hela det ekonomiska systemet. En kanske lite grov förenkling: det som den globala konkurrensen driver fram är en allt större koncentration av kapital, vilket i praktiken betyder att förutsättningarna för att driva en verksamhet ofta är beroende av storskalig produktion. Det lilla och småskaliga har ofta svårt att klara sig i konkurrensen.
Därför måste små och lokala företag vanligtvis försöka hitta någon annan konkurrensfördel, som när till exempel ”livsstil” och ”brand” lanseras på det lokala planet.
Det här betyder ju inte att det är kört för småskaligheten runt om i världen. Det är snarare det håll vi är mer eller mindre tvungna att röra oss åt, på grund av de spår som mänsklig produktivitet lämnar på vår planet.
Nationell narcissism
Globaliseringen i form av en global marknad påverkar precis alla, eftersom den formar villkoren för våra liv på grundläggande sätt. Tänk på vad du köper under en vecka, och vilka oändliga globala nätverk med också alla fysiska transporter som varorna och tjänsterna du konsumerat förutsätter. En uppenbar poäng är att globaliseringen påverkar oss på olika sätt beroende på boningsort.
Bor du i Jakarta, Kiruna, Baltimore eller en by i norra Sibirien kommer du att se olika sidor av den globala marknaden. Den territoriella specialiseringen (tänk på utvinningen av olika råvaror) som krävs för att göra stora vinster lämnar outplånliga spår på planeten.
Geografer talar om en geografisk fördelning där kapitalstarka regioner blir rikare, medan fattiga regioner blir fattigare. Att vår huvudsakliga utmaning framställs som att Finland ska hävda sig på en europeisk eller global arbetsmarknad, eller att finska medborgare identifierar sig med ”sina” finska företag, är, skulle jag säga, det som gör att det konkurrensbaserade ekonomiska systemet som sådant kan ifrågasättas.
En sida av den globala konkurrensen vi kan se i vårt eget land är en form av geografisk narcissism, där det är den egna industrins och befolkningens konkurrenskraft som lyfts fram som angelägenhet nummer ett – på bekostnad av det globala sammanhanget som vi är helt och hållet beroende av.
Och inte bara så att vi blir mindre intresserade av den globala fördelningen av resurser – genom den ständiga upptagenheten vid ”finska jobb” riskerar vi också att acceptera ojämlikhet i vårt eget land.
Om utgångspunkten är den att arbetsmarknaden ska anpassas till den globala konkurrensen, är det då inte helt naturligt att det ska finnas låglönebranscher som i egenskap av just sådana ska rädda de finska jobben?
Jag ser det som en stor fara att vi börjar bilda oss en föreställning om hur det måste fungera för att de finska jobben ska räddas. Då börjar vi desperat leta efter olika ”anpassningsåtgärder”.
Det som lyfts fram som frågan om framtidsjobben (vad ska vi jobba med, hur ska jobben gagna hållbarhet och inte tvärtom) ska inte reduceras till hur Finland ska lyckas hävda sig och skapa tillväxtbranscher. Vi måste kunna ha bredare visioner som riktar in oss på att skapa bättre förhållanden för hela jorden.
Ambitiöst: ja. Nödvändigt: ja. Själv tror jag att det definitivt finns ödesfrågor inför framtiden som är betydligt större än ”de finska jobben”.
Mari Lindman är filosof.
Se henne i programmet "Fem fenomen i arbetslivet":
' /%3E%3C/svg%3E)
